Partivänner, egentligen vänder jag mig inte till er
utan jag vänder mig till partivän Mona. När jag tänker på dig Mona, och när jag har
funderat på de ord jag vill framföra till dig från det socialdemokratiska partiet, så blev
det för en mångordig människa som mig en process där det jag ville säga blev väldigt
långt. För några dagar sedan koncentrerade jag mig på att få ner det till ett enda ord,
det är en övning som vi alla ibland kan ägna sig åt för att få något viktig sagt.
Jag kom fram till ett enda ord som jag kände var det riktiga och viktiga – mod.
För mig, Mona, är du mod mer än något annat. Du har gått före, du har visat vägen,
du har synliggjort människor som många andra vägrar att se.
Du visade mod mycket tidigt. Väldigt nära dig nu sitter Ingvar. Jag är en av många
i den här salen som såg partiledardebatten 1990, när du röd i kalufsen och röd i
själen energiskt pressade oppositionen. Du hade varit arbetsmarknadsminister i två
veckor, men av alla regeringens ministrar som hade kunnat säga något var det du
som satt där. Det var du som fick ta smällen, det var du som fick förklara betydelsen
av varför det skulle vara lönestopp, skattehöjningar och hyreshöjningar. Ingvar hade
du vid din sida, men det var många grånande medelålders män som var väldigt långt
borta när Mona Sahlin satt där och skulle förklara varför detta var så nödvändigt.
Du stod pall, för att du har modet, kraften och styrkan. Mona – du var redan då
Tougher than the rest.
Jag ser dig framför mig nu. Ingvar och du sitter där och hela det politiska liv
som många av oss tillsammans har levt sammanfaller med de tillfällen där dessa två
vänner har stått längst fram, framför oss. Det är väldigt känslosamt och jag tror att
ganska många andra medborgare i landet har svårt att känna hur starkt detta är för
en aktiv socialdemokrat.
Du stod pall när Olof Johansson inte stod för sina förslag om uppluckrad an-
ställningstrygghet i partiledardebatten 1991. Du bet ifrån och sade ifrån med denna
fantastiska klassiker: ”Försök inte gömma dig bakom mina kjolar, för de är ganska
korta ändå!” Kan det bli bättre? Kan man säga det bättre än så?
Men det var inte bara Olof Johansson som tog skydd bakom dig och dina kjolar.
VI är många i partiet som tryggt har kunnat gömma oss bakom dig när du har gått
längst fram och drivit argumenten. Du har alltid stått upp i kampen för alla människors
lika värde och människors rättigheter. Det har gällt här hemma. Det har gällt
över hela världen. Alltid lika glasklar.
Alltid lika glasklar, som exempelvis under den gröna revolutionen i Iran. I ditt
Almedalstal som jag läste om för inte så länge sedan, och det rekommenderar jag alla
att göra, säger du denna fantastiska mening: ”Mänskliga rättigheter handlar inte om
mäns rättigheter utan om allas rättigheter, mänskliga rättigheter är också kvinnors
rättigheter i alla länder, också i Iran.” Det är fullkomligt självklart att uttrycka detta,
men det var du som gick före och det var du som sade det.
Mona, du har visat skillnaden mellan en tydlig kompass och ett blött finger i luften.
I radions partiledardebatt skruvades Reinfeldt hit och dit efter reportrarnas fråga
om huruvida han tyckte att Sverige skulle införa förbud mot heltäckande slöjor i tunnelbanan.
Man kunde riktigt höra hur han spekulerade i hur många procentenheter
han möjligen skulle kunna ta hem från Sverigedemokraterna.
Du stod upp för människovärdet och sade klart och tydligt: ”Jag tror verkligen
inte att det hjälper förtryckta kvinnor i burka en endaste liten stund att förbjuda dem
att åka tunnelbana.”
De är politik och jag kan riktigt se framför mig hur Fredrik Reinfeldt satt där grå,
stum och kände sig dum.
Så enkelt kan det vara, så enkelt blir det, när svaren grundar sig i en djupt känd
dröm om frihet och jämlikhet, när man som du är Working on a dream.
Du har så många gånger sagt att du inte gick med i partiet utan du gick med i
Olof Palme och insikten och övertygelsen om att en bättre värld är möjlig för alla,
att freden är möjlig i Mellanöstern. Du har visat oss att det allra farligaste är om vi
förlorar hoppet.
Det hoppet står du för och kampen för fred kommer du att driva vidare. Fegare
politiker skulle ha hållit sig undan en sådan uppgift som Mellanöstern, men du är
ingen feg politiker. Du vet att det inte är värdigt en socialdemokrat att ge upp inför
svåra uppgifter.
Du har frågat oss vad som skulle ha hänt om Nelson Mandela hade givit upp i sin
cell, vad som skulle hända om vi gav upp kampen för frihet och demokrati. Du vet
att vi alla är skyldiga nästa generation att försöka, att aldrig ge upp. Med dig har det
alltid varit No surrender.
