För ett år sedan, den 11 september 2001, hände något som kom att förändra världen.
En helt vanlig höstdag, när människor i storstaden New York var på väg till sina jobb, vinkade av barnen vid skolan eller påbörjade dagens första möte, inträffade något fullständigt ofattbart.
World Trade Center träffades av två kapade flygplan.
Flera kvarter av staden förvandlades till ett inferno av eld, rök och fallande rasmassor. Tusentals människor dog och skadades.
I ett slag hade en ny tids hot blivit verklighet.
I dag är det årsdagen av terrorattacken. Och vi minns det fortfarande skrämmande tydligt.
För väldigt många människor har det år som gått varit smärtsamt.
För alla de som miste anhöriga och vänner, eller som skadades, har det varit ett långt och tungt år.
De minns vi i dag.
När stora katastrofer inträffar så blir det med ens glasklart: Vi är alla en del av något större.
Vi delar upplevelserna, men också ansvaret, och vi är beroende av varandra.
Efter den 11 september förra året samlades hela den demokratiska världen i kampen mot terrorismen.
Vi samlades i visshet om att om inte demokratierna förmår stoppa terrorismen så kommer terrorismen att stoppa demokratin.
Demokratin, det öppna samhället, det samhälle där människor fritt kan resa mellan länder, mötas utan rädsla, leva tillsammans – det samhället vill vi ha kvar. Och då måste vi värna det.
Demokratin är värd att kämpa för.
Terrorismen måste vi kämpa mot. Det ska vi göