Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat. Det var här i Oskarshamn som jag 1976 blev medlem i SSU Fram. Hela mitt vuxna liv har jag efter bästa förmåga försökt verka för socialdemokratin – dess värderingar och idéer, dess politik och praktik.
För knappt ett år sedan fick jag frågan från en enhällig valberedning om jag ville bli ordförande för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti – det finaste uppdrag en socialdemokrat kan få. Jag sökte inte uppdraget, jag blev erbjuden det. Med stor tacksamhet och ödmjukhet accepterade jag. Partikongressen i mars i fjol valde mig enhälligt att efterträda Mona Sahlin.
Från första början kände jag ett starkt, äkta och ärligt stöd från socialdemokrater runt om i landet. Partiet behövde en nystart – och fick en nystart. Det stödet känner jag även idag, inte minst efter mina resor i landet i höstas.
Men nystarten kom av sig. Partiet har upplevt en höst som dessvärre saknar motstycke. Jag känner inte bara det interna stödet – jag känner också att socialdemokratin på senare tid har förlorat betydande stöd utanför våra partilokaler.
Jag har gjort misstag som partiordförande – hur stora de är får framtida forskning utvärdera. Sammantaget, när jag väger partimedlemmarnas stöd mot det allmänna opinionsläget, drar jag följande slutsats:
Sverige behöver en stark, optimistisk, nyfiken och framtidsorienterad socialdemokrati. Vårt land behöver en opposition som är beredd att ta över ansvaret för Sverige – som senast 2014 behöver en nystart.
Mot den här bakgrunden lämnar jag med omedelbar verkan uppdraget som ordförande för Socialdemokraterna. Jag vill inte stå i vägen för den nystart som både socialdemokratin och Sverige behöver.
Jag kommer att ge mitt fulla och helhjärtade stöd till min efterträdare – en efterträdare som jag är övertygad om kommer att representera hela partiet och som kan samla socialdemokratin.
För knappt ett år sedan fick jag frågan från en enhällig valberedning om jag ville bli ordförande för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti – det finaste uppdrag en socialdemokrat kan få. Jag sökte inte uppdraget, jag blev erbjuden det. Med stor tacksamhet och ödmjukhet accepterade jag. Partikongressen i mars i fjol valde mig enhälligt att efterträda Mona Sahlin.
Från första början kände jag ett starkt, äkta och ärligt stöd från socialdemokrater runt om i landet. Partiet behövde en nystart – och fick en nystart. Det stödet känner jag även idag, inte minst efter mina resor i landet i höstas.
Men nystarten kom av sig. Partiet har upplevt en höst som dessvärre saknar motstycke. Jag känner inte bara det interna stödet – jag känner också att socialdemokratin på senare tid har förlorat betydande stöd utanför våra partilokaler.
Jag har gjort misstag som partiordförande – hur stora de är får framtida forskning utvärdera. Sammantaget, när jag väger partimedlemmarnas stöd mot det allmänna opinionsläget, drar jag följande slutsats:
Sverige behöver en stark, optimistisk, nyfiken och framtidsorienterad socialdemokrati. Vårt land behöver en opposition som är beredd att ta över ansvaret för Sverige – som senast 2014 behöver en nystart.
Mot den här bakgrunden lämnar jag med omedelbar verkan uppdraget som ordförande för Socialdemokraterna. Jag vill inte stå i vägen för den nystart som både socialdemokratin och Sverige behöver.
Jag kommer att ge mitt fulla och helhjärtade stöd till min efterträdare – en efterträdare som jag är övertygad om kommer att representera hela partiet och som kan samla socialdemokratin.