Känner ni det? I luften?
Den darrar av hårt arbete och vilja till förändring.
När jag kom till min vallokal vid tvåtiden i söndags stod Parivash där. Och hon hade stått där sedan åtta på morgonen. När jag bytte av henne gick hon hem för att äta lunch. Sedan kom hon igen. Och stod kvar till vallokalen stängde klockan nio.
Vi kan fira kongress som Sveriges näststörsta parti. Och det är resultatet av många många människors arbete och ännu många fleras längtan efter något nytt.
Det vi gjort är otroligt. Inte sedan 1976 har något annat parti än Moderaterna varit näststörst i ett allmänt val i det här landet. Miljöpartiet bildades 1981. Men missförstå inte valresultatet som en belöning, det är ingen klapp på axel för väl utfört arbete, det är ett krav på vad vi måste göra nu.
Vi har lovat göra vad vi kan för att vi alla ska kunna se våra barn i ögonen och säga: vi gör allt för att du ska få växa upp i en trygg värld.
Det är ett löfte att leva upp till. I Bryssel, i riksdagen, i varje svensk kommun.
Det är för att kunna leva upp till det löftet, för att få möjlighet att använda politiken för att möta vår tids stora ödesfrågor, som vi är beredda att jobba så hårt. Det handlar om nu – det är nu det måste göras.
Förlåt sportreferensen, men det är lite som slutspel.
Ja, jag ser att Gunvor förstår vad jag menar. Hur det känns när man har följt ett lag en hel lång säsong, gått till och från matcher i snålblåst eller värme, och så plötsligt är man där: när allt ska avgöras.
Jag minns när AIK vann dubbeln 2009. (Det var senast jag badade i en fontän.) (Nu ser jag att Mehmet och Per också hänger med.) Och jag minns när Vittsjö gjorde den fantastiska resan upp i allsvenskan. Och jag minns vad som händer då. Hur världen och människorna liksom öppnas upp. Hur alla man möter plötsligt är beredda att prata om det som annars bara de mest hängivna supportrarna bryr sig om. Vad som hände i förra matchen, hur det ska gå i nästa.
För alla oss som tror på politiken, för alla oss som ser vad vi behöver göra och inser att vi behöver politik för att göra det – så är ju valrörelser en fantastisk tid. Det är nu det allvar vi som är engagerade känner nästan varje dag, blir ett allvar som delas av många. Människor som annars inte ägnar så mycket tankar åt politiken försöker hitta tiden att bilda sig och göra ett informerat val. Även de som inte tycker det är lika kul att ägna en torsdagskväll i mars åt ett politiskt möte som drar ut på tiden, även de som inte riktigt förstår charmen med ett budgetfullmäktige – nu vill de prata med oss om det vi brinner för. Om våra idéer, om hur de ska bli verklighet, avgöra om vi är något att lita på.
Det är inte silly season, inget superdupervalår. Det är demokratins högtidsstund.
Men precis som i idrotten, så finns det i politiken dem som gör allt för att den där riktiga glädjen över att det är nu det avgörs – ändå inte riktigt ska kunna infinna sig. Män som använder vad det än är de kan komma över – fotboll, politik, vadsomhelst – för att få utlopp för sina egna besvikelser. Trollen på chattsidorna, de anonyma hotarna, rasisterna som använder sin valkassa till att hetsa mot de som inte kan försvara sig.
Hatarna är politikens huliganer.
Men jag kan inte tänka på dem, utan att se er. Ni som varje dag visar dem, tar debatten på er arbetsplats, inte låter snacket gå på läktaren, säger emot i klassrummet - vi som fortsätter vårt engagemang för att vi vet att kärleken till det vi har att uträtta är så mycket starkare än deras simpla hat.
_____________________
Jag fick låna en bok av Gunvor från Huskvarna igår. Den handlar om faktoider. Faktoid är tydligen nästan ett fakta, fast med det lilla problemet att det inte är sant. Det är något vi hört så många gånger att vi tror på det, fast det egentligen är lögn.
Som det här med att vi människor har fem sinnen. Det kom Aristoteles på och det är upprepar vi sedan dess. Men hade vi bara fem sinnen skulle vi behöva ägna dagarna åt att ligga på golvet och titta och lukta, och känna och allt det andra.
Balanssinnet är också jättebra att ha.
Eller det där om att vi känner till gravitationen för att Newton fick ett äpple i huvudet. Jag vet inte hur det är med er, men jag tänker inte som bäst när jag får något i huvudet. Inte Newton heller. Så vilken tur att äpplet missade honom och landade på marken en bit bort.
Känner ni igen den här dinosaurien? (Bild)
Hur många vet vad det är för en? Just det, brontosaurus. En av de mest välkända dinosaurierna. Växtätare. Levde i träskmarker.
Bara ett problem.
Den har aldrig funnits.
Och vetenskapliga studier har visat att den inte levde i träsk.
Brontosaurusen uppfanns av en forskare i jakt på erkännande. Han tog helt enkelt ett skelett från en dinosaurie, satte ihop det med huvudet från en annan dinosaurie, och så var Brontosaurusen född. 1877. Sisådär 150 miljoner år efter Juraperioden. Brontosaurusen levde i 100 år, tills några forskare upptäckte att den var fejk. Men fortfarande kan varannan dinosaurietokig unge peka ut den och så sent som 1989 var amerikanska postverket på väg att göra ett frimärke med brontosarusen på.
Som det har sagts: Lögnen hinner halvvägs runt jorden innan sanningen ens hunnit få på sig brallorna.
Ibland tar det tid att förstå saker.
Vilket av någon anledning får mig att tänka på Carl Bildt.
1994 la Carl Bildt fram en budgetmotion i riksdagen för Moderaterna med följande intressanta konstaterande:
“Växthuseffekten framstår idag som det största hotet mot den globala miljön. Moderata Samlingspartiet anser att en offensiv svensk klimatvårdsstrategi med ett skärpt utsläppsmål skall läggas fast. Sverige bör också verka för att energibeskattningen i Europa förändras så att energiskatterna leder till sänkta
utsläpp av koldioxid.”
Motion 1994/95:Fi210.
Alltså. När Moderaterna vet något om en miljöfråga, då vet alla. När en miljöfråga syns i en moderat budgetmotion, då kan man räkna med att den redan varit med över allt annars, i Vetandets värld, på nyheterna, hos Björne, i Hänt i Veckan och i tidskriften för medeltida modellbygge.
Det har var tjugo år sedan och redan då hade alla förstått.
Den 3 april i år kom Alliansen med sitt stora klimatlöfte inför valet. Man bestämde sig för att, badabambambam: tillsätta en utredning.
Till.
Här i påsen har jag lite saker jag hittade i papperskorgen utanför Moderaternas kansli:
Det här är klimat- och sårbarhetsutredningen från 2007. Klimatberedningen från 2008. Energieffektiviseringsutredningen. Rapporter från regeringens vetenskapliga råd för klimatpolitiken. Utvärdering av klimatskatter. En studie av klimatforskning. En om klimatinsatser utomlands. Och så olika utredningar om hur man kan nå ett Sverige utan klimatutsläpp.
Det här är utredningar alliansen låtit ta fram för att lära sig ännu lite mer om klimatproblemen. De är så många så det är svårt att hålla reda på dem alla. Men ingen fara. Alliansen har också utrett utredningarna. Det här är Färdplan 2050 – i praktiken en lista med förslag från tidigare utredningar så regeringen vet vad de kan göra. Vad de sedan gjort med listan? Ja, det är den de ska låta utreda.
Det här är klimatpolitikens stora faktoid. Det låter bra, men det är inte kunskap som saknas. Vi vet vad som behöver göras. Till och med Moderaterna vet. Och de har vetat i 20 år. Nu behövs inte mer utredningar, nu behövs handling.
Jag är stolt över att vara del av ett parti som gör förändring. Steg för steg, kompromiss för kompromiss. Som Isabella för haven i Bryssel. Som Mara Ferm för att Sverige ska stå emot ett Europa som resar allt högre murar. Som ni i de 100 kommuner där vi är med och styr.
Det är detta människor ser. Att vi vill något. Och är beredda att arbeta för att göra verklighet av det.
Allt fler vill vara med och göra jobbet. Vi är fler medlemmar än någonsin. Och för varje ny person som ger av sin tid och sitt engagemang och till vårt gemensamma arbete för en bättre värld - så blir vi tillsammans lite klokare.
För mig har det blivit särskilt tydligt i vårt arbete för skolan. Vi är ett parti som i varje beslut försöker utgå från inte vad som ser bra ut till nästa val, utan vad som är bra också när våra barn är stora. Då är det inte så konstigt att många av våra medlemmar, nya som gamla, arbetar i skolan. I varje grön avdelning hittar man lärare, skolledare, elever, kuratorer, andra som ägnar sina dagar åt skolan och ofta är i politiken för att med sina erfarenheter visa på det som är bra i svensk skola, och vad som måste förändras.
Det här har gett oss en självklar, men tyvärr unik plats i svensk skoldebatt. Istället för den ”management by presskonferens”, där utbildningsministern inte ens drar sig för att berätta för lärarna var de ska stå i klassrummet eller vilka tekniska hjälpmedel man ska eller inte ska använda i förskolan, så svarar vi med att vilja ge skolan arbetsro och försöka ta tag i det som försämrar förutsättningarna för elever och lärare att göra sitt jobb.
När Björklund pratar om kepsar, betyg på tioåringar och bänk till sexåringar så svarar vi med ”vetenskapligt förankrad metodutveckling”, ”kollegial samverkan” och ”tillit till professionen”. Det passar kanske inte lika bra på en valaffisch. Och vissa skulle säkert säga att det är ett problem. Men jag säger att det är vår styrka.
För om syftet med skolpolitiken är att alla elever ska få en ärlig chans, så måste ju också det man gör med skolan leda till att eleverna får den tid de behöver med sina lärare.
För åtta år sedan gick Jan Björklund till val på ett löfte. Han skulle skapa ordning och reda i skolan. Sedan har nästan ett årtionde följt av ständigt ihållande reformregn. Han har infört ny skollag, ändrat i skollagen, infört nytt gymnasium, ändrat skollagen igen, backat om nya gymnasiet, infört lärarlegitimation, ändrat skollagen ännu en gång, backat från kraven i lärarlegitimationen, slagit fast nya krav i legitimationen, backat från samma krav en gång till...
Resultatet är att lärare idag räknas som Sveriges mest stressade yrkeskår. Någon här som skulle säga att ni är som bäst när ni är som mest stressade? Att det är när ni känner stressen jaga er som ni verkligen klarar av att se andra människor, förstår hur dem tänker, sätta sig in i deras värld? Sanningen är ju att när vi blir stressade tappar vi just de förmågor som lärare behöver allra mest.
Och nu går alliansen till val på ännu ett reformregn.
För det första lovar alliansen 9000 nya platser på lärarutbildningen. Sedan Björklund blev ansvarig för skolan har var fjärde lärare lämnat yrket av andra skäl än pension. Det står tomma platser på landets lärarutbildningar. Hur ska 9000 nya tomma platser hjälpa skolan?
För det andra lovar alliansen att sätta betyg på tioåringar. Till skillnad från mycket annat har regeringen faktiskt en gång frågat forskningen vad den tror om betyg i ännu tidigare åldrar. Det här var svaret från pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet: ”Det är svårt att finna forskning som tydligt visar att betyg i sig främjar lärandet. Däremot finns det en betydande mängd forskning som pekar mot att betyg är en typ av bedömning som hämmar lärandet och som dessutom håller tillbaka duktiga och kreativa lärare i deras undervisning." Ännu tidigare betyg tycks särskilt missgynna de som redan har det tuffast i skolan.
För det tredje lovar alliansen att avskaffa förskoleklassen och ge alla sexåringar bänk och schema. Det här är regeringens utredning om det: ”Barn som börjar skolan vid senare ålder lyckas bättre i skolan i alla ämnen utom idrott. Speciellt gäller detta för elever som kommer från familjer där föräldrar har låg utbildning. Elever som är äldre vid skolstart examineras också i större utsträckning från gymnasiet.”
Det är inte pekpinnar från departementet som kan skapa ordning i mitt klassrum. Det kan bara jag som lärare, om jag får tiden och möjligheten. Därför kan inte skolan dränkas i reformer utan förankring i vare sig vetenskap eller bland dem som jobbar i skolan.
Istället för tomma platser på lärarutbildningen vill vi satsa statliga pengar för att höja lärarlöner. Ska fler välja att bli lärare måste vi visa att vi faktiskt värderar det minst lika högt att ta hand om våra barn som att ta hand om våra pengar.
Istället för betyg på tioåringar vill vi ha en läsa-skriva-räkna-garanti i förskoleklassen, ettan, tvåan och trean. Problemet idag är inte att lärarna inte vet vilka elever som behöver extra stöd. Problemet är att lärarna inte har makt att se till att stödet kommer på plats. Vi ger, på riktigt, mest särskilt stöd i svensk skola i nionde klass. Då är det inte lätt för eleven att hinna i fatt. I de bästa skolsystemen ger man istället stöd tidigt, man ser till att alla får med sig grunderna för att behålla lusten för lärandet, få möjlighet att hänga med i de senare ämnena.
Istället för bänk och schema till sexåringar vill vi ha mindre barngrupper i förskolan, så förskolans pedagogik verkligen kan komma alla barn till del. Små barn ska leka. Så de lär sig. Kulturen ska vara en naturlig del i skolan, alla barn ska ha rätt till kommunal musik- och kulturskola oavsett var man bor eller hur stor plånbok ens föräldrar har.
När alliansen bildades sa de att de efter sin tid i regering ville bli bedömda på hur de lyckas med jobben. Sedan dess har de gjort det tuffare, hårdare och kallare för den som inte har ett jobb. Medan den som tjänar mest har fått stora skattesänkningar. Det är en politik som prövats i åtta år, och hur har det gått?
Tja, arbetslösheten är högre än när alliansen tillträdde. Långtidsarbetslösheten är högre. Ungdomsarbetslösheten är högre.
Men när vi säger det svarar alliansen med att sysselsättningen har ökat. Också reduceras hela den politiska debatten om framtidens jobb till ett bollande med siffror. Arbetslösheten har växt säger vi. Sysselsättningen har ökat säger Reinfeldt. Och vi har båda rätt. I takt med att vi blivit fler i Sverige har det såklart också blivit fler jobb. Men arbetslösheten har växt snabbare än antalet jobb och därför går fler utan möjlighet att styra över sina liv idag än 2006.
Går man igenom alliansens jobbreformer är det väldigt svårt att bevisa att de haft någon särskild effekt alls för jobben. Forskarna säger att det i så fall rör sig om små eller väldigt svårmätbara effekter. Så man kan ju fråga sig varför alliansen vill hålla kvar jobbdebatten i detta bråk om siffror. Är det för att de är så väldigt stolta över att deras politik kanske haft lite effekt.
Låt mig hälsa en sak till herrarna statsministerkandidater. Frågan om jobben är för viktig för att reduceras till bråk om siffror. Politiska debatter ska inte låta som examensförhör i grundkursen i statistik, utan måste handla om förslag för att lösa människors riktiga problem:
Att så många unga inte hittar ett jobb att gå till, stängs ute från möjligheten att bestämma över sitt liv, flytta hemifrån, bestämma över sig själv.
Att många unga får gå och lägga sig med mobilen bredvid kudden, för att kunna rycka in och ta ett extra pass så månaden går ihop.
Att så många får jobba delade arbetspass.
Att så många saknar makt över sin tid.
Att så många slits ut långt före pensionen.
Målet med politiken är ju inte siffrorna. Utan det som finns bakom siffrorna. Målet är inte ens arbete. Utan det vi kan uträtta om vi jobbar.
Därför handlar jobbpolitik om hur vi får nya jobb. Istället för nya skattesänkningar – investeringar i klimat och skola. Investeringar i utbildning ger fler anställda i skolan, och fler unga får med sig det man behöver för att sen kunna ta ett jobb. Investeringar i järnvägen ger fler anställda i jobbet med att se till att vi kan lita på tågen, och bättre möjligheter att pendla till jobbet.
Arbete är inte målet, det är ett medel för att bygga ett bättre samhälle.
