Motsatsen till kärlek är inte hat, utan likgiltighet
- Elie Wiesel, ett av många vittnesmål från förintelsen
Idag står vi här för att ta avstånd från Sverigedemokraterna. Vi står här på grund av ett valresultat som än en gång resulterat i ett osäkert parlamentariskt läge. Vi säger att vi är 82 procent, och vi är 82 procent som inte röstat på Sverigedemokraterna, men jag står här för att jag är mer rädd för hur de andra partiernas ska hantera Sverigedemokraterna. Att likgiltigheten inför dem och deras rasism ska få ett alltför stort fäste i svensk politik.
Vi är många som vet att rasismen alltid varit en del av det svenska samhället – en del av rättsväsendet, arbetsmarknaden och en del av vardagen. Vi är ett land med historia av rasism som vi aldrig gjort upp med. Just nu blir rasismen än en gång alltmer organiserad och mer normaliserad.
Den valrörelse som avslutades i söndags genomsyrades av rasistiska utspel och politiska förslag som skiljer på människor och människor. Förutom att stödet för Sverigedemokraterna ökat så har också andra partier tagit efter såväl deras retorik som deras faktiska politik.
Vi är många som vet detta och ser detta. Många som utsätts och påverkas i varje del av sina liv. Många som är arga, frustrerade och kanske framför allt: rädda. Vi är många som känner allt annat än likgiltighet.
Vi säger att vi är 82 procent. Nu är det dags att vi bevisar det. Det räcker inte att ta avstånd från Sverigedemokraterna. Att ta avstånd från de yttersta rasisterna och nazisterna. Vi måste ta upp kampen mot rasismen i rättsväsendet, på arbetsmarknaden, i vardagen men också i den egna politiken.
Sverigedemokraterna är ett parti som inte bara har nazistiska rötter utan som idag, i sitt principprogram och i sin valplattform, formulerar en rasistisk och djupt konservativ politik. Men när vi vänder ryggen på Sverigedemokraternas torgmöten, när vi låter bli att bjuda in dem till panelsamtal och när vi fortsätter att konsekvent kalla dem för ett rasistiskt parti så handlar inte det om att övertyga Sverigedemokratiska väljare att inte rösta på dem.
Det handlar om att vi, som räknar oss till de här 82 procenten, måste stå emot den normalisering av Sverigedemokraterna och deras rasism som i allra högsta grad låtit dem sätta agendan för det politiska samtalet.
Det är därför jag står här idag. Det är av den anledningen som det mest akuta i svensk politik är att bilda en stabil regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Utan aktivt stöd. Utan passivt stöd. Och utan deras påverkan.
Att valrörelsen präglades av rasism och att flera av de etablerade partierna kopierat Sverigedemokraternas politik kan inte skyllas på 18 procent av Sveriges befolkning. Det är många av oss som har ett ansvar här. Alla vi som driver politiska sakfrågor, journalisterna som formulerar frågor till politikerna... Och framför allt: politikerna själva. Ni med den yttersta makten.
Nu har vi fyra år på oss att vända den här utvecklingen. Tillsammans. Om vi vill ha ett samhälle utan hat är det nu det gäller. Som Elie Wiesel sa, motsatsen till kärlek är inte hat, utan likgiltighet. Vi säger att vi är 82 procent. Låt oss då inte bli likgiltiga. Först ut att bevisa var ni står är ni styrande politiker som nu måste vara vuxna på riktigt och ta ert ansvar. När ni gjort det kan vi andra påbörja vårt arbete. De närmaste fyra åren kommer vi behöva arbeta aktivt. För kärleken. Mot likgiltigheten.
- Elie Wiesel, ett av många vittnesmål från förintelsen
Idag står vi här för att ta avstånd från Sverigedemokraterna. Vi står här på grund av ett valresultat som än en gång resulterat i ett osäkert parlamentariskt läge. Vi säger att vi är 82 procent, och vi är 82 procent som inte röstat på Sverigedemokraterna, men jag står här för att jag är mer rädd för hur de andra partiernas ska hantera Sverigedemokraterna. Att likgiltigheten inför dem och deras rasism ska få ett alltför stort fäste i svensk politik.
Vi är många som vet att rasismen alltid varit en del av det svenska samhället – en del av rättsväsendet, arbetsmarknaden och en del av vardagen. Vi är ett land med historia av rasism som vi aldrig gjort upp med. Just nu blir rasismen än en gång alltmer organiserad och mer normaliserad.
Den valrörelse som avslutades i söndags genomsyrades av rasistiska utspel och politiska förslag som skiljer på människor och människor. Förutom att stödet för Sverigedemokraterna ökat så har också andra partier tagit efter såväl deras retorik som deras faktiska politik.
Vi är många som vet detta och ser detta. Många som utsätts och påverkas i varje del av sina liv. Många som är arga, frustrerade och kanske framför allt: rädda. Vi är många som känner allt annat än likgiltighet.
Vi säger att vi är 82 procent. Nu är det dags att vi bevisar det. Det räcker inte att ta avstånd från Sverigedemokraterna. Att ta avstånd från de yttersta rasisterna och nazisterna. Vi måste ta upp kampen mot rasismen i rättsväsendet, på arbetsmarknaden, i vardagen men också i den egna politiken.
Sverigedemokraterna är ett parti som inte bara har nazistiska rötter utan som idag, i sitt principprogram och i sin valplattform, formulerar en rasistisk och djupt konservativ politik. Men när vi vänder ryggen på Sverigedemokraternas torgmöten, när vi låter bli att bjuda in dem till panelsamtal och när vi fortsätter att konsekvent kalla dem för ett rasistiskt parti så handlar inte det om att övertyga Sverigedemokratiska väljare att inte rösta på dem.
Det handlar om att vi, som räknar oss till de här 82 procenten, måste stå emot den normalisering av Sverigedemokraterna och deras rasism som i allra högsta grad låtit dem sätta agendan för det politiska samtalet.
Det är därför jag står här idag. Det är av den anledningen som det mest akuta i svensk politik är att bilda en stabil regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Utan aktivt stöd. Utan passivt stöd. Och utan deras påverkan.
Att valrörelsen präglades av rasism och att flera av de etablerade partierna kopierat Sverigedemokraternas politik kan inte skyllas på 18 procent av Sveriges befolkning. Det är många av oss som har ett ansvar här. Alla vi som driver politiska sakfrågor, journalisterna som formulerar frågor till politikerna... Och framför allt: politikerna själva. Ni med den yttersta makten.
Nu har vi fyra år på oss att vända den här utvecklingen. Tillsammans. Om vi vill ha ett samhälle utan hat är det nu det gäller. Som Elie Wiesel sa, motsatsen till kärlek är inte hat, utan likgiltighet. Vi säger att vi är 82 procent. Låt oss då inte bli likgiltiga. Först ut att bevisa var ni står är ni styrande politiker som nu måste vara vuxna på riktigt och ta ert ansvar. När ni gjort det kan vi andra påbörja vårt arbete. De närmaste fyra åren kommer vi behöva arbeta aktivt. För kärleken. Mot likgiltigheten.