Fru talman! Ärade ledamöter!
Det kalla krigets speciella världsordning försvinner nu långsamt in i historien. En ny håller mödosamt på att utformas. I bilden av föränderlighet - på sina håll av upplösning - finns både ljusa och mörka stråk.
Hela Europa har befriats från bördan av alliansernas kapprustning och från hotet av sovjetisk aggression.
I Västeuropa pågår en politisk och ekonomisk integration som har stor dragningskraft på omvärlden.
I Central- och Östeuropa har folken för första gången på mer än 50 år fått möjlighet att fritt forma sin egen framtid.
Nordens säkerhetspolitiska läge har utan tvekan förbättrats genom den dramatiska utveckling som ägt rum de senaste åren. Östersjöns strandstater har nu alla demokratiskt valda regeringar. I Ryssland har Sverige återfått en granne med vilken vi kan och vill utveckla normala förbindelser. Samtidigt är de nyvunna strukturerna sköra. Om situationen i vårt närområde försämras kan de nordiska länderna komma i ett mycket utsatt läge.
Ett antal u-länder uppvisar anmärkningsvärda ekonomiska framgångar.
En integrationsprocess håller på att förstärkas i Stilla havs-området, som redan är världens främsta tillväxtregion. Länder och regioner tar mer än tidigare ansvar för säkerhet och ekonomiskt framåtskridande i det egna området.
På många håll i världen förvärras likväl fattigdomen, vilket ställer stora krav på vår solidaritet. Vi ser nya konfliktmönster, mer oförsonliga och - vill det synas - mindre åtkomliga för förnuft och internationellt framförhandlade lösningar.
Det är i denna internationella situation den svenska utrikespolitiken har att verka.
Målet står fast:
Vi vill bevara Sveriges frihet och oberoende. Vi vill vidmakthålla fred och stabilitet i vår del av världen och bidra till fredliga lösningar i andra regioner. Vi vill skapa förutsättningar för ekonomiska framsteg här hemma och i vår omvärld.
Vi vill stärka det internationella samarbetet globalt och regionalt och spela den roll som vårt ansvar och traditionen bjuder och som en ny tid kräver. Vår aktiva medverkan i FN och vårt deltagande i europeiska organisationer som Europarådet och ESK är uttryck härför.
Det är regeringens övertygelse att den europeiska unionen kommer att förbli kärnan i det europeiska samarbetet. Med utgångspunkt i riksdagens uppdrag ser regeringen det som sin uppgift att föra Sverige fram till ett medlemskap i den europeiska unionen. Ett intensivt och omfattande arbete har under det gångna året lagts ned på detta. Väsentliga svenska synpunkter har fått gehör i förhandlingarna. Regeringen hyser gott hopp om att förhandlingarna skall vara slutförda inom kort. En folkomröstning skall avgöra frågan.
Medlemskap i Europeiska unionen innebär ett vägval. Väljer vi medlemskapet ökar Sveriges möjligheter att bidra aktivt till Europas internationalisering.
Som medlem i EU kommer Sverige att kunna medverka i det nära samarbete mellan Öst- och Västeuropa som vi alla så länge har eftersträvat men som först nu blivit möjligt.
Som medlem av EU kommer Sverige och övriga nordiska länder att kunna ge en nordeuropeisk dimension till EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Ett svenskt inträde i EU kommer att föra oss in i en organisation som är nära förbunden med världens övriga länder. Sveriges internationella arena kommer inte att bli mindre, utan större. Regeringen räknar med att redan i vår ta del i det utrikespolitiska samarbete mellan EU-länderna som bl.a. riktar sig till Asien, Afrika och Latinamerika.
Låt mig ta den nyligen träffade GATT-uppgörelsen som tecken på hur europeisk integration går hand i hand med öppenhet och globalt samarbete. För ett litet utrikeshandelsberoende land som Sverige kan betydelsen av denna världsvida överenskommelse inte nog understrykas. De fattiga ländernas behov liksom sambandet mellan handel och miljö kommer att uppmärksammas särskilt i det fortsatta multilaterala förhandlingsarbetet.
Europarådet har som huvuduppgift att främja demokrati och mänskliga rättigheter i Europa och har därför en särskilt viktig roll att spela i den förändringstid vi nu lever i. Inte minst i omdaningsprocessen i Central- och Östeuropa, när det gäller att bidra till uppbyggandet av rättssamhällen och parlamentarisk demokrati i tidigare diktaturer och nya medlemsländer, kan Europarådet göra betydande insatser.
Fru talman!
Regeringarna i Europa söker nya samarbetsformer. Det vi vill uppnå är en ordning som har frihet och demokrati som grund. De många försöken under det kalla kriget att skapa avspänning och samarbete över blockgränserna utgick alla från föreställningar om en samlevnad mellan ofrihetens och frihetens system.
Den tiden har vi nu lämnat bakom oss.
Ännu går det inte exakt att ange hur en ny säkerhetsordning bäst etableras, men det vore ansvarslöst av oss att inte aktivt och förutsättningslöst ge vårt bidrag till den när den böljat ta form. Målet måste vara att Sverige skall sitta med vid det rådsbord där Europas framtid utformas.