Jag tänker naturligtvis inte bara på mod, även om det är den egenskap som jag
tycker du utstrålar mer än något annat, Mona. Jag känner också all den erfarenhet
och allt det ansvar du har tagit. Du har gjort en synnerligen gedigen insats för vårt
parti och du kan blicka tillbaka på ett mycket omfattande dagsverk i partiets och landets tjänst:
riksdagsledamot som 25-åring, partisekreterare under oppositionsåren på
1990-talet, arbetsmarknadsminister, vice statsminister, jämställdhetsminister,
statsråd i Näringsdepartement och Justitiedepartement, departementschef för Miljö- och
samhällsbyggnadsdepartementet, vår första kvinnliga partiordförande.
Du har uträttat så mycket för Sverige och vårt parti och du ha varit en pionjär och
gått före inom så många områden. Du inrättade Rehnbergkommissionen som lade
grund för den stabila svenska lönebildningen. Du lanserade visionen om att bryta
oljeberoendet till år 2020. Du tog otaliga initiativ för energieffektivisering, omställning
och stärkt konkurrens på elmarknaden. Du lade fram Sveriges första vindkraftsproposition någonsin
– ett mycket framsynt initiativ kan vi alla konstatera efter de
senaste veckornas händelser. Du har gått före. Du har visat mod.
Du har konsekvent lyft fram småföretagare och entreprenörer som vår tids hjältar.
De första åren var det många som rynkade lite på näsan åt dig och undrade vad du
höll på med. Nu, många år senare, var det du sade en självklarhet. Entreprenörskap
är självklart en omistlig del av vår jobbpolitik. Du vågade också säga det som nästan
ingen vågar tänka: Det är häftigt att betala skatt!
Mona, partiet har krävt mycket av dig, inte sällan orimligt mycket, och du har
ställt upp i alla sammanhang och tagit mer ansvar än vad någon har rätt att kräva.
Det inger respekt. Vi är så många, jag tror aldrig du kan föreställa dig hur många,
som har frågat oss hur du har orkat och var kraften har kommit ifrån alla dessa år.
Hur har du stått ut?
På den frågan har du själv svarat: ”Jag har inte orkat stå bredvid!” Sådan är du.
Du tror på politikens kraft och förmåga. Du tror på vårt parti och våra gemensamma
värderingar och för den tron, för ditt mod och din djärvhet, för din stryka, ditt hopp
och din vilja, vill jag å det socialdemokratiska partiets vägnar tacka dig för dina insatser
såhär långt för vårt parti. Vi vill göra det genom att till dig överräcka partiets
gåva som är ett seminarium om fredsprocessen i Mellanöstern, vilket vi kommer att
arrangera i östra Jerusalem!
utan jag vänder mig till partivän Mona. När jag tänker på dig Mona, och när jag har
funderat på de ord jag vill framföra till dig från det socialdemokratiska partiet, så blev
det för en mångordig människa som mig en process där det jag ville säga blev väldigt
långt. För några dagar sedan koncentrerade jag mig på att få ner det till ett enda ord,
det är en övning som vi alla ibland kan ägna sig åt för att få något viktig sagt.
Jag kom fram till ett enda ord som jag kände var det riktiga och viktiga – mod.
För mig, Mona, är du mod mer än något annat. Du har gått före, du har visat vägen,
du har synliggjort människor som många andra vägrar att se.
Du visade mod mycket tidigt. Väldigt nära dig nu sitter Ingvar. Jag är en av många
i den här salen som såg partiledardebatten 1990, när du röd i kalufsen och röd i
själen energiskt pressade oppositionen. Du hade varit arbetsmarknadsminister i två
veckor, men av alla regeringens ministrar som hade kunnat säga något var det du
som satt där. Det var du som fick ta smällen, det var du som fick förklara betydelsen
av varför det skulle vara lönestopp, skattehöjningar och hyreshöjningar. Ingvar hade
du vid din sida, men det var många grånande medelålders män som var väldigt långt
borta när Mona Sahlin satt där och skulle förklara varför detta var så nödvändigt.
Du stod pall, för att du har modet, kraften och styrkan. Mona – du var redan då
Tougher than the rest.
Jag ser dig framför mig nu. Ingvar och du sitter där och hela det politiska liv
som många av oss tillsammans har levt sammanfaller med de tillfällen där dessa två
vänner har stått längst fram, framför oss. Det är väldigt känslosamt och jag tror att
ganska många andra medborgare i landet har svårt att känna hur starkt detta är för
en aktiv socialdemokrat.
Du stod pall när Olof Johansson inte stod för sina förslag om uppluckrad an-
ställningstrygghet i partiledardebatten 1991. Du bet ifrån och sade ifrån med denna
fantastiska klassiker: ”Försök inte gömma dig bakom mina kjolar, för de är ganska
korta ändå!” Kan det bli bättre? Kan man säga det bättre än så?
Men det var inte bara Olof Johansson som tog skydd bakom dig och dina kjolar.
VI är många i partiet som tryggt har kunnat gömma oss bakom dig när du har gått
längst fram och drivit argumenten. Du har alltid stått upp i kampen för alla människors
lika värde och människors rättigheter. Det har gällt här hemma. Det har gällt
över hela världen. Alltid lika glasklar.
