Tack för att jag har fått komma hit till Järvavecekan och prata med er. Det här en del av stan som jag känner väl. Jag bodde i Jakobsberg centrum till och med 2015 och gick högstadiet och gymnasiet där. Jag känner mig hemma här. Och just därför betyder det extra mycket att få stå här och prata om verkligheten – om vad som fungerar, vad som brister, och vad vi kan göra annorlunda. Tillsammans.
Det sägs ibland att Sverige håller på att gå sönder. Det kanske är sant. Men det är inte hela sanningen. För det finns fortfarande något i vårt land som håller ihop – en känsla för rätt och fel. En vilja att göra rätt för sig. En tyst men lättväckt och urstark pliktkänsla. Den finns kvar. Den lever i familjer, på arbetsplatser, i trapphus runt om i Sverige, också i Järva.
Och så länge pliktkänslan finns kvar som en djupt liggande instinkt hos de flesta av oss. Är jag övertygad om att vi kan laga det som har gått sönder.
Men det är många som upplever att samhället inte längre ser dem. Att det inte spelar någon roll hur mycket man kämpar. Att den som sköter sig hamnar längst bak i kön. Och den som struntar i regler går först. Det tär på människor. Och det tär på förtroendet mellan människor.
Vi behöver återupprätta någonting som en gång i tiden var självklart i det här landet. Att den som gör rätt också ska få rätt. Att respekt inte är någonting man ber om. Det är något man får alldeles gratis, efter att man har gjort rätt för sig.
Alla människor bär på drömmar. Det spelar ingen roll om man är född här eller någon annanstans. Så småningom brukar nästan alla vilja samma sak. Man vill att barnen ska få gå i en bra skola. Man vill kunna gå till jobbet utan att känna oro. Man vill spendera tid med människor man älskar. Man vill somna tryggt om kvällen.
Och det handlar inte om att man vill leva i lyx. Det handlar om något så enkelt som att vardagen ska fungera. Att pengarna ska räcka. Att barnen kommer hem ordentligt. Att man inte behöver vara rädd för att säga ifrån.
När de här grundläggande tryggheterna börjar försvinna i ett samhälle, så märks det först i de områden där skyddsnäten är som svagast. Där många saknar fast förankring på arbetsmarknaden. Där språket är ett hinder. Där många människor redan bär på tunga erfarenheter.
Det som är felet här är inte viljan eller drömmarna. Jag känner många människor i Stockholms förorter. Det är människor som har kraft. Som är drivna, intelligenta, arbetsamma. Men systemet runt omkring har inte alltid stått på deras sida.
Därför måste vi byta riktning. Sluta se människor som problem – och börja se dem som möjligheter. Det är det ena. Men då måste vi också tala klarspråk. Det är det andra. Det som inte funkar, måste få ändras. Med de är med de här två delarna tillsammans vi kan åstadkomma verklig förändring.
Under många år var det alldeles för många som kom hit på alldeles för kort tid. Samtidigt har vi inte ställt tillräckliga krav. Inte på språket. Inte på att man ska ta sig in i samhället. Inte på att man ska visa respekt för det land man kommit till. Resultatet har blivit enorma klyftor. Barn växer upp i utanförskap. Utan tilltro. Utan framtidstro. Utan känslan av att Sverige är deras land också.
Många barn som hade kunnat växa upp och bli framgångsrika företagare, lärare, ledare, har inte trott på sina chanser att lyckas den vägen utan istället riktat sin ambition någon annanstans – tyvärr allt oftare mot kriminalitet. Jag har arbetat som Kriminalvårdare på ett häkte här i Sockholm. Jag har aldrig stött på så mycket bortkastad talang och missriktad ambition som under de åren.
Ambitiösa, drivna människor finns i alla grupper i samhället. Vår uppgift är att hjälpa dem rikta sin ambition åt rätt håll. Men det har samhället inte gjort i de områden vi kallar utanförskapsområden.
Samtidigt har debatten varit skev. Från olika håll har det låtit som om alla som kommit till vårt land är lika, vill lika, gör lika. Det är orättvist. Framför allt mot de som gör rätt för sig. För när vi inte vågar skilja på rätt och fel, då försvinner tilliten.
Vi har varit för snälla mot de som utnyttjar systemet. Mot de som ljuger, begår brott och förstör. Och vi har gett för lite tillbaka till de som försöker göra rätt. Det är inte rättvist. Det är inte hållbart.
Sverige är ett land byggt på pliktkänsla och pliktuppfyllelse. Det är omöjligt att förstå vår kultur utan att ha det som ingång. Det här är förmodligen den enskilt viktigaste informationen man kan ge till den som nyligen har kommit till Sverige – om man vill att den personen så fort som möjligt ska kunna förstå, anpassa sig och bli en del av den svenska kulturen.
Därför är det också ett av de största sveken som de socialistiska partierna har gjort mot just dessa människor. Genom bidragspolitik och rättighetsretorik har man lurat människor att tro att Sverige är ett land där man får – utan att först ge. Det har inte lett till delaktighet. Det har lett till passivitet. Till en känsla av utanförskap. Det har assimilerat människor till att bli offer, när de i själva verket hade kunnat bli hjältar i sin egen berättelse.