Därför har Sverige ett klart intresse av att delta i NATO-initiativet Partnership for Peace. Värdet av initiativet består inte minst i det åsyftade breda europeiska deltagandet. Det utgör en bekräftelse på ett fortsatt amerikanskt engagemang för Europas säkerhet, samtidigt som PFP inbjuder också Ryssland att delta i samarbetet. Regeringen överväger nu hur ett svenskt deltagande kan utformas och vilka bidrag Sverige kan lämna till denna samverkan, som ytterst har ett förtroendeskapande syfte. Ett viktigt inslag i samarbetet kommer att bli utbildning och övning för fredsbevarande operationer. Regeringen räknar med att senare i vår ha utarbetat ett första förslag till samarbetsarrangemang med NATO. Liksom på andra säkerhetspolitiska områden kommer ett brett parlamentariskt samförstånd att eftersträvas.
Partnership for Peace innebär ingen försvarsgemenskap mellan deltagarna. Sveriges alliansfrihet består alltjämt. Ingen annan har ansvar för vårt försvar.
Fru talman! Att främja stabiliteten i Central- och Östeuropa liksom i Rysslands nya grannstater är ESK:s huvuduppgift. Genom nära samverkan mellan det svenska ordförandeskapet, minoritetskommissarien och ESK:s lokala närvaro togs under det gångna året viktiga steg framåt i det konfliktförebyggande och konfliktbegränsande arbetet. ESK kunde bidra till nationsbyggandet i Baltikum, till samlevnaden mellan olika folkgrupper i Central och Östeuropa och till begränsningen av antalet konflikthärdar på Balkan.
I detta arbete kunde vi utnyttja många av ESK:s fördelar: det allomfattande medlemskapet, de gemensamma värderingarna, de krishanteringsmekanismer som börjat byggas upp de senaste åren liksom en tradition av flexibilitet och praktiskt handlag i hanteringen av nya problem.
Samtidigt blev vi påminda om ESK:s begränsningar. Om parterna i en konflikt inte själva vill lösa den på politisk väg kan ESK inte göra det åt dem. ESK kan sätta parterna under tryck, men inte med militära tvångsmedel driva fram en lösning.
Att ESK inte har den inre täthet som behövs för att hantera alla konflikter mellan eller inom dess medlemsstater leder till två slutsatser. Den första är att ESK-samarbetet måste fördjupas. Den andra är att ESK:s normsystem och konfliktförebyggande mekanismer måste kompletteras med en annan, mer djupgående, integration. Övriga samarbetssträvanden i Europa är därför särskilt viktiga.
Under året har Sverige etablerat ett fastare samarbete mellan FN och ESK. Genom bättre samverkan vinner båda organisationerna i styrka.
Fru talman!
Kriget i Bosnien är en mänsklig och politisk tragedi. Striderna har lett till att en av FN:s medlemsstater sönderfaller och förstörs. Kriget har karakteriserats av grymheter som etnisk rensning, urskillningslös artilleribeskjutning, övergrepp mot kvinnor och tortyr.
Sverige gav sitt stöd till FN:s generalsekreterares begäran till NATO om beredskap att använda flygstridskrafter för att genomdriva de beslut som säkerhetsrådet fattat. Det är tillfredsställande att den bestämda hållningen från FN:s och NATO:s sida tillsammans med Rysslands insatser nu givit positiva resultat. Hotet om flyginsatser måste emellertid kvarstå till dess vapenvilans alla villkor uppfylls. Belägringen av Sarajevo bör omgående hävas och striderna stoppas även på andra håll i Bosnien.
Det tillfälle som nu uppstått måste utnyttjas för förhandlingar. De stridande parterna måste förmås att inse att det meningslösa dödandet måste få ett slut.
Sanktionerna mot Serbien och Montenegro måste upprätthållas till dess vi ser att en allomfattande politisk lösning av konflikterna i hela det f.d. Jugoslavien är inom räckhåll.
Sverige deltar i alla de fredsbevarande operationer som FN genomför i olika delar av det f.d. Jugoslavien. Sammantaget är mer än 1 200 svenska soldater under FN-tjänst i området. Den nordiska bataljonen i Bosnien har fått välförtjänt beröm för sina insatser. Ett kompani befinner sig sedan en tid i Sarajevo.
Sverige är ledande när det gäller stöd för sanktionerna mot Serbien. Vi bidrar med över 700 miljoner kronor i katastrofhjälp och är därmed den per invånare största bidragsgivaren till de humanitära insatserna i f.d. Jugoslavien. Nära 100 000 flyktingar har sökt sig till Sverige.
Våra insatser syftar till att minska lidandet och medverka till att hindra en spridning av konflikten. Vi vill stödja de krafter som arbetar för fred, tolerans och ett mångkulturellt samhälle. Vi är redo att tillsammans med andra länder och organisationer bidra till återuppbyggnad av krigshärjade områden när ett hållbart fredsavtal ingåtts.
Fru talman!
Utvecklingen i Ryssland är av största betydelse för Europa i dess helhet och för möjligheterna att på olika områden stärka det internationella samarbetet.
Den samhällsomvandling som nu inletts i och med Sovjetdiktaturens och planekonomins sammanbrott är lika omfattande som mångfasetterad och svår.
På en rad områden är det lätt att se de avgörande framsteg som gjorts under de senaste åren: fria och demokratiska val, en ny författning med klar maktdelning, en omfattande privatisering och frigörelse av stora delar av ekonomin.
Men samtidigt är svårigheterna betydande. Gamla strukturer som bromsar och försvårar finns på många områden kvar. Den ekonomiska utvecklingen domineras fortfarande av det förgångnas bittra bördor. Hotet om hypcrinflation framstår som allt allvarligare.
Sverige har all anledning att på alla de sätt vi kan ge den demokratiska och marknadsekonomiska omvandlingen av Ryssland vårt stöd. Bakslag i denna process kommer självfallet att ske. Men lika självklart är att det inte finns någon annan långsiktig väg än denna till ett starkt och fritt Ryssland.