Har ni tänkt på en sak? När männen i industrin avtalat sig fram till arbetstidsförkortningar har inte Fredrik Reinfeldt eller Kent Persson skrikit att det är slutet för svensk industri. Tvärtom brukar industrin framhålla att bättre arbetsvillkor för de som jobbar också ger bättre resultat.
Men när vi nu arbetar för att de arbetstidsförkortningar som kommit männen till del, också ska bli tillgängliga för kvinnor i slitiga yrken där många tvingas lämna arbetslivet långt innan pensionen – ja, då skriker våra motståndare i falsett att vi är ekonomiskt ansvarslösa.
Så det är ansvarsfullt att slita ut människor, och ansvarslöst att vilja att människor håller?
Välfärd är något vi bär tillsammans. Det är inte rätt att några kvinnor ska behöva bära hela välfärden på sina axlar, och duka under av tyngden långt före 65årsdagen.
Vi vill att de arbetstidsförkortningar som blivit tillgängliga för många män, också ska bli verklighet för till exempel kvinnor i äldreomsorgen.
Kent Perssons skyllde i Agenda häromkvällen Moderaternas valförlust på att de istället för att tala om miljö och jämställdhet ägnat sig åt – och jag citerar - ”de stora och viktiga frågorna”.
Nä, Kent Persson, er förlust beror på att ni inte förstått vilka de stora och viktiga frågorna är.
Tyvärr har ni inte varit ensamma. För även om många politiker sagt att miljö och jämställdhet är viktigt, så har de flesta ändå satt klackarna i backen så fort någon föreslagit att något faktiskt ska göras för miljön eller jämställdheten. Faktiskt genomföra något av förslagen från någon av alla utredningarna om klimathotet – nä, nu ska vi inte ta i. Jämställd föräldraförsäkring, jämställda bolagsstyrelser, samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen – nä, hold your horses.
Det är därför Sverige fortfarande liknar en skrattspegelbild av rättvisa. När det kommer till jämställdheten är vår värld vriden, uppochner, svår att finna någon logik i.
För vem kan egentligen förklara att det inte juridiskt sett fodras samtycke när en människa har sex med en annan människa? Att det inte är en kvinnas bedömning om hon själv vill ha sex som är den juridiska grunden, utan den bedömning som mannen som har sex med henne gör?
Vem kan egentligen försvara att bolagens årsredovisningar är fyllda av bilder som gör dem lätta att missta för klädkataloger för medelålders män?
Och hur ska jag förklara för min dotter att som det ser ut idag kommer hon hela sitt liv värderas lägre på arbetsmarknaden än killarna hon leker med på förskolan? Att det i den här takten kommer dröja till år 2138 innan vi har jämställda löner mellan kvinnor och män?
Och, slutligen, hur kan någon säga att det här inte är de stora och viktiga frågorna?
Feminism är inte en liten fråga vid sidan av, något för ett kvinnoförbund att syssla med. Feminism får inte stanna vid läpparnas bekännelse. Det handlar om rättvisa. Om lika rätt och möjligheter. Feminism måste vara utgångspunkt för all politik. I höst bildar vi Sveriges första feministiska regering.
_____________
Se er omkring i bänkarna. Det är vi som ska göra’t. Människor sätter stort hopp på oss. Man vill inte ha några fler förlorade år för klimatet, jämställdheten, barnen i skolan.
Det är ett stort ansvar vi vill ta på oss, det är ett stort ansvar väljarna vill ge oss.
Och vi ska inte göra dem besvikna.
Det valmanifest som den här kongressen ska diskutera och anta, kommer ligga till grund för en ny grön regering. Det är resultatet av hundratusentals samtal över hela landet, med människor som gett av sina idéer och erfarenheter.
Vi har visat att vi kan prioritera och finansiera förslagen. Och att vi kan genomföra det vi lovar. Alliansen säger att vi är hårda förhandlare och när de säger det låter det nästan som om de vill skrämmas med oss, men de talar av egen erfarenhet och glömmer att berätta den andra delen: Vi må vara bra förhandlare, men vi är också bra på att vårda och nå i mål med våra uppgörelser. Det är ju därför det är till oss de vänder sig, när de någon gång klarar av att ta bredare ansvar än inom sin egen allians. När vi ska möta rasismen med humanism, när vi ska agera samfällt internationellt, när vi ska ha en gemensam linje i EU.
Alliansen säger att oppositionen tycker olika i en massa frågor. Och det är sant. Vi kommer från olika håll in i diskussioner om vapenexporten, kärnkraften eller lärarlönerna. Men det är lika sant om Allianspartierna. Fråga dem om euron, Nato, kärnkraften, hbtq-rättigheter, biståndet eller a-kassan.
Alliansen har använt stor möda för att dölja sina olikheter. De har ägnat så mycket energi åt att slipa bort allt som skiljer dem åt att de inte längre vet vad de vill. Vad som ska göras för att möta klimathotet, för att ge barnen en ärlig chans i skolan, för att se till att unga får jobb. Summan av fyra slätstrukna partier kan inte bli annat än slätstruken politik.
Sverige behöver något annat. En idé om vart vi ska. Konkreta, finansierade och målmedvetna steg för att nå dit.
Minns ni brontosaurusen?
Man säger att detta är regeringen. Men att regera är något mer än att förvalta. Att regera är att förändra. Att ta sig an de utmaningar vi står inför och göra något åt dem.
Gör man inte det är man inte en regering, inte ens i statsvetenskapen, utan en expeditionsministär.
I september kan det vara sant.
Och då kommer jag till sista boken i min påse: ”Nu kommer miljöpartiet”.
