Syster Ester!
Att lämna vårt hem för att skapa Ditt, det är ett ställe, hvarifrån man ser bakåt och anar och hoppas framåt. På detta ställe vill jag säga Dig ett kanske litet vemodigt tack och en glad önskan. Och när jag nu talar äro tankar och känslor icke blott mina utan äfven hennes, som idag rätt hårdt känner trycket af det tyngsta och käraste band, som binder en kvinna vid hemmet.
Det är ett vemodigt tack, syster Elnas och mitt. Att leka och skratta och gråta tillsammans, att tillsammans se förhoppningarne spira, då hemmets väggar skydda deras svaghet, det är någonting, som man ej skills ifrån utan en suck, vare det än så skugglösa fröjder, som väntade en. Hvart hjärtats tack följes av en suck. – Det är med en suck vi tacka Dig, Syster.
Och hvad vi nu önska Dig, – Det skall springa upp ur det gamla, ur allt det du samlat i vårt hem; det, Du lekte med som barn, det du undrade öfver som flicka och det, du förstod som kvinna. Ur detta skall växa upp kring Dig och Din man det vackraste, det starkaste, det för människan ljufligaste – ett hem.
Murarne, de stormutestängande, dem skall Din man bygga ; men där inne, där skall Du vara lugnet, skall Du vara värmen, skall Du vara leendet. Vi önska dig ett hem, dit kylan icke tränger, där glädjen icke dör. Vi önska dig ett hem, där kärleken gör det svarta hvitt, det hårda mjukt, där den sirar med solsken, allt, allt. Ett där Din vackraste drömväfnad sluter verkligheten. Vi önska Dig – jag vill säga ett ord, ett litet och dock det största som ryms mellan två läppar: lycka!
Detta är den glada och varma önskan Dina syskon idag vilja bära fram från det gamla till det nya. Din lycka Ester! Fredriks lycka! Lyckan till ert hem.
Att lämna vårt hem för att skapa Ditt, det är ett ställe, hvarifrån man ser bakåt och anar och hoppas framåt. På detta ställe vill jag säga Dig ett kanske litet vemodigt tack och en glad önskan. Och när jag nu talar äro tankar och känslor icke blott mina utan äfven hennes, som idag rätt hårdt känner trycket af det tyngsta och käraste band, som binder en kvinna vid hemmet.
Det är ett vemodigt tack, syster Elnas och mitt. Att leka och skratta och gråta tillsammans, att tillsammans se förhoppningarne spira, då hemmets väggar skydda deras svaghet, det är någonting, som man ej skills ifrån utan en suck, vare det än så skugglösa fröjder, som väntade en. Hvart hjärtats tack följes av en suck. – Det är med en suck vi tacka Dig, Syster.
Och hvad vi nu önska Dig, – Det skall springa upp ur det gamla, ur allt det du samlat i vårt hem; det, Du lekte med som barn, det du undrade öfver som flicka och det, du förstod som kvinna. Ur detta skall växa upp kring Dig och Din man det vackraste, det starkaste, det för människan ljufligaste – ett hem.
Murarne, de stormutestängande, dem skall Din man bygga ; men där inne, där skall Du vara lugnet, skall Du vara värmen, skall Du vara leendet. Vi önska dig ett hem, dit kylan icke tränger, där glädjen icke dör. Vi önska dig ett hem, där kärleken gör det svarta hvitt, det hårda mjukt, där den sirar med solsken, allt, allt. Ett där Din vackraste drömväfnad sluter verkligheten. Vi önska Dig – jag vill säga ett ord, ett litet och dock det största som ryms mellan två läppar: lycka!
Detta är den glada och varma önskan Dina syskon idag vilja bära fram från det gamla till det nya. Din lycka Ester! Fredriks lycka! Lyckan till ert hem.