Det potentiella hot mot omvärlden som det sovjetiska systemet alltid utgjorde har försvunnit. Det innebär dock inte att varje säkerhetspolitisk spänning mellan Ryssland och dess omvärld undanröjts.
Vi kan nu skönja tendenser till återgång till mer traditionella spänningsmönster. De måste hanteras inom ramen för det samarbete kring freds- och säkerhetsfrågor som etablerats i Europa.
Diskussionen i Ryssland om dess relationer till vad man där kommit att kalla ”det nära utlandet” har ofta givit anledning till oro. Det går inte att bortse från de tendenser till intressezonstänkande och åsidosättande av principen om varje stats lika rättigheter som funnits i denna debatt. Vi härvid några tillfällen också sett anledning att mer officiellt reagera på uttalanden och åtgärder som ingett oro.
Av särskild betydelse i detta perspektiv är relationerna mellan Ryssland och de tre baltiska staterna. Dessa länder är i en speciell situation jämfört med varje annan del av det forna Sovjetunionen.
I motsats till varje annan f.d. sovjetrepublik var de självständiga stater som ockuperades av Stalins sovjetarméer. Också likaså i motsats till varje annan f.d. sovjetrepublik återvann de sin självständighet före upplösningen av Sovjetunionen.
Sverige har på olika sätt engagerat sig för att stärka de baltiska staternas självständighet, ge dem en fast plats i det europeiska samarbetet och främja relationerna mellan dem och Ryssland.
Av central betydelse är bortdragandet av resterande ryska trupper från deras territorier. De sista främmande trupperna lämnade Litauen i augusti förra året. Vi utgår från att de sista främmande trupperna kommer att lämna Estland och Lettland före utgången av augusti detta år.
Från ryskt håll riktas ibland hård kritik mot främst Estland och Lettland för påstådda brott mot mänskliga rättigheter när det gäller de ryskspråkiga invandrargrupperna. Även uttryck som ”etnisk rensning” har använts.
Det finns skäl att ånyo slå fast, att sådana anklagelser saknar grund. Såväl våra egna erfarenheter som en lång rad internationella undersökningar visar att de mänskliga rättigheterna för var och en är väl skyddade i dessa länder. Anklagelser om motsatsen tjänar inget konstruktivt syfte, utan riskerar i stället att ses som inslag i en maktpolitik.
Men samtidigt som detta sägs finns det anledning att framhålla, att de baltiska länderna gör mycket klokt i att driva en politik i dessa frågor som kännetecknas av större generositet mot de ryskspråkiga än vad de internationella reglerna i och för sig kräver. Den interna harmonin mellan de olika invånargrupperna är i ett längre perspektiv inte utan betydelse också för den externa säkerheten.
Det finns ett nära samband mellan vårt engagemang för Rysslands demokrati och våra insatser för de baltiska staternas självständighet. Ytterst handlar det om förutsättningarna för fred och frihet också i vår del av Europa. Vi kan aldrig stå likgiltiga inför utvecklingar som innebär hot mot vare sig Rysslands demokrati eller de baltiska staternas självständighet.
Fru talman!
Förenta nationerna är det främsta uttrycket för globalt samarbete och solidaritet mellan länder. Därför bör FN:s strukturer återspegla dagens medlemskrets och dess förväntningar på sin organisation. Samtidigt måste FN kunna arbeta med kraft och effektivitet. Dessa krav bör utgöra en ledstjärna i den nödvändiga reformeringen av FN-systemet och inte minst av säkerhetsrådet.
Förväntningarna på FN:s förmåga att ta ett ansvar för internationell fred och säkerhet har ökat. Olika slutsatser kan dras av de många fredsoperationer FN genomfört och nu genomför. En är att stor uppmärksamhet bör ägnas det nära samband som finns mellan politiska, militära och humanitära mål och medel i varje enskild operation. FN behöver ges större befogenheter och resurser att ta på sig ett samordnande ansvar i dessa avseenden. De nordiska länderna har lagt fram förslag som syftar till att stärka FN:s operationella ledning av den fredsbevarande verksamheten.
FN måste få stöd från sina medlemsländer om organisationen skall kunna motsvara de höga förväntningar som medlemmarna ställer. Men det är lika viktigt att organisationen å sin sida visar att den förvaltar sina resurser väl och arbetar med hög effektivitet. Det är ett av motiven för de reformer av FN:s ekonomiska och sociala verksamhet som de nordiska länderna föreslagit.
Slöseri med naturresurser och miljöförstöring hindrar långsiktigt ekonomiskt och socialt framåtskridande. I stora delar av världen är grundläggande levnadsbetingelser i fara. FN:s kommission för hållbar utveckling är ett politiskt viktigt organ för att upprätthålla och vidareutveckla den internationella samsyn om miljö och utveckling som grundlädes i UNCED-processen.
Fru talman!
I FN enas vi om normer för mänskliga rättigheter. Det finns ett utvecklat regelsystem vars tillämpning nu förhoppningsvis ytterligare skall förstärkas genom inrättande av en högkommissarie för mänskliga rättigheter. Ett viktigt och nytt uttryck för internationell beslutsamhet på detta område är den krigsförbrytardomstol för f.d. Jugoslavien som nu är i färd med att inleda sitt arbete.
Det internationella samfundet har rätt och skyldighet att påtala kränkningar av mänskliga rättigheter i enskilda länder. Men ansvaret för att dessa rättigheter respekteras och att övergrepp inte tolereras utan beivras ligger hos de enskilda regeringarna. Det kan inte övervältras på internationella organisationer. Den regering som inte tar detta ansvar på det största allvar förlorar en del av sin legitimitet.