Den darrar av hårt arbete och vilja till förändring.
När jag kom till min vallokal vid tvåtiden i söndags stod Parivash där. Och hon hade stått där sedan åtta på morgonen. När jag bytte av henne gick hon hem för att äta lunch. Sedan kom hon igen. Och stod kvar till vallokalen stängde klockan nio.
Vi kan fira kongress som Sveriges näststörsta parti. Och det är resultatet av många många människors arbete och ännu många fleras längtan efter något nytt.
Det vi gjort är otroligt. Inte sedan 1976 har något annat parti än Moderaterna varit näststörst i ett allmänt val i det här landet. Miljöpartiet bildades 1981. Men missförstå inte valresultatet som en belöning, det är ingen klapp på axel för väl utfört arbete, det är ett krav på vad vi måste göra nu.
Vi har lovat göra vad vi kan för att vi alla ska kunna se våra barn i ögonen och säga: vi gör allt för att du ska få växa upp i en trygg värld.
Det är ett löfte att leva upp till. I Bryssel, i riksdagen, i varje svensk kommun.
Det är för att kunna leva upp till det löftet, för att få möjlighet att använda politiken för att möta vår tids stora ödesfrågor, som vi är beredda att jobba så hårt. Det handlar om nu – det är nu det måste göras.
Förlåt sportreferensen, men det är lite som slutspel.
Ja, jag ser att Gunvor förstår vad jag menar. Hur det känns när man har följt ett lag en hel lång säsong, gått till och från matcher i snålblåst eller värme, och så plötsligt är man där: när allt ska avgöras.
Jag minns när AIK vann dubbeln 2009. (Det var senast jag badade i en fontän.) (Nu ser jag att Mehmet och Per också hänger med.) Och jag minns när Vittsjö gjorde den fantastiska resan upp i allsvenskan. Och jag minns vad som händer då. Hur världen och människorna liksom öppnas upp. Hur alla man möter plötsligt är beredda att prata om det som annars bara de mest hängivna supportrarna bryr sig om. Vad som hände i förra matchen, hur det ska gå i nästa.
För alla oss som tror på politiken, för alla oss som ser vad vi behöver göra och inser att vi behöver politik för att göra det – så är ju valrörelser en fantastisk tid. Det är nu det allvar vi som är engagerade känner nästan varje dag, blir ett allvar som delas av många. Människor som annars inte ägnar så mycket tankar åt politiken försöker hitta tiden att bilda sig och göra ett informerat val. Även de som inte tycker det är lika kul att ägna en torsdagskväll i mars åt ett politiskt möte som drar ut på tiden, även de som inte riktigt förstår charmen med ett budgetfullmäktige – nu vill de prata med oss om det vi brinner för. Om våra idéer, om hur de ska bli verklighet, avgöra om vi är något att lita på.
Det är inte silly season, inget superdupervalår. Det är demokratins högtidsstund.
Men precis som i idrotten, så finns det i politiken dem som gör allt för att den där riktiga glädjen över att det är nu det avgörs – ändå inte riktigt ska kunna infinna sig. Män som använder vad det än är de kan komma över – fotboll, politik, vadsomhelst – för att få utlopp för sina egna besvikelser. Trollen på chattsidorna, de anonyma hotarna, rasisterna som använder sin valkassa till att hetsa mot de som inte kan försvara sig.
Hatarna är politikens huliganer.
Men jag kan inte tänka på dem, utan att se er. Ni som varje dag visar dem, tar debatten på er arbetsplats, inte låter snacket gå på läktaren, säger emot i klassrummet - vi som fortsätter vårt engagemang för att vi vet att kärleken till det vi har att uträtta är så mycket starkare än deras simpla hat.
_____________________
Jag fick låna en bok av Gunvor från Huskvarna igår. Den handlar om faktoider. Faktoid är tydligen nästan ett fakta, fast med det lilla problemet att det inte är sant. Det är något vi hört så många gånger att vi tror på det, fast det egentligen är lögn.
Som det här med att vi människor har fem sinnen. Det kom Aristoteles på och det är upprepar vi sedan dess. Men hade vi bara fem sinnen skulle vi behöva ägna dagarna åt att ligga på golvet och titta och lukta, och känna och allt det andra.
Balanssinnet är också jättebra att ha.
Eller det där om att vi känner till gravitationen för att Newton fick ett äpple i huvudet. Jag vet inte hur det är med er, men jag tänker inte som bäst när jag får något i huvudet. Inte Newton heller. Så vilken tur att äpplet missade honom och landade på marken en bit bort.
Känner ni igen den här dinosaurien? (Bild)
Hur många vet vad det är för en? Just det, brontosaurus. En av de mest välkända dinosaurierna. Växtätare. Levde i träskmarker.
Bara ett problem.
Den har aldrig funnits.
Och vetenskapliga studier har visat att den inte levde i träsk.
Brontosaurusen uppfanns av en forskare i jakt på erkännande. Han tog helt enkelt ett skelett från en dinosaurie, satte ihop det med huvudet från en annan dinosaurie, och så var Brontosaurusen född. 1877. Sisådär 150 miljoner år efter Juraperioden. Brontosaurusen levde i 100 år, tills några forskare upptäckte att den var fejk. Men fortfarande kan varannan dinosaurietokig unge peka ut den och så sent som 1989 var amerikanska postverket på väg att göra ett frimärke med brontosarusen på.
Som det har sagts: Lögnen hinner halvvägs runt jorden innan sanningen ens hunnit få på sig brallorna.
Ibland tar det tid att förstå saker.
