Partivänner och övriga åhörare! På lördag, den 27 januari, är alltså årsdagen av Auschwitz befrielse. Det är över sextio år sedan men minnet lever kvar, kanske starkare än någonsin. Vi är här för att minnas Förintelsen och andra grymheter som världen skådat, framför allt de senaste hundra åren. Jag inbillar mig att det finns mycket få, för att inte säga ingen, i Sverige som vill att se sådana grymheter igen. Många av oss kommer de närmaste dagarna, på olika sätt, att visa det. Att visa att sådant, en sådan grymhet, inte har något mer att hämta i vår del av världen. Visst är det så att det finns några övertygade, riktiga nazister i Sverige, men det är inte i första hand de som utgör hotet. De utgör möjligen ett hot mot enskilda individer, men inte mot samhället. Inte idag. Richard (Jomshof) tog nyss upp den utbredda antisemitismen inom islam - och den finns naturligtvis också bland muslimer i Sverige. Det är sannolikt ett större hot än nazismen. Jag vill ändå hävda att det största hotet inte kommer från vare sig nazister eller antisemitiska predikningar i landets moskéer. Det största hotet kommer från det svenska samhället självt. Våra politiska ledare är alltid snabba med att slå sig för bröstet, att framhäva den fantastiska och välutvecklade demokrati som vi har i Sverige. Samtidigt ingår man i ett etablissemang som utövar ett massivt förtryck mot oliktänkande. Och tyvärr har den 27 januari, Förintelsens minnesdag, kommit att bli en av de mest betydelsefulla symbolerna för detta förtryck. Vi har sett det många gånger runt om i hela landet, och vi såg det här i Karlskrona i år, när den kommunala skolans rektorer hade för avsikt att kommendera ut sina elever för att demonstrera till minne av Förintelsen, men också mot Sverigedemokraternas politik. Mot kommunens tredje största parti, mot var tionde väljare. Och det är det här jag menar, det här är ett exempel på det som utgör det verkliga hotet. Det verkliga hotet mot att vi aldrig mer, åtminstone inte i vår del av världen, ska behöva skåda sådan grymhet som vi såg i Nazityskland.
En devalvering leder ofta till inflation, och det är precis det som sker här. Man har devalverat betydelsen av Förintelsebegreppet och nazisternas grymheter. Man urholkar minnet av Förintelsen genom att jämföra kritik mot den svenska invandringspolitiken på 2000-talet med vad som hände i Nazityskland för över sextio år sedan. Och för varje steg man tar i den urholkningsprocessen så driver man fler och fler, framför allt frustrerade och missnöjda ungdomar, i händerna på extrema rörelser. Man driver dem till den svenska naziströrelsen. Och de här ungdomarna är egentligen inga nazister. De är missnöjda, försiktiga inför de enorma förändringar som etablissemanget utsätter det svenska samhället för. Men de tas inte på allvar, de lyssnas inte på, utan istället stöter man bort dem och talar om för dem att de är lika elaka och grymma som Hitler och hans lägervakter i Auschwitz. Det leder till en enorm frustration hos de här ungdomarna - naturligtvis. Titta på Danmark! Där håller man inte på så här. Där har man en fri och öppen debatt även kring invandringspolitiken. Och det har vaccinerat hela det danska samhället. Inte bara de som upplevde den nazistiska ockupationen, utan också framtida generationer har vaccinerats mot nazism. I Danmark finns det knappt någon naziströrelse. Där råder demokrati och yttrandefrihet, där finns en öppen och balanserad debatt även kring invandringsproblematiken. I Sverige har vi - som så ofta när det gäller Danmark - gjort precis tvärtom. Och jag vill hävda att framför allt därför har den nazistiska rörelsen i Sverige växt sig så stark att de kan samla tusentals deltagare i sina demonstrationer. Och jag tycker det är förfärligt att etablissemanget inte kan se de här effekterna av sina missriktade kampanjer, effekterna av det absurda debattklimat som råder i det här landet. Och det är ju inte bara det att debattklimatet är absurt, det är också moraliskt tvivelaktigt att använda Förintelsen som slagträ i den samtida politiska debatten. Att använda Förintelsen som känsloargument för sina egna, ytterligt tveksamma politiska syften. Det måste finnas enorma kunskapsluckor hos den som jämför Sverigedemokraternas politik med vad som hände i Nazityskland. Att göra det, att jämföra kritik mot den förda invandringspolitiken med nazismen, är ett hån mot Förintelsens alla offer, mot deras anhöriga. Det är ett vedervärdigt, cyniskt utnyttjande av en av de största tragedier världen någonsin skådat. Det måste vi markera mot.