Grundläggande mänskliga rättigheter kan inte relativiseras. De är absoluta och universella. Denna uppfattning har inget med ringaktning för andra traditioner och kulturer att göra. Den är ett uttryck för vår syn på den enskilda människans värde och roll i samhället.
Fru talman!
Flera långvariga konflikter går förhoppningsvis mot en varaktig lösning. Jag tänker bl.a. på Mellanöstern, Sydafrika, Cambodja och Mozambique. I alla dessa fall går det att se ett samband, om än ibland otydligt, mellan det kalla kriget och konfliktens krafter.
I Sydafrika har en revolution ägt rum, men det rör sig om en framförhandlad revolution. Ett djupt orättfärdigt samhällssystem monteras ned. Det är ytterst glädjande att försoning nu ser ut att kunna åstadkommas på fredlig väg, trots våldet och trots de stora återstående motsättningarna.
Om den demokratiska processen i grannlandet Mozambique nu förs vidare, vilket vi har anledning att tro, och om det blir fred i Angola, kommer Södra Afrika att helt ändra karaktär, från en arena för motsättningar och krig till en samarbetets och framåtskridandets region. Afrika har ett starkt behov av att kunna visa en sådan utveckling.
I Somalia har den akuta svälten avvärjts. De militära insatserna, som kom till för att skydda den humanitära hjälpen, har delvis skymt den politiska försoningsprocess som samtidigt pågår.
Liksom i Sydafrika har ett historiskt genombrott skett i och med Israels och PLO:s ömsesidiga erkännande och principavtalet om palestinskt självstyre. Regeringen välkomnar att det palestinska självstyret nu förefaller vara på god väg att genomföras.
Sverige stöder aktivt fredsprocessen i Mellanöstern. Det sker genom kontinuerligm dialog med parterna, genom omfattande och ökat bistånd till palestinierna och genom deltagande i samtliga multilaterala samtalsrundor. Från svensk sida kommer vi att medverka i övervakningen av de palestinska val som skall hållas enligt Osloöverenskommelsen.
I flera av de asiatiska länderna ser vi att en politisk process i riktning mot ökad demokrati följer i spåren av de anmärkningsvärda ekonomiska framstegen. Tyvärr fortsätter dock kränkningarna av mänskliga rättigheter i bl.a. Kina och Vietnam. Förtryck och diktatur kan inte i längden förenas med ekonomisk tillväxt och integration i världsekonomin.
Utvecklingen i Latinamerika har under de senaste åren gått mot ökad demokratisering och ekonomisk liberalisering, och i Centralamerika arbetar nu starka krafter för fred och försoning. Sverige stöder denna process aktivt.
Fru talman!
Kärnvapenkapprustningen har upphört i sin gamla form, men i dess fotspår har följt en ökande risk för en spridning av kärnvapeninnehavet till fler länder. Flera asiatiska länder tycks ha ambitioner att skaffa kärnvapenkapacitet. Det är en huvuduppgift för det fortsatta nedrustningsarbetet att försöka hejda denna utveckling. Folkrepubliken Koreas ovilja att efterleva internationellt bindande avtal är mycket oroande.
Ukrainas regering har lovat oskadliggöra kärnvapnen. Parlamentet har beslutat att utan reservationer ratificera START I-avtalet. Omvärlden förväntar sig att Ukraina inleder och fullbordar denna kärnvapennedrustning.
Nästa år skall icke-spridningsfördragets femte granskningskonferens hållas. Det blir den viktigaste hittills, eftersom beslut om fördragets framtid skall fattas. Det är av största vikt att granskningskonferensen kan enas om att förlänga fördraget på obestämd tid.
I Geneve skedde förra året ett genombrott i provstoppsfrågan. Samtliga kärnvapenstater är för första gången någonsin beredda att förhandla om ett totalt förbud mot alla kärnvapenprov. Sverige lade i somras fram ett förnyat och utbyggt förslag till ett fullständigt provstoppsavtal. Nedrustningskonferensen har inlett sitt arbete för året, och vi hoppas att förhandlingarna skall kunna slutföras utan dröjsmål.
Fru talman!
För oss européer framträder den nya situationen tydligast i Europa. Men de på längre sikt kanske mest betydelsefulla förändringarna äger rum på annat håll. Det pågår en process som uttrycker att staters säkerhet alltmer kommer att bero på den gemenskap som växer fram ur olika former av kulturell, politisk, social och ekonomisk samverkan. Därför bör vi välkomna regionala samarbetsarrangemang av olika slag. Världssamfundet står starkare om världens regioner tar sin del av ansvaret för gemensamma angelägenheter.
Den stora skillanden mellan rika och fattiga länder är en av samtidens fundamentala frågor. Fattigdomsbekämpning förblir det svenska utvecklingssamarbetets överordnade mål. Vårt biståndssamarbete utgör ett nödvändigt stöd för de många utvecklingsländer som genomför politiska och ekonomiska reformer i riktning mot demokrati och marknadsekonomi. Vår solidaritet visas genom den föreslagna höjningen av biståndsanslaget.
Fru talman!
Av min redogörelse inför kammaren framgår att vi lever i en tid som både erbjuder stora förhoppningar och inger åtskillig oro. Kanske kommer vi under lång tid att blicka tillbaka på första hälften av 90-talet som de år vi hade en historisk möjlighet att lägga grunden för ett nytt och bättre internationellt samarbete. Jag hoppas att vi då också kommer att kunna konstatera att vi tog väl vara på de möjligheter som fanns.