Vilket av någon anledning får mig att tänka på Carl Bildt.
1994 la Carl Bildt fram en budgetmotion i riksdagen för Moderaterna med följande intressanta konstaterande:
“Växthuseffekten framstår idag som det största hotet mot den globala miljön. Moderata Samlingspartiet anser att en offensiv svensk klimatvårdsstrategi med ett skärpt utsläppsmål skall läggas fast. Sverige bör också verka för att energibeskattningen i Europa förändras så att energiskatterna leder till sänkta
utsläpp av koldioxid.”
Motion 1994/95:Fi210.
Alltså. När Moderaterna vet något om en miljöfråga, då vet alla. När en miljöfråga syns i en moderat budgetmotion, då kan man räkna med att den redan varit med över allt annars, i Vetandets värld, på nyheterna, hos Björne, i Hänt i Veckan och i tidskriften för medeltida modellbygge.
Det har var tjugo år sedan och redan då hade alla förstått.
Den 3 april i år kom Alliansen med sitt stora klimatlöfte inför valet. Man bestämde sig för att, badabambambam: tillsätta en utredning.
Till.
Här i påsen har jag lite saker jag hittade i papperskorgen utanför Moderaternas kansli:
Det här är klimat- och sårbarhetsutredningen från 2007. Klimatberedningen från 2008. Energieffektiviseringsutredningen. Rapporter från regeringens vetenskapliga råd för klimatpolitiken. Utvärdering av klimatskatter. En studie av klimatforskning. En om klimatinsatser utomlands. Och så olika utredningar om hur man kan nå ett Sverige utan klimatutsläpp.
Det här är utredningar alliansen låtit ta fram för att lära sig ännu lite mer om klimatproblemen. De är så många så det är svårt att hålla reda på dem alla. Men ingen fara. Alliansen har också utrett utredningarna. Det här är Färdplan 2050 – i praktiken en lista med förslag från tidigare utredningar så regeringen vet vad de kan göra. Vad de sedan gjort med listan? Ja, det är den de ska låta utreda.
Det här är klimatpolitikens stora faktoid. Det låter bra, men det är inte kunskap som saknas. Vi vet vad som behöver göras. Till och med Moderaterna vet. Och de har vetat i 20 år. Nu behövs inte mer utredningar, nu behövs handling.
Jag är stolt över att vara del av ett parti som gör förändring. Steg för steg, kompromiss för kompromiss. Som Isabella för haven i Bryssel. Som Mara Ferm för att Sverige ska stå emot ett Europa som resar allt högre murar. Som ni i de 100 kommuner där vi är med och styr.
Det är detta människor ser. Att vi vill något. Och är beredda att arbeta för att göra verklighet av det.
Allt fler vill vara med och göra jobbet. Vi är fler medlemmar än någonsin. Och för varje ny person som ger av sin tid och sitt engagemang och till vårt gemensamma arbete för en bättre värld - så blir vi tillsammans lite klokare.
För mig har det blivit särskilt tydligt i vårt arbete för skolan. Vi är ett parti som i varje beslut försöker utgå från inte vad som ser bra ut till nästa val, utan vad som är bra också när våra barn är stora. Då är det inte så konstigt att många av våra medlemmar, nya som gamla, arbetar i skolan. I varje grön avdelning hittar man lärare, skolledare, elever, kuratorer, andra som ägnar sina dagar åt skolan och ofta är i politiken för att med sina erfarenheter visa på det som är bra i svensk skola, och vad som måste förändras.
Det här har gett oss en självklar, men tyvärr unik plats i svensk skoldebatt. Istället för den ”management by presskonferens”, där utbildningsministern inte ens drar sig för att berätta för lärarna var de ska stå i klassrummet eller vilka tekniska hjälpmedel man ska eller inte ska använda i förskolan, så svarar vi med att vilja ge skolan arbetsro och försöka ta tag i det som försämrar förutsättningarna för elever och lärare att göra sitt jobb.
När Björklund pratar om kepsar, betyg på tioåringar och bänk till sexåringar så svarar vi med ”vetenskapligt förankrad metodutveckling”, ”kollegial samverkan” och ”tillit till professionen”. Det passar kanske inte lika bra på en valaffisch. Och vissa skulle säkert säga att det är ett problem. Men jag säger att det är vår styrka.
För om syftet med skolpolitiken är att alla elever ska få en ärlig chans, så måste ju också det man gör med skolan leda till att eleverna får den tid de behöver med sina lärare.
För åtta år sedan gick Jan Björklund till val på ett löfte. Han skulle skapa ordning och reda i skolan. Sedan har nästan ett årtionde följt av ständigt ihållande reformregn. Han har infört ny skollag, ändrat i skollagen, infört nytt gymnasium, ändrat skollagen igen, backat om nya gymnasiet, infört lärarlegitimation, ändrat skollagen ännu en gång, backat från kraven i lärarlegitimationen, slagit fast nya krav i legitimationen, backat från samma krav en gång till...
Resultatet är att lärare idag räknas som Sveriges mest stressade yrkeskår. Någon här som skulle säga att ni är som bäst när ni är som mest stressade? Att det är när ni känner stressen jaga er som ni verkligen klarar av att se andra människor, förstår hur dem tänker, sätta sig in i deras värld? Sanningen är ju att när vi blir stressade tappar vi just de förmågor som lärare behöver allra mest.
Och nu går alliansen till val på ännu ett reformregn.