Partivänner, åhörare! Det kändes väldigt angeläget att ta upp den här aspekten av Förintelsens minnesdag. Richard tog upp en annan aspekt, och under de närmaste dagarna kommer vi att runt om i hela landet få ta del av vittnesmål och berättelser om vad som skedde i vår del av världen för inte så jättelänge sedan. Låt oss inte göra partipolitik av det. Låt oss istället visa respekt och låt oss stå som en garant för att det aldrig händer igen.
En devalvering leder ofta till inflation, och det är precis det som sker här. Man har devalverat betydelsen av Förintelsebegreppet och nazisternas grymheter. Man urholkar minnet av Förintelsen genom att jämföra kritik mot den svenska invandringspolitiken på 2000-talet med vad som hände i Nazityskland för över sextio år sedan. Och för varje steg man tar i den urholkningsprocessen så driver man fler och fler, framför allt frustrerade och missnöjda ungdomar, i händerna på extrema rörelser. Man driver dem till den svenska naziströrelsen. Och de här ungdomarna är egentligen inga nazister. De är missnöjda, försiktiga inför de enorma förändringar som etablissemanget utsätter det svenska samhället för. Men de tas inte på allvar, de lyssnas inte på, utan istället stöter man bort dem och talar om för dem att de är lika elaka och grymma som Hitler och hans lägervakter i Auschwitz. Det leder till en enorm frustration hos de här ungdomarna - naturligtvis. Titta på Danmark! Där håller man inte på så här. Där har man en fri och öppen debatt även kring invandringspolitiken. Och det har vaccinerat hela det danska samhället. Inte bara de som upplevde den nazistiska ockupationen, utan också framtida generationer har vaccinerats mot nazism. I Danmark finns det knappt någon naziströrelse. Där råder demokrati och yttrandefrihet, där finns en öppen och balanserad debatt även kring invandringsproblematiken. I Sverige har vi - som så ofta när det gäller Danmark - gjort precis tvärtom. Och jag vill hävda att framför allt därför har den nazistiska rörelsen i Sverige växt sig så stark att de kan samla tusentals deltagare i sina demonstrationer. Och jag tycker det är förfärligt att etablissemanget inte kan se de här effekterna av sina missriktade kampanjer, effekterna av det absurda debattklimat som råder i det här landet. Och det är ju inte bara det att debattklimatet är absurt, det är också moraliskt tvivelaktigt att använda Förintelsen som slagträ i den samtida politiska debatten. Att använda Förintelsen som känsloargument för sina egna, ytterligt tveksamma politiska syften. Det måste finnas enorma kunskapsluckor hos den som jämför Sverigedemokraternas politik med vad som hände i Nazityskland. Att göra det, att jämföra kritik mot den förda invandringspolitiken med nazismen, är ett hån mot Förintelsens alla offer, mot deras anhöriga. Det är ett vedervärdigt, cyniskt utnyttjande av en av de största tragedier världen någonsin skådat. Det måste vi markera mot.
Partivänner, åhörare! Det kändes väldigt angeläget att ta upp den här aspekten av Förintelsens minnesdag. Richard tog upp en annan aspekt, och under de närmaste dagarna kommer vi att runt om i hela landet få ta del av vittnesmål och berättelser om vad som skedde i vår del av världen för inte så jättelänge sedan. Låt oss inte göra partipolitik av det. Låt oss istället visa respekt och låt oss stå som en garant för att det aldrig händer igen.