Jag är oerhört glad över att det är så många här idag.
Det sker här. Det skedde i Malmö och i Lund för några dagar sedan. Det sker överallt, i fler internationellt stora samlingar som kräver respekt för kvinnors liv, för kvinnors kroppar, för kvinnors självständighet. Överallt pågår det i detta nu. Vi är med om detta som händer nu.
Det är inte någon feministisk urspårning. Det är snarare tvärtom. Nu är det feminismens genombrott. Nu kommer äntligen den tid som vi i historien kommer att beskriva som då det paradigmskifte påbörjades, det som vi så gärna och hett längtade efter – så många, jorden över. Då började den tid när vi gick ifrån att se på varandra som kön till att se på varandra som människor.
När vi förstod att det är varje människas enskilda värde som gäller. När vi förstod hur sammanhanget såg ut. När vi förstod att våldtäkter är en del i ett systematiskt våld som drabbar kvinnor globalt – ett krig mot kvinnor, som skördar fler dödsoffer än någon epidemi eller något krig någonsin har gjort.
Det är ett krig som får FN:s organisationer för kvinnors rättigheter att uppmana sina medlemsländer att rusta ner militärt och istället rusta för en mänsklig säkerhet för kvinnor. Det är det det handlar om. Det är säkerhetspolitik, inte kvinnofrågor. Det är nationella frågor, det är globala frågor. Det är mänskliga intressen, inte särintressen.
Vi måste se hur politiken hänger ihop. När vi inte har lagar som skyddar kvinnors kroppsliga integritet, så har vi heller inte löner som gör att kvinnor kan vara ekonomiskt självständiga – i livet och livet ut. Det hänger ihop, det finns ett samband, och vi ser det i Sverige och vi ser det globalt.
Den här idén om diskriminering, idén om att dela upp människor utifrån kön, etnicitet, sexualitet eller funktionalitet – hela den idén ska på historiens sophög. Och det är vi som ska se till att det blir så.
Det är feminismen som bär den stora förändringskraften inom sig. Feminismen ser sammanhang och samband, förstår att det inte handlar om enskildheter. Det är heller inte enskilda lagar som skaffar oss säkerhet, men de ger en signal. De sänder budskap om att nu får det vara nog.
Det skickar en signal om att detta sätt att se på kvinnors kroppar som handelsvaror eller som något man ska kunna nyttja hur som helst – det måste få ett slut. Det gäller kvinnor som finns i landet, kvinnor som finns i andra länder. Det gäller kvinnor som kommer hit och som är papperslösa. Det gäller kvinnor som har trott att de skulle ha en kärleksaffär men som inte kan ta sig loss ur relationen för att de blir utkastade.
Det gäller väldigt många. Det gäller kvinnor, och det gäller män. Det gäller människovärdet. Och här är vi för att manifestera:
Varje människa har lika rätt och lika värde. Varje människa har rätt till både kroppslig, ekonomisk och rättslig självständighet. Och det ska vi driva igenom – tillsammans.
Det sker här. Det skedde i Malmö och i Lund för några dagar sedan. Det sker överallt, i fler internationellt stora samlingar som kräver respekt för kvinnors liv, för kvinnors kroppar, för kvinnors självständighet. Överallt pågår det i detta nu. Vi är med om detta som händer nu.
Det är inte någon feministisk urspårning. Det är snarare tvärtom. Nu är det feminismens genombrott. Nu kommer äntligen den tid som vi i historien kommer att beskriva som då det paradigmskifte påbörjades, det som vi så gärna och hett längtade efter – så många, jorden över. Då började den tid när vi gick ifrån att se på varandra som kön till att se på varandra som människor.
När vi förstod att det är varje människas enskilda värde som gäller. När vi förstod hur sammanhanget såg ut. När vi förstod att våldtäkter är en del i ett systematiskt våld som drabbar kvinnor globalt – ett krig mot kvinnor, som skördar fler dödsoffer än någon epidemi eller något krig någonsin har gjort.
Det är ett krig som får FN:s organisationer för kvinnors rättigheter att uppmana sina medlemsländer att rusta ner militärt och istället rusta för en mänsklig säkerhet för kvinnor. Det är det det handlar om. Det är säkerhetspolitik, inte kvinnofrågor. Det är nationella frågor, det är globala frågor. Det är mänskliga intressen, inte särintressen.
Vi måste se hur politiken hänger ihop. När vi inte har lagar som skyddar kvinnors kroppsliga integritet, så har vi heller inte löner som gör att kvinnor kan vara ekonomiskt självständiga – i livet och livet ut. Det hänger ihop, det finns ett samband, och vi ser det i Sverige och vi ser det globalt.
Den här idén om diskriminering, idén om att dela upp människor utifrån kön, etnicitet, sexualitet eller funktionalitet – hela den idén ska på historiens sophög. Och det är vi som ska se till att det blir så.
Det är feminismen som bär den stora förändringskraften inom sig. Feminismen ser sammanhang och samband, förstår att det inte handlar om enskildheter. Det är heller inte enskilda lagar som skaffar oss säkerhet, men de ger en signal. De sänder budskap om att nu får det vara nog.
Det skickar en signal om att detta sätt att se på kvinnors kroppar som handelsvaror eller som något man ska kunna nyttja hur som helst – det måste få ett slut. Det gäller kvinnor som finns i landet, kvinnor som finns i andra länder. Det gäller kvinnor som kommer hit och som är papperslösa. Det gäller kvinnor som har trott att de skulle ha en kärleksaffär men som inte kan ta sig loss ur relationen för att de blir utkastade.
Det gäller väldigt många. Det gäller kvinnor, och det gäller män. Det gäller människovärdet. Och här är vi för att manifestera:
Varje människa har lika rätt och lika värde. Varje människa har rätt till både kroppslig, ekonomisk och rättslig självständighet. Och det ska vi driva igenom – tillsammans.