Alltid lika glasklar, som exempelvis under den gröna revolutionen i Iran. I ditt
Almedalstal som jag läste om för inte så länge sedan, och det rekommenderar jag alla
att göra, säger du denna fantastiska mening: ”Mänskliga rättigheter handlar inte om
mäns rättigheter utan om allas rättigheter, mänskliga rättigheter är också kvinnors
rättigheter i alla länder, också i Iran.” Det är fullkomligt självklart att uttrycka detta,
men det var du som gick före och det var du som sade det.
Mona, du har visat skillnaden mellan en tydlig kompass och ett blött finger i luften.
I radions partiledardebatt skruvades Reinfeldt hit och dit efter reportrarnas fråga
om huruvida han tyckte att Sverige skulle införa förbud mot heltäckande slöjor i tunnelbanan.
Man kunde riktigt höra hur han spekulerade i hur många procentenheter
han möjligen skulle kunna ta hem från Sverigedemokraterna.
Du stod upp för människovärdet och sade klart och tydligt: ”Jag tror verkligen
inte att det hjälper förtryckta kvinnor i burka en endaste liten stund att förbjuda dem
att åka tunnelbana.”
De är politik och jag kan riktigt se framför mig hur Fredrik Reinfeldt satt där grå,
stum och kände sig dum.
Så enkelt kan det vara, så enkelt blir det, när svaren grundar sig i en djupt känd
dröm om frihet och jämlikhet, när man som du är Working on a dream.
Du har så många gånger sagt att du inte gick med i partiet utan du gick med i
Olof Palme och insikten och övertygelsen om att en bättre värld är möjlig för alla,
att freden är möjlig i Mellanöstern. Du har visat oss att det allra farligaste är om vi
förlorar hoppet.
Det hoppet står du för och kampen för fred kommer du att driva vidare. Fegare
politiker skulle ha hållit sig undan en sådan uppgift som Mellanöstern, men du är
ingen feg politiker. Du vet att det inte är värdigt en socialdemokrat att ge upp inför
svåra uppgifter.
Du har frågat oss vad som skulle ha hänt om Nelson Mandela hade givit upp i sin
cell, vad som skulle hända om vi gav upp kampen för frihet och demokrati. Du vet
att vi alla är skyldiga nästa generation att försöka, att aldrig ge upp. Med dig har det
alltid varit No surrender.
Jag tänker naturligtvis inte bara på mod, även om det är den egenskap som jag
tycker du utstrålar mer än något annat, Mona. Jag känner också all den erfarenhet
och allt det ansvar du har tagit. Du har gjort en synnerligen gedigen insats för vårt
parti och du kan blicka tillbaka på ett mycket omfattande dagsverk i partiets och landets tjänst:
riksdagsledamot som 25-åring, partisekreterare under oppositionsåren på
1990-talet, arbetsmarknadsminister, vice statsminister, jämställdhetsminister,
statsråd i Näringsdepartement och Justitiedepartement, departementschef för Miljö- och
samhällsbyggnadsdepartementet, vår första kvinnliga partiordförande.
Du har uträttat så mycket för Sverige och vårt parti och du ha varit en pionjär och
gått före inom så många områden. Du inrättade Rehnbergkommissionen som lade
grund för den stabila svenska lönebildningen. Du lanserade visionen om att bryta
oljeberoendet till år 2020. Du tog otaliga initiativ för energieffektivisering, omställning
och stärkt konkurrens på elmarknaden. Du lade fram Sveriges första vindkraftsproposition någonsin
– ett mycket framsynt initiativ kan vi alla konstatera efter de
senaste veckornas händelser. Du har gått före. Du har visat mod.
Du har konsekvent lyft fram småföretagare och entreprenörer som vår tids hjältar.
De första åren var det många som rynkade lite på näsan åt dig och undrade vad du
höll på med. Nu, många år senare, var det du sade en självklarhet. Entreprenörskap
är självklart en omistlig del av vår jobbpolitik. Du vågade också säga det som nästan
ingen vågar tänka: Det är häftigt att betala skatt!
Mona, partiet har krävt mycket av dig, inte sällan orimligt mycket, och du har
ställt upp i alla sammanhang och tagit mer ansvar än vad någon har rätt att kräva.
Det inger respekt. Vi är så många, jag tror aldrig du kan föreställa dig hur många,
som har frågat oss hur du har orkat och var kraften har kommit ifrån alla dessa år.
Hur har du stått ut?
På den frågan har du själv svarat: ”Jag har inte orkat stå bredvid!” Sådan är du.
Du tror på politikens kraft och förmåga. Du tror på vårt parti och våra gemensamma
värderingar och för den tron, för ditt mod och din djärvhet, för din stryka, ditt hopp
och din vilja, vill jag å det socialdemokratiska partiets vägnar tacka dig för dina insatser
såhär långt för vårt parti. Vi vill göra det genom att till dig överräcka partiets
gåva som är ett seminarium om fredsprocessen i Mellanöstern, vilket vi kommer att
arrangera i östra Jerusalem!