För det första lovar alliansen 9000 nya platser på lärarutbildningen. Sedan Björklund blev ansvarig för skolan har var fjärde lärare lämnat yrket av andra skäl än pension. Det står tomma platser på landets lärarutbildningar. Hur ska 9000 nya tomma platser hjälpa skolan?
För det andra lovar alliansen att sätta betyg på tioåringar. Till skillnad från mycket annat har regeringen faktiskt en gång frågat forskningen vad den tror om betyg i ännu tidigare åldrar. Det här var svaret från pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet: ”Det är svårt att finna forskning som tydligt visar att betyg i sig främjar lärandet. Däremot finns det en betydande mängd forskning som pekar mot att betyg är en typ av bedömning som hämmar lärandet och som dessutom håller tillbaka duktiga och kreativa lärare i deras undervisning." Ännu tidigare betyg tycks särskilt missgynna de som redan har det tuffast i skolan.
För det tredje lovar alliansen att avskaffa förskoleklassen och ge alla sexåringar bänk och schema. Det här är regeringens utredning om det: ”Barn som börjar skolan vid senare ålder lyckas bättre i skolan i alla ämnen utom idrott. Speciellt gäller detta för elever som kommer från familjer där föräldrar har låg utbildning. Elever som är äldre vid skolstart examineras också i större utsträckning från gymnasiet.”
Det är inte pekpinnar från departementet som kan skapa ordning i mitt klassrum. Det kan bara jag som lärare, om jag får tiden och möjligheten. Därför kan inte skolan dränkas i reformer utan förankring i vare sig vetenskap eller bland dem som jobbar i skolan.
Istället för tomma platser på lärarutbildningen vill vi satsa statliga pengar för att höja lärarlöner. Ska fler välja att bli lärare måste vi visa att vi faktiskt värderar det minst lika högt att ta hand om våra barn som att ta hand om våra pengar.
Istället för betyg på tioåringar vill vi ha en läsa-skriva-räkna-garanti i förskoleklassen, ettan, tvåan och trean. Problemet idag är inte att lärarna inte vet vilka elever som behöver extra stöd. Problemet är att lärarna inte har makt att se till att stödet kommer på plats. Vi ger, på riktigt, mest särskilt stöd i svensk skola i nionde klass. Då är det inte lätt för eleven att hinna i fatt. I de bästa skolsystemen ger man istället stöd tidigt, man ser till att alla får med sig grunderna för att behålla lusten för lärandet, få möjlighet att hänga med i de senare ämnena.
Istället för bänk och schema till sexåringar vill vi ha mindre barngrupper i förskolan, så förskolans pedagogik verkligen kan komma alla barn till del. Små barn ska leka. Så de lär sig. Kulturen ska vara en naturlig del i skolan, alla barn ska ha rätt till kommunal musik- och kulturskola oavsett var man bor eller hur stor plånbok ens föräldrar har.
När alliansen bildades sa de att de efter sin tid i regering ville bli bedömda på hur de lyckas med jobben. Sedan dess har de gjort det tuffare, hårdare och kallare för den som inte har ett jobb. Medan den som tjänar mest har fått stora skattesänkningar. Det är en politik som prövats i åtta år, och hur har det gått?
Tja, arbetslösheten är högre än när alliansen tillträdde. Långtidsarbetslösheten är högre. Ungdomsarbetslösheten är högre.
Men när vi säger det svarar alliansen med att sysselsättningen har ökat. Också reduceras hela den politiska debatten om framtidens jobb till ett bollande med siffror. Arbetslösheten har växt säger vi. Sysselsättningen har ökat säger Reinfeldt. Och vi har båda rätt. I takt med att vi blivit fler i Sverige har det såklart också blivit fler jobb. Men arbetslösheten har växt snabbare än antalet jobb och därför går fler utan möjlighet att styra över sina liv idag än 2006.
Går man igenom alliansens jobbreformer är det väldigt svårt att bevisa att de haft någon särskild effekt alls för jobben. Forskarna säger att det i så fall rör sig om små eller väldigt svårmätbara effekter. Så man kan ju fråga sig varför alliansen vill hålla kvar jobbdebatten i detta bråk om siffror. Är det för att de är så väldigt stolta över att deras politik kanske haft lite effekt.
Låt mig hälsa en sak till herrarna statsministerkandidater. Frågan om jobben är för viktig för att reduceras till bråk om siffror. Politiska debatter ska inte låta som examensförhör i grundkursen i statistik, utan måste handla om förslag för att lösa människors riktiga problem:
Att så många unga inte hittar ett jobb att gå till, stängs ute från möjligheten att bestämma över sitt liv, flytta hemifrån, bestämma över sig själv.
Att många unga får gå och lägga sig med mobilen bredvid kudden, för att kunna rycka in och ta ett extra pass så månaden går ihop.
Att så många får jobba delade arbetspass.
Att så många saknar makt över sin tid.
Att så många slits ut långt före pensionen.
Målet med politiken är ju inte siffrorna. Utan det som finns bakom siffrorna. Målet är inte ens arbete. Utan det vi kan uträtta om vi jobbar.
Därför handlar jobbpolitik om hur vi får nya jobb. Istället för nya skattesänkningar – investeringar i klimat och skola. Investeringar i utbildning ger fler anställda i skolan, och fler unga får med sig det man behöver för att sen kunna ta ett jobb. Investeringar i järnvägen ger fler anställda i jobbet med att se till att vi kan lita på tågen, och bättre möjligheter att pendla till jobbet.
Arbete är inte målet, det är ett medel för att bygga ett bättre samhälle.
Har ni tänkt på en sak? När männen i industrin avtalat sig fram till arbetstidsförkortningar har inte Fredrik Reinfeldt eller Kent Persson skrikit att det är slutet för svensk industri. Tvärtom brukar industrin framhålla att bättre arbetsvillkor för de som jobbar också ger bättre resultat.
Men när vi nu arbetar för att de arbetstidsförkortningar som kommit männen till del, också ska bli tillgängliga för kvinnor i slitiga yrken där många tvingas lämna arbetslivet långt innan pensionen – ja, då skriker våra motståndare i falsett att vi är ekonomiskt ansvarslösa.
Så det är ansvarsfullt att slita ut människor, och ansvarslöst att vilja att människor håller?
Välfärd är något vi bär tillsammans. Det är inte rätt att några kvinnor ska behöva bära hela välfärden på sina axlar, och duka under av tyngden långt före 65årsdagen.
Vi vill att de arbetstidsförkortningar som blivit tillgängliga för många män, också ska bli verklighet för till exempel kvinnor i äldreomsorgen.
Kent Perssons skyllde i Agenda häromkvällen Moderaternas valförlust på att de istället för att tala om miljö och jämställdhet ägnat sig åt – och jag citerar - ”de stora och viktiga frågorna”.
Nä, Kent Persson, er förlust beror på att ni inte förstått vilka de stora och viktiga frågorna är.
Tyvärr har ni inte varit ensamma. För även om många politiker sagt att miljö och jämställdhet är viktigt, så har de flesta ändå satt klackarna i backen så fort någon föreslagit att något faktiskt ska göras för miljön eller jämställdheten. Faktiskt genomföra något av förslagen från någon av alla utredningarna om klimathotet – nä, nu ska vi inte ta i. Jämställd föräldraförsäkring, jämställda bolagsstyrelser, samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen – nä, hold your horses.
Det är därför Sverige fortfarande liknar en skrattspegelbild av rättvisa. När det kommer till jämställdheten är vår värld vriden, uppochner, svår att finna någon logik i.
För vem kan egentligen förklara att det inte juridiskt sett fodras samtycke när en människa har sex med en annan människa? Att det inte är en kvinnas bedömning om hon själv vill ha sex som är den juridiska grunden, utan den bedömning som mannen som har sex med henne gör?
Vem kan egentligen försvara att bolagens årsredovisningar är fyllda av bilder som gör dem lätta att missta för klädkataloger för medelålders män?
Och hur ska jag förklara för min dotter att som det ser ut idag kommer hon hela sitt liv värderas lägre på arbetsmarknaden än killarna hon leker med på förskolan? Att det i den här takten kommer dröja till år 2138 innan vi har jämställda löner mellan kvinnor och män?
Och, slutligen, hur kan någon säga att det här inte är de stora och viktiga frågorna?
Feminism är inte en liten fråga vid sidan av, något för ett kvinnoförbund att syssla med. Feminism får inte stanna vid läpparnas bekännelse. Det handlar om rättvisa. Om lika rätt och möjligheter. Feminism måste vara utgångspunkt för all politik. I höst bildar vi Sveriges första feministiska regering.
_____________
Se er omkring i bänkarna. Det är vi som ska göra’t. Människor sätter stort hopp på oss. Man vill inte ha några fler förlorade år för klimatet, jämställdheten, barnen i skolan.
Det är ett stort ansvar vi vill ta på oss, det är ett stort ansvar väljarna vill ge oss.
Och vi ska inte göra dem besvikna.
Det valmanifest som den här kongressen ska diskutera och anta, kommer ligga till grund för en ny grön regering. Det är resultatet av hundratusentals samtal över hela landet, med människor som gett av sina idéer och erfarenheter.
Vi har visat att vi kan prioritera och finansiera förslagen. Och att vi kan genomföra det vi lovar. Alliansen säger att vi är hårda förhandlare och när de säger det låter det nästan som om de vill skrämmas med oss, men de talar av egen erfarenhet och glömmer att berätta den andra delen: Vi må vara bra förhandlare, men vi är också bra på att vårda och nå i mål med våra uppgörelser. Det är ju därför det är till oss de vänder sig, när de någon gång klarar av att ta bredare ansvar än inom sin egen allians. När vi ska möta rasismen med humanism, när vi ska agera samfällt internationellt, när vi ska ha en gemensam linje i EU.
Alliansen säger att oppositionen tycker olika i en massa frågor. Och det är sant. Vi kommer från olika håll in i diskussioner om vapenexporten, kärnkraften eller lärarlönerna. Men det är lika sant om Allianspartierna. Fråga dem om euron, Nato, kärnkraften, hbtq-rättigheter, biståndet eller a-kassan.
Alliansen har använt stor möda för att dölja sina olikheter. De har ägnat så mycket energi åt att slipa bort allt som skiljer dem åt att de inte längre vet vad de vill. Vad som ska göras för att möta klimathotet, för att ge barnen en ärlig chans i skolan, för att se till att unga får jobb. Summan av fyra slätstrukna partier kan inte bli annat än slätstruken politik.
Sverige behöver något annat. En idé om vart vi ska. Konkreta, finansierade och målmedvetna steg för att nå dit.
Minns ni brontosaurusen?
Man säger att detta är regeringen. Men att regera är något mer än att förvalta. Att regera är att förändra. Att ta sig an de utmaningar vi står inför och göra något åt dem.
Gör man inte det är man inte en regering, inte ens i statsvetenskapen, utan en expeditionsministär.
I september kan det vara sant.
Och då kommer jag till sista boken i min påse: ”Nu kommer miljöpartiet”.