Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, Ärade medmänniskor!
Ett dygn har gått sedan terrorvågen slog till mot USA.
Ett dygn har gått av fasansfulla upplevelser - fasa, smärta, vrede och överväldigande
sorg för alla dem som direkt drabbats.
Ett dygn har gått och den första känslan av overklighet och chock lämnar plats för
sorg också för oss som följt händelserna på avstånd.
I dag vajar det offentliga Sveriges flaggor på halv stång.
Vi samlas här för att visa vårt deltagande med alla dem som mist anhöriga och
vänner, och för att visa vår avsky mot den urskillningslösa terrorn.
Våra tankar går också till de många som skadats, till alla dem som funnits nära
katastrofplatserna och nu ska gå vidare i livet med den tunga bördan av fasansfulla
minnen.
* * *
Vi lever i en öppen värld.
Vi har vant oss vid möjligheten att resa fritt, besöka andra länder och kulturer, utbyta
erfarenheter och kunskap, knyta kontakter och vänskapsband över gränserna. Det är
en fantastisk möjlighet.
Det är en sådan värld vi vill ha - en värld där vi kan älska och leva tillsammans.
Vi har återigen påmints om hur sårbar den öppna världen är. Hur sårbara våra
demokratier är, när de ställs inför krafter som är beredda att utmana själva kärnan i
demokratin - det okränkbara människovärdet.
Vad vi har bevittnat är en terrorattack av hittills otänkbara mått. Måltavlan var
vanliga människor som du och jag. Människor mitt i vardagen. Människor som nyss
stigit upp och ätit frukost, sagt hej då till sin livskamrat, kanske lämnat barnen på
dagis och tagit tunnelbanan till jobbet.
Det är en fasansfull tragedi.
De mördade och skadade kommer att räknas i tusental.
Låt oss minnas att det bakom varje enskild siffra vi hör rapporteras finns en
människa - en människa nyss full av liv, med allt det som gör oss till människor:
drömmarna och planerna, känslorna och tankarna, det unika och det ändå så lika.
Förlusterna kommer aldrig gå att mäta.
* * *
Det är naturligt att känna sorg och vrede, att känna oro. Det är naturligt att frågorna
mal.
Hur kunde det hända? Vem kan göra något sådant? Varför?
Ändå krävs att vi ser på situationen med yttersta allvar.
Vad som står klart är att om demokratin inte förmår sätta stopp för terrorismen, så
förmår terrorismen sätta stopp för demokratin.
Vad som nu krävs är sammanhållning. Alla demokratiska krafter i världen måste
bilda gemensam front mot terrorismen.
De närmaste dagarna kommer troligen att bringa ökad klarhet. Vi kommer att föras
närmare sanningen, men också närmare den sorg och smärta som döljer sig bakom
bilder och rubriker.
Jag hoppas att det ur medkänslan med de drabbade så småningom ska växa ett starkt
folkligt försvar för det öppna samhället - ett samhälle där vi kan leva tillsammans och
mötas utan rädsla.
Livet kommer att gå vidare. Men det kommer inte att bli som förr. För de som mist
nära och kära kommer sorgen alltid att finnas kvar.
De bilder vi nåddes av den 11 september 2001 kommer vi aldrig att glömma.
Jag vill avsluta med att läsa en dikt av Bo Setterlind:
Låt intet mörker hindra dig
att söka Ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga dig.
Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan
Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd frihetens ljus i ofrihetens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.
Tänd ljus!
Tack
Ett dygn har gått sedan terrorvågen slog till mot USA.
Ett dygn har gått av fasansfulla upplevelser - fasa, smärta, vrede och överväldigande
sorg för alla dem som direkt drabbats.
Ett dygn har gått och den första känslan av overklighet och chock lämnar plats för
sorg också för oss som följt händelserna på avstånd.
I dag vajar det offentliga Sveriges flaggor på halv stång.
Vi samlas här för att visa vårt deltagande med alla dem som mist anhöriga och
vänner, och för att visa vår avsky mot den urskillningslösa terrorn.
Våra tankar går också till de många som skadats, till alla dem som funnits nära
katastrofplatserna och nu ska gå vidare i livet med den tunga bördan av fasansfulla
minnen.
* * *
Vi lever i en öppen värld.
Vi har vant oss vid möjligheten att resa fritt, besöka andra länder och kulturer, utbyta
erfarenheter och kunskap, knyta kontakter och vänskapsband över gränserna. Det är
en fantastisk möjlighet.
Det är en sådan värld vi vill ha - en värld där vi kan älska och leva tillsammans.
Vi har återigen påmints om hur sårbar den öppna världen är. Hur sårbara våra
demokratier är, när de ställs inför krafter som är beredda att utmana själva kärnan i
demokratin - det okränkbara människovärdet.
Vad vi har bevittnat är en terrorattack av hittills otänkbara mått. Måltavlan var
vanliga människor som du och jag. Människor mitt i vardagen. Människor som nyss
stigit upp och ätit frukost, sagt hej då till sin livskamrat, kanske lämnat barnen på
dagis och tagit tunnelbanan till jobbet.
Det är en fasansfull tragedi.
De mördade och skadade kommer att räknas i tusental.
Låt oss minnas att det bakom varje enskild siffra vi hör rapporteras finns en
människa - en människa nyss full av liv, med allt det som gör oss till människor:
drömmarna och planerna, känslorna och tankarna, det unika och det ändå så lika.
Förlusterna kommer aldrig gå att mäta.
* * *
Det är naturligt att känna sorg och vrede, att känna oro. Det är naturligt att frågorna
mal.
Hur kunde det hända? Vem kan göra något sådant? Varför?
Ändå krävs att vi ser på situationen med yttersta allvar.
Vad som står klart är att om demokratin inte förmår sätta stopp för terrorismen, så
förmår terrorismen sätta stopp för demokratin.
Vad som nu krävs är sammanhållning. Alla demokratiska krafter i världen måste
bilda gemensam front mot terrorismen.
De närmaste dagarna kommer troligen att bringa ökad klarhet. Vi kommer att föras
närmare sanningen, men också närmare den sorg och smärta som döljer sig bakom
bilder och rubriker.
Jag hoppas att det ur medkänslan med de drabbade så småningom ska växa ett starkt
folkligt försvar för det öppna samhället - ett samhälle där vi kan leva tillsammans och
mötas utan rädsla.
Livet kommer att gå vidare. Men det kommer inte att bli som förr. För de som mist
nära och kära kommer sorgen alltid att finnas kvar.
De bilder vi nåddes av den 11 september 2001 kommer vi aldrig att glömma.
Jag vill avsluta med att läsa en dikt av Bo Setterlind:
Låt intet mörker hindra dig
att söka Ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga dig.
Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan
Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd frihetens ljus i ofrihetens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.
Tänd ljus!
Tack