Och det har skapat ilska. Hos många svenskar som ser att de som gör sin plikt får stå tillbaka. Hur Socialdemokraterna har sparat på äldreboenden och sjukvård för att bekosta integrationsprojekt. Men det har också väckt ilska hos många invandrare som vill bidra och göra sitt för att bygga ett bättre Sverige.
Vi kommer ändra på det här. Plikt går före rätt. Först gör man sin del. Sedan får man tillbaka. Det är så vi bygger ett samhälle där alla hör hemma.
Det här handlar inte om att vrida tillbaka klockan. Vi vill inte gå bakåt. Vi vill gå framåt. Men vi vill gå framåt på en väg som vi vet fungerar.
Vi tror att människor växer av ansvar. Inte av att bli överbeskyddade. Den som blir sedd som någon det inte kan ställas krav på, kommer förr eller senare att tappa tron på sig själv.
Den som gör sitt – som anstränger sig, som visar respekt för samhället och för andra människor – den ska inte ha någonting att oroa sig för. Tvärtom. Vi är det parti som tydligast står upp för alla som försöker göra rätt för sig, oavsett var man är född. Men det bygger på något grundläggande: att man själv bidrar. Att man tar ansvar. Vi måste göra upp med idén att man bara kan ta del av allt Sverige erbjuder utan att själv göra sin del.
Det spelar ingen roll var man är född. Det viktiga är vad man gör med sitt liv. Det handlar inte om hur man ser ut – det handlar om hur man behandlar andra människor. Gör man rätt och stärker samhället omkring sig. Då ska man alltid kunna bli en del av Sverige. Så enkelt är det.
När vi skärper straffen och ger polisen nya verktyg, då är det inte för att vi tänker på brottslingarna. Det är för att vi tänker på brottsoffren. På en pappa som förlorade sin son i skjutning mellan två gäng. På en kvinna som blev överfallen på väg hem efter att ha jobbat sent. På en butiksägare som fått sin verksamhet sönderslagen för tredje gången och till slut tvingas stänga.
Men det stannar tyvärr inte vid de direkta offren. När den förra Socialdemokratiska regeringen lät kriminaliteten explodera i Sverige så blev hela områden brottsoffer. Rädsla spred sig. Hela stadsdelar förändras. Människor har anpassat sina liv efter detta. Barn som inte längre får gå själva till skolan. Ungdomar som vänjer sig vid att det alltid står någon och vaktar utanför centrum. Och kanke värst av allt. Vuxna, fritidsledare, lärare, butikspersonal, som förstår att gängkriminella använder deras lokaler, lockar ungdomar de har ansvar för men drar sig för att säga ifrån, för att man vet vad det kan leda till.
De som bor i dessa områden – de som jobbar, betalar skatt, uppfostrar barn och försöker göra rätt för sig – de får betala priset för en politik som varit för sen, för svag och för tyst. Och det är för deras skull vi gör det här. Inte för att straffa mer. Utan för att skydda mer.
När Magdalena Andersson hade makten var det bara en av fyra gängskjutningar som klarades upp. Sedan vi tog över har den siffran ökat till tre av fyra. Det är ingen slump. Det beror på att vi har gett polisen fler verktyg. Framförallt så att de kan avlyssna gängkriminella på ett sätt som de inte fick under den förra regeringen.
Under den regeringen, som Magdalena Andersson så småningom ledde ökade skjutningarna varje år i åtta år. Sedan vi tog över har de minskat med en tredjedel. Det är heller ingen slump. Det är kraftfulla lagändringar som ger resultat.
Och de som vinner på det är vanliga hederliga människor. Ett utmärkt exempel är Rågsved som jag besökte häromveckan. Där polisen kunnat arbeta mer effektivt tack vare vistelseförbud. Drygt 10 personer har portats från centrum och det har gjort enorm skillnad. Brottsligheten har gått ner. De som bor där säger att det har blivit lugnare. Tryggare. Inga gäng som hänger i centrum. Goda krafter har tagit över. Det är städat. Det ser trevligt ut. Det är så vi tar tillbaka våra bostadsområden. Från de kriminella, tillbaks till de skötsamma människorna.
Ibland anklagar oppositionen oss för att inte bry oss om det förebyggande arbetet. Det är helt fel. Vi har nyss tagit fram en helt ny socialtjänstlag som ger socialtjänsterna betydligt bättre verktyg för att kunna agera tidigt. Vi har också tagit bort sekretesshinder som tidigare stod i vägen för samarbete så att skola, polis och socialtjänst inte fick dela information med varandra. Den gamla lagstiftningen fick fruktansvärda effekter: I en skola kunde man förstå att en ung människa löpte stor risk att dras in i mycket allvarlig kriminalitet men kunde bara stå och se på trots att polisen kanske hade kunnat stoppa det. Den här lagen försökte Vänsterpartiet in i det sista behålla för att skydda barnens integritet. Men är det inte ett värre integritetsintrång att ett barn blir manipulerad till att skada andra människor och sig själv, än att samhällets resurser samlar sig och gör att som kan för att rädda varenda unge undan gängkriminalitet?
