För tionde gången har Hudikborna manifesterat mot rasism – för ett Hudiksvall för alla. En tradition jag är stolt över.
Julen 2013 gick ett par tusen personer från Glysis till Möljen, som en reaktion på att nazistister– Svenskarnas parti – hotade Hudiksvalls tidning och kommunhuset här i stan. Ett tydligt val av måltavlor. Det demokratiskt valda styret, politikerna, och ett av fundamenten för vår demokrati, oberoende journalistik.
Så har de alltid gjort, de som vill montera ner den demokrati generationer har kämpat för. Och sen 2013 har vi tyvärr fått uppleva så många fler exempel.
Vi har sett Nordiska motståndsrörelsen såväl på Hudiksvalls gator och torg som under politikerveckan i Almedalen.
Vi har sett partier och organisationer, mer eller mindre rotade i de rasistiska ideologierna, uppstå och försvinna.
Vi har sett Sverigedemokraterna gå från ett ytterkantsparti som ingen ville ta i med tång till att bli det parti som sätter agendan för regeringens hela politik.
Vi har sett Sverige gå från att vara ett av världens mest solidariska och toleranta länder, till att mer eller mindre stänga sina gränser mot alla de som flyr krig och förföljelse.
Vi har sett hot mot politiker som står upp mot rasismen, vi har sett tiggeriförbud och slöjförbud, vi har sett angrepp mot den fria kulturen och mot public service. Vi har till och med sett rasistiskt motiverade mord.
Våran frihet och våra rättigheter ska monteras steg för steg. Det är så de jobbar. Om inte genom politiska förslag – genom hot eller våld.
Allt som skett sen 2013 ryms inte i ett tal, men exempel på hur de jobbar finns det gott om...
Och det är lätt att känna att allting går åt fel håll, att dessa rörelser är ostoppbara och förändringarna oåterkalleliga. Men att vi som är här idag fortsätter att manifestera, år efter år, visar att det inte behöver vara så.
Vi kan fortsätta protestera, granska och ifrågasätta. Vi kan stå fast vid övertygelsen om allas lika värde. Vi kan... Vi måste försvara vår demokrati och våra mänskliga rättigheter.
För tionde gången manifesterar vi idag, och även om traditionen gör mig varm om hjärtat hoppas jag att det inte ska behövas i tio år till. Men behövs det så litar jag på att vi gör det tillsammans. Tack för att ni fortsätter med mig!
Julen 2013 gick ett par tusen personer från Glysis till Möljen, som en reaktion på att nazistister– Svenskarnas parti – hotade Hudiksvalls tidning och kommunhuset här i stan. Ett tydligt val av måltavlor. Det demokratiskt valda styret, politikerna, och ett av fundamenten för vår demokrati, oberoende journalistik.
Så har de alltid gjort, de som vill montera ner den demokrati generationer har kämpat för. Och sen 2013 har vi tyvärr fått uppleva så många fler exempel.
Vi har sett Nordiska motståndsrörelsen såväl på Hudiksvalls gator och torg som under politikerveckan i Almedalen.
Vi har sett partier och organisationer, mer eller mindre rotade i de rasistiska ideologierna, uppstå och försvinna.
Vi har sett Sverigedemokraterna gå från ett ytterkantsparti som ingen ville ta i med tång till att bli det parti som sätter agendan för regeringens hela politik.
Vi har sett Sverige gå från att vara ett av världens mest solidariska och toleranta länder, till att mer eller mindre stänga sina gränser mot alla de som flyr krig och förföljelse.
Vi har sett hot mot politiker som står upp mot rasismen, vi har sett tiggeriförbud och slöjförbud, vi har sett angrepp mot den fria kulturen och mot public service. Vi har till och med sett rasistiskt motiverade mord.
Våran frihet och våra rättigheter ska monteras steg för steg. Det är så de jobbar. Om inte genom politiska förslag – genom hot eller våld.
Allt som skett sen 2013 ryms inte i ett tal, men exempel på hur de jobbar finns det gott om...
Och det är lätt att känna att allting går åt fel håll, att dessa rörelser är ostoppbara och förändringarna oåterkalleliga. Men att vi som är här idag fortsätter att manifestera, år efter år, visar att det inte behöver vara så.
Vi kan fortsätta protestera, granska och ifrågasätta. Vi kan stå fast vid övertygelsen om allas lika värde. Vi kan... Vi måste försvara vår demokrati och våra mänskliga rättigheter.
För tionde gången manifesterar vi idag, och även om traditionen gör mig varm om hjärtat hoppas jag att det inte ska behövas i tio år till. Men behövs det så litar jag på att vi gör det tillsammans. Tack för att ni fortsätter med mig!