Det kalla krigets speciella världsordning försvinner nu långsamt in i historien. En ny håller mödosamt på att utformas. I bilden av föränderlighet - på sina håll av upplösning - finns både ljusa och mörka stråk.
Hela Europa har befriats från bördan av alliansernas kapprustning och från hotet av sovjetisk aggression.
I Västeuropa pågår en politisk och ekonomisk integration som har stor dragningskraft på omvärlden.
I Central- och Östeuropa har folken för första gången på mer än 50 år fått möjlighet att fritt forma sin egen framtid.
Nordens säkerhetspolitiska läge har utan tvekan förbättrats genom den dramatiska utveckling som ägt rum de senaste åren. Östersjöns strandstater har nu alla demokratiskt valda regeringar. I Ryssland har Sverige återfått en granne med vilken vi kan och vill utveckla normala förbindelser. Samtidigt är de nyvunna strukturerna sköra. Om situationen i vårt närområde försämras kan de nordiska länderna komma i ett mycket utsatt läge.
Ett antal u-länder uppvisar anmärkningsvärda ekonomiska framgångar.
En integrationsprocess håller på att förstärkas i Stilla havs-området, som redan är världens främsta tillväxtregion. Länder och regioner tar mer än tidigare ansvar för säkerhet och ekonomiskt framåtskridande i det egna området.
På många håll i världen förvärras likväl fattigdomen, vilket ställer stora krav på vår solidaritet. Vi ser nya konfliktmönster, mer oförsonliga och - vill det synas - mindre åtkomliga för förnuft och internationellt framförhandlade lösningar.
Det är i denna internationella situation den svenska utrikespolitiken har att verka.
Målet står fast:
Vi vill bevara Sveriges frihet och oberoende. Vi vill vidmakthålla fred och stabilitet i vår del av världen och bidra till fredliga lösningar i andra regioner. Vi vill skapa förutsättningar för ekonomiska framsteg här hemma och i vår omvärld.
Vi vill stärka det internationella samarbetet globalt och regionalt och spela den roll som vårt ansvar och traditionen bjuder och som en ny tid kräver. Vår aktiva medverkan i FN och vårt deltagande i europeiska organisationer som Europarådet och ESK är uttryck härför.
Det är regeringens övertygelse att den europeiska unionen kommer att förbli kärnan i det europeiska samarbetet. Med utgångspunkt i riksdagens uppdrag ser regeringen det som sin uppgift att föra Sverige fram till ett medlemskap i den europeiska unionen. Ett intensivt och omfattande arbete har under det gångna året lagts ned på detta. Väsentliga svenska synpunkter har fått gehör i förhandlingarna. Regeringen hyser gott hopp om att förhandlingarna skall vara slutförda inom kort. En folkomröstning skall avgöra frågan.
Medlemskap i Europeiska unionen innebär ett vägval. Väljer vi medlemskapet ökar Sveriges möjligheter att bidra aktivt till Europas internationalisering.
Som medlem i EU kommer Sverige att kunna medverka i det nära samarbete mellan Öst- och Västeuropa som vi alla så länge har eftersträvat men som först nu blivit möjligt.
Som medlem av EU kommer Sverige och övriga nordiska länder att kunna ge en nordeuropeisk dimension till EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Ett svenskt inträde i EU kommer att föra oss in i en organisation som är nära förbunden med världens övriga länder. Sveriges internationella arena kommer inte att bli mindre, utan större. Regeringen räknar med att redan i vår ta del i det utrikespolitiska samarbete mellan EU-länderna som bl.a. riktar sig till Asien, Afrika och Latinamerika.
Låt mig ta den nyligen träffade GATT-uppgörelsen som tecken på hur europeisk integration går hand i hand med öppenhet och globalt samarbete. För ett litet utrikeshandelsberoende land som Sverige kan betydelsen av denna världsvida överenskommelse inte nog understrykas. De fattiga ländernas behov liksom sambandet mellan handel och miljö kommer att uppmärksammas särskilt i det fortsatta multilaterala förhandlingsarbetet.
Europarådet har som huvuduppgift att främja demokrati och mänskliga rättigheter i Europa och har därför en särskilt viktig roll att spela i den förändringstid vi nu lever i. Inte minst i omdaningsprocessen i Central- och Östeuropa, när det gäller att bidra till uppbyggandet av rättssamhällen och parlamentarisk demokrati i tidigare diktaturer och nya medlemsländer, kan Europarådet göra betydande insatser.
Fru talman!
Regeringarna i Europa söker nya samarbetsformer. Det vi vill uppnå är en ordning som har frihet och demokrati som grund. De många försöken under det kalla kriget att skapa avspänning och samarbete över blockgränserna utgick alla från föreställningar om en samlevnad mellan ofrihetens och frihetens system.
Den tiden har vi nu lämnat bakom oss.
Ännu går det inte exakt att ange hur en ny säkerhetsordning bäst etableras, men det vore ansvarslöst av oss att inte aktivt och förutsättningslöst ge vårt bidrag till den när den böljat ta form. Målet måste vara att Sverige skall sitta med vid det rådsbord där Europas framtid utformas.
Därför har Sverige ett klart intresse av att delta i NATO-initiativet Partnership for Peace. Värdet av initiativet består inte minst i det åsyftade breda europeiska deltagandet. Det utgör en bekräftelse på ett fortsatt amerikanskt engagemang för Europas säkerhet, samtidigt som PFP inbjuder också Ryssland att delta i samarbetet. Regeringen överväger nu hur ett svenskt deltagande kan utformas och vilka bidrag Sverige kan lämna till denna samverkan, som ytterst har ett förtroendeskapande syfte. Ett viktigt inslag i samarbetet kommer att bli utbildning och övning för fredsbevarande operationer. Regeringen räknar med att senare i vår ha utarbetat ett första förslag till samarbetsarrangemang med NATO. Liksom på andra säkerhetspolitiska områden kommer ett brett parlamentariskt samförstånd att eftersträvas.
Partnership for Peace innebär ingen försvarsgemenskap mellan deltagarna. Sveriges alliansfrihet består alltjämt. Ingen annan har ansvar för vårt försvar.
Fru talman! Att främja stabiliteten i Central- och Östeuropa liksom i Rysslands nya grannstater är ESK:s huvuduppgift. Genom nära samverkan mellan det svenska ordförandeskapet, minoritetskommissarien och ESK:s lokala närvaro togs under det gångna året viktiga steg framåt i det konfliktförebyggande och konfliktbegränsande arbetet. ESK kunde bidra till nationsbyggandet i Baltikum, till samlevnaden mellan olika folkgrupper i Central och Östeuropa och till begränsningen av antalet konflikthärdar på Balkan.
I detta arbete kunde vi utnyttja många av ESK:s fördelar: det allomfattande medlemskapet, de gemensamma värderingarna, de krishanteringsmekanismer som börjat byggas upp de senaste åren liksom en tradition av flexibilitet och praktiskt handlag i hanteringen av nya problem.
Samtidigt blev vi påminda om ESK:s begränsningar. Om parterna i en konflikt inte själva vill lösa den på politisk väg kan ESK inte göra det åt dem. ESK kan sätta parterna under tryck, men inte med militära tvångsmedel driva fram en lösning.
Att ESK inte har den inre täthet som behövs för att hantera alla konflikter mellan eller inom dess medlemsstater leder till två slutsatser. Den första är att ESK-samarbetet måste fördjupas. Den andra är att ESK:s normsystem och konfliktförebyggande mekanismer måste kompletteras med en annan, mer djupgående, integration. Övriga samarbetssträvanden i Europa är därför särskilt viktiga.
Under året har Sverige etablerat ett fastare samarbete mellan FN och ESK. Genom bättre samverkan vinner båda organisationerna i styrka.
Fru talman!
Kriget i Bosnien är en mänsklig och politisk tragedi. Striderna har lett till att en av FN:s medlemsstater sönderfaller och förstörs. Kriget har karakteriserats av grymheter som etnisk rensning, urskillningslös artilleribeskjutning, övergrepp mot kvinnor och tortyr.
Sverige gav sitt stöd till FN:s generalsekreterares begäran till NATO om beredskap att använda flygstridskrafter för att genomdriva de beslut som säkerhetsrådet fattat. Det är tillfredsställande att den bestämda hållningen från FN:s och NATO:s sida tillsammans med Rysslands insatser nu givit positiva resultat. Hotet om flyginsatser måste emellertid kvarstå till dess vapenvilans alla villkor uppfylls. Belägringen av Sarajevo bör omgående hävas och striderna stoppas även på andra håll i Bosnien.
Det tillfälle som nu uppstått måste utnyttjas för förhandlingar. De stridande parterna måste förmås att inse att det meningslösa dödandet måste få ett slut.
Sanktionerna mot Serbien och Montenegro måste upprätthållas till dess vi ser att en allomfattande politisk lösning av konflikterna i hela det f.d. Jugoslavien är inom räckhåll.
Sverige deltar i alla de fredsbevarande operationer som FN genomför i olika delar av det f.d. Jugoslavien. Sammantaget är mer än 1 200 svenska soldater under FN-tjänst i området. Den nordiska bataljonen i Bosnien har fått välförtjänt beröm för sina insatser. Ett kompani befinner sig sedan en tid i Sarajevo.
Sverige är ledande när det gäller stöd för sanktionerna mot Serbien. Vi bidrar med över 700 miljoner kronor i katastrofhjälp och är därmed den per invånare största bidragsgivaren till de humanitära insatserna i f.d. Jugoslavien. Nära 100 000 flyktingar har sökt sig till Sverige.
Våra insatser syftar till att minska lidandet och medverka till att hindra en spridning av konflikten. Vi vill stödja de krafter som arbetar för fred, tolerans och ett mångkulturellt samhälle. Vi är redo att tillsammans med andra länder och organisationer bidra till återuppbyggnad av krigshärjade områden när ett hållbart fredsavtal ingåtts.
Fru talman!
Utvecklingen i Ryssland är av största betydelse för Europa i dess helhet och för möjligheterna att på olika områden stärka det internationella samarbetet.
Den samhällsomvandling som nu inletts i och med Sovjetdiktaturens och planekonomins sammanbrott är lika omfattande som mångfasetterad och svår.
På en rad områden är det lätt att se de avgörande framsteg som gjorts under de senaste åren: fria och demokratiska val, en ny författning med klar maktdelning, en omfattande privatisering och frigörelse av stora delar av ekonomin.
Men samtidigt är svårigheterna betydande. Gamla strukturer som bromsar och försvårar finns på många områden kvar. Den ekonomiska utvecklingen domineras fortfarande av det förgångnas bittra bördor. Hotet om hypcrinflation framstår som allt allvarligare.
Sverige har all anledning att på alla de sätt vi kan ge den demokratiska och marknadsekonomiska omvandlingen av Ryssland vårt stöd. Bakslag i denna process kommer självfallet att ske. Men lika självklart är att det inte finns någon annan långsiktig väg än denna till ett starkt och fritt Ryssland.
Det potentiella hot mot omvärlden som det sovjetiska systemet alltid utgjorde har försvunnit. Det innebär dock inte att varje säkerhetspolitisk spänning mellan Ryssland och dess omvärld undanröjts.
Vi kan nu skönja tendenser till återgång till mer traditionella spänningsmönster. De måste hanteras inom ramen för det samarbete kring freds- och säkerhetsfrågor som etablerats i Europa.
Diskussionen i Ryssland om dess relationer till vad man där kommit att kalla ”det nära utlandet” har ofta givit anledning till oro. Det går inte att bortse från de tendenser till intressezonstänkande och åsidosättande av principen om varje stats lika rättigheter som funnits i denna debatt. Vi härvid några tillfällen också sett anledning att mer officiellt reagera på uttalanden och åtgärder som ingett oro.
Av särskild betydelse i detta perspektiv är relationerna mellan Ryssland och de tre baltiska staterna. Dessa länder är i en speciell situation jämfört med varje annan del av det forna Sovjetunionen.
I motsats till varje annan f.d. sovjetrepublik var de självständiga stater som ockuperades av Stalins sovjetarméer. Också likaså i motsats till varje annan f.d. sovjetrepublik återvann de sin självständighet före upplösningen av Sovjetunionen.
Sverige har på olika sätt engagerat sig för att stärka de baltiska staternas självständighet, ge dem en fast plats i det europeiska samarbetet och främja relationerna mellan dem och Ryssland.
Av central betydelse är bortdragandet av resterande ryska trupper från deras territorier. De sista främmande trupperna lämnade Litauen i augusti förra året. Vi utgår från att de sista främmande trupperna kommer att lämna Estland och Lettland före utgången av augusti detta år.
Från ryskt håll riktas ibland hård kritik mot främst Estland och Lettland för påstådda brott mot mänskliga rättigheter när det gäller de ryskspråkiga invandrargrupperna. Även uttryck som ”etnisk rensning” har använts.
Det finns skäl att ånyo slå fast, att sådana anklagelser saknar grund. Såväl våra egna erfarenheter som en lång rad internationella undersökningar visar att de mänskliga rättigheterna för var och en är väl skyddade i dessa länder. Anklagelser om motsatsen tjänar inget konstruktivt syfte, utan riskerar i stället att ses som inslag i en maktpolitik.
Men samtidigt som detta sägs finns det anledning att framhålla, att de baltiska länderna gör mycket klokt i att driva en politik i dessa frågor som kännetecknas av större generositet mot de ryskspråkiga än vad de internationella reglerna i och för sig kräver. Den interna harmonin mellan de olika invånargrupperna är i ett längre perspektiv inte utan betydelse också för den externa säkerheten.
Det finns ett nära samband mellan vårt engagemang för Rysslands demokrati och våra insatser för de baltiska staternas självständighet. Ytterst handlar det om förutsättningarna för fred och frihet också i vår del av Europa. Vi kan aldrig stå likgiltiga inför utvecklingar som innebär hot mot vare sig Rysslands demokrati eller de baltiska staternas självständighet.
Fru talman!
Förenta nationerna är det främsta uttrycket för globalt samarbete och solidaritet mellan länder. Därför bör FN:s strukturer återspegla dagens medlemskrets och dess förväntningar på sin organisation. Samtidigt måste FN kunna arbeta med kraft och effektivitet. Dessa krav bör utgöra en ledstjärna i den nödvändiga reformeringen av FN-systemet och inte minst av säkerhetsrådet.
Förväntningarna på FN:s förmåga att ta ett ansvar för internationell fred och säkerhet har ökat. Olika slutsatser kan dras av de många fredsoperationer FN genomfört och nu genomför. En är att stor uppmärksamhet bör ägnas det nära samband som finns mellan politiska, militära och humanitära mål och medel i varje enskild operation. FN behöver ges större befogenheter och resurser att ta på sig ett samordnande ansvar i dessa avseenden. De nordiska länderna har lagt fram förslag som syftar till att stärka FN:s operationella ledning av den fredsbevarande verksamheten.
FN måste få stöd från sina medlemsländer om organisationen skall kunna motsvara de höga förväntningar som medlemmarna ställer. Men det är lika viktigt att organisationen å sin sida visar att den förvaltar sina resurser väl och arbetar med hög effektivitet. Det är ett av motiven för de reformer av FN:s ekonomiska och sociala verksamhet som de nordiska länderna föreslagit.
Slöseri med naturresurser och miljöförstöring hindrar långsiktigt ekonomiskt och socialt framåtskridande. I stora delar av världen är grundläggande levnadsbetingelser i fara. FN:s kommission för hållbar utveckling är ett politiskt viktigt organ för att upprätthålla och vidareutveckla den internationella samsyn om miljö och utveckling som grundlädes i UNCED-processen.
Fru talman!
I FN enas vi om normer för mänskliga rättigheter. Det finns ett utvecklat regelsystem vars tillämpning nu förhoppningsvis ytterligare skall förstärkas genom inrättande av en högkommissarie för mänskliga rättigheter. Ett viktigt och nytt uttryck för internationell beslutsamhet på detta område är den krigsförbrytardomstol för f.d. Jugoslavien som nu är i färd med att inleda sitt arbete.
Det internationella samfundet har rätt och skyldighet att påtala kränkningar av mänskliga rättigheter i enskilda länder. Men ansvaret för att dessa rättigheter respekteras och att övergrepp inte tolereras utan beivras ligger hos de enskilda regeringarna. Det kan inte övervältras på internationella organisationer. Den regering som inte tar detta ansvar på det största allvar förlorar en del av sin legitimitet.
Grundläggande mänskliga rättigheter kan inte relativiseras. De är absoluta och universella. Denna uppfattning har inget med ringaktning för andra traditioner och kulturer att göra. Den är ett uttryck för vår syn på den enskilda människans värde och roll i samhället.
Fru talman!
Flera långvariga konflikter går förhoppningsvis mot en varaktig lösning. Jag tänker bl.a. på Mellanöstern, Sydafrika, Cambodja och Mozambique. I alla dessa fall går det att se ett samband, om än ibland otydligt, mellan det kalla kriget och konfliktens krafter.
I Sydafrika har en revolution ägt rum, men det rör sig om en framförhandlad revolution. Ett djupt orättfärdigt samhällssystem monteras ned. Det är ytterst glädjande att försoning nu ser ut att kunna åstadkommas på fredlig väg, trots våldet och trots de stora återstående motsättningarna.
Om den demokratiska processen i grannlandet Mozambique nu förs vidare, vilket vi har anledning att tro, och om det blir fred i Angola, kommer Södra Afrika att helt ändra karaktär, från en arena för motsättningar och krig till en samarbetets och framåtskridandets region. Afrika har ett starkt behov av att kunna visa en sådan utveckling.
I Somalia har den akuta svälten avvärjts. De militära insatserna, som kom till för att skydda den humanitära hjälpen, har delvis skymt den politiska försoningsprocess som samtidigt pågår.
Liksom i Sydafrika har ett historiskt genombrott skett i och med Israels och PLO:s ömsesidiga erkännande och principavtalet om palestinskt självstyre. Regeringen välkomnar att det palestinska självstyret nu förefaller vara på god väg att genomföras.
Sverige stöder aktivt fredsprocessen i Mellanöstern. Det sker genom kontinuerligm dialog med parterna, genom omfattande och ökat bistånd till palestinierna och genom deltagande i samtliga multilaterala samtalsrundor. Från svensk sida kommer vi att medverka i övervakningen av de palestinska val som skall hållas enligt Osloöverenskommelsen.
I flera av de asiatiska länderna ser vi att en politisk process i riktning mot ökad demokrati följer i spåren av de anmärkningsvärda ekonomiska framstegen. Tyvärr fortsätter dock kränkningarna av mänskliga rättigheter i bl.a. Kina och Vietnam. Förtryck och diktatur kan inte i längden förenas med ekonomisk tillväxt och integration i världsekonomin.
Utvecklingen i Latinamerika har under de senaste åren gått mot ökad demokratisering och ekonomisk liberalisering, och i Centralamerika arbetar nu starka krafter för fred och försoning. Sverige stöder denna process aktivt.
Fru talman!
Kärnvapenkapprustningen har upphört i sin gamla form, men i dess fotspår har följt en ökande risk för en spridning av kärnvapeninnehavet till fler länder. Flera asiatiska länder tycks ha ambitioner att skaffa kärnvapenkapacitet. Det är en huvuduppgift för det fortsatta nedrustningsarbetet att försöka hejda denna utveckling. Folkrepubliken Koreas ovilja att efterleva internationellt bindande avtal är mycket oroande.
Ukrainas regering har lovat oskadliggöra kärnvapnen. Parlamentet har beslutat att utan reservationer ratificera START I-avtalet. Omvärlden förväntar sig att Ukraina inleder och fullbordar denna kärnvapennedrustning.
Nästa år skall icke-spridningsfördragets femte granskningskonferens hållas. Det blir den viktigaste hittills, eftersom beslut om fördragets framtid skall fattas. Det är av största vikt att granskningskonferensen kan enas om att förlänga fördraget på obestämd tid.
I Geneve skedde förra året ett genombrott i provstoppsfrågan. Samtliga kärnvapenstater är för första gången någonsin beredda att förhandla om ett totalt förbud mot alla kärnvapenprov. Sverige lade i somras fram ett förnyat och utbyggt förslag till ett fullständigt provstoppsavtal. Nedrustningskonferensen har inlett sitt arbete för året, och vi hoppas att förhandlingarna skall kunna slutföras utan dröjsmål.
Fru talman!
För oss européer framträder den nya situationen tydligast i Europa. Men de på längre sikt kanske mest betydelsefulla förändringarna äger rum på annat håll. Det pågår en process som uttrycker att staters säkerhet alltmer kommer att bero på den gemenskap som växer fram ur olika former av kulturell, politisk, social och ekonomisk samverkan. Därför bör vi välkomna regionala samarbetsarrangemang av olika slag. Världssamfundet står starkare om världens regioner tar sin del av ansvaret för gemensamma angelägenheter.
Den stora skillanden mellan rika och fattiga länder är en av samtidens fundamentala frågor. Fattigdomsbekämpning förblir det svenska utvecklingssamarbetets överordnade mål. Vårt biståndssamarbete utgör ett nödvändigt stöd för de många utvecklingsländer som genomför politiska och ekonomiska reformer i riktning mot demokrati och marknadsekonomi. Vår solidaritet visas genom den föreslagna höjningen av biståndsanslaget.
Fru talman!
Av min redogörelse inför kammaren framgår att vi lever i en tid som både erbjuder stora förhoppningar och inger åtskillig oro. Kanske kommer vi under lång tid att blicka tillbaka på första hälften av 90-talet som de år vi hade en historisk möjlighet att lägga grunden för ett nytt och bättre internationellt samarbete. Jag hoppas att vi då också kommer att kunna konstatera att vi tog väl vara på de möjligheter som fanns.