Nu ska skolan, socialtjänsten och polisen samarbeta. De ska få prata med varandra. De ska agera tillsammans. För när en elev slutar dyka upp i skolan, när det kommer signaler om våld hemma eller att det sker rekrytering till gäng– då måste någon reagera. Och då måste samhället kunna agera samlat. Det är en av våra viktigaste prioriteringar: att bryta rekryteringen av barn och unga till kriminalitet.
Även hårdare tag har en förebyggande effekt. Brottsförebyggande rådet har sagt det uppenbara. För att gängen ska kunna rekrytera unga krävs att det finns äldre gängmedlemmar i närområdet som lockar med pengar, status, dyra kläder och bilar. När en sån person blir inlåst i fängelse kan han inte utsätta barn och unga för värvningsförsök.
Något av det mest effektfulla vi infört är en lag som gör att polisen i mycket större utsträckning kan beslagta de saker som gängkriminella har skaffat genom brott.
Hittills i år har polisen tagit lyxartiklar, bilar, klockor och till och med fastigheter till ett värde av över 60 miljoner kronor. Och det ökar varje vecka. Det handlar inte bara om att ta saker direkt från gängmedlemmarna. Det handlar också om att ta tillbaka sånt som getts bort – till flickvänner, vänner, familj.
Det här är en avgörande del i att ta tillbaka samhället. Det ska inte vara attraktivt att gå in i ett gäng. Det ska inte vara möjligt att göra karriär på att skada andra människor. Vi vill slå undan grunden för hela den livsstil som gängen bygger på.
Politik handlar också mycket om resurser. Och de måste hamna rätt. Under lång tid har stora summor lagts på integrationsprojekt utan resultat. Samtidigt har många vanliga människor svårt att få vardagen att gå ihop. Det är inte hållbart.
Vi gör andra prioriteringar. Vi har sänkt skatten, inte för de rika, som
Socialdemokraterna säger, utan för den som arbetar. Det är rätt. För det måste löna sig att göra rätt för sig och gå till ett riktigt jobb. Vi håller på att genomföra en mycket stor tandvårdsreform så att vanliga människor har råd att gå till tandläkaren. I dag är det många, framförallt äldre, som skjuter upp tandvården för att det blir för dyrt. Munnen är en del av kroppen och ska på sikt vara en del av högkostnadsskyddet. Vi tar ett viktigt första steg från och med nästa år då staten tar över 90% av kostnaden för tandvård den som fyllt 67 år. Om vi får chansen att fortsätta efter valet kommer vi fortsätta den resan och inkludera alla åldersgrupper ner till 20.
Vi har också tagit fram ett fritidskort som gör det möjligt för fler barn att delta i idrott och föreningsliv. Det är en konkret åtgärd för att minska utanförskap. För när barn får chansen att vara med i en fotbollsförening, eller gå på dans eller spela musik, då byggs gemenskap. Då stärks självkänslan. Och då minskar risken att man dras till kriminalitet. Det är bättre att samhället finns där i rätt tid – än att det får rycka ut i efterhand.
Vi kommer att sänka matmomsen så att priset på mat blir lägre.
Det här är riktiga reformer. För riktiga människor. För dem som gör sitt, men som länge blivit bortprioriterade. För dem som inte skriker högst, men som håller ihop samhället.
Vi har haft decennier av naivitet. Av ursäkter. Av kravlöshet. Det räcker nu. Det är dags för en ny modell. En där plikt och ansvar leder till trygghet och gemenskap. En där brott får konsekvenser, men där den som försöker göra rätt får stöd. En där samhället hänger ihop därför att alla vet vad som gäller.
Sverige står inför stora utmaningar. Men vi har också stora möjligheter. Det finns inget som säger att utvecklingen måste fortsätta åt fel håll. Men då krävs att vi är beredda att göra det som behövs.
Vi måste börja sätta rätt människor främst. De som anstränger sig. De som vill vara en del av samhället. De som håller sig till lagen och försöker bygga upp något – för sig själva och för andra.
Det går inte att ha ett samhälle där man kan kräva sin rätt utan att göra sin plikt. Det går inte att hålla ihop ett land om det inte finns gemensamma regler som faktiskt gäller – och tillämpas.
Vi har haft ett samhällskontrakt som har fungerat. Men det har blivit urholkat. Det är dags att återställa det. Inte genom att lova mer till alla – utan genom att ställa tydliga krav och samtidigt ge stöd till den som tar ansvar.
Jag tror på det här landet. Jag tror att de flesta människor vill göra rätt.
Men det kräver att politiken backar upp dem. Det är det vi vill göra.
Och därför säger vi: vill man ha förändring, då måste man rösta för den. Det räcker inte att vara missnöjd. Det räcker inte att hoppas. Man måste välja riktning.
Det kommer inte vara enkelt att förändra det här landet. Men jag är beredd att göra jobbet – allra helst tillsammans med er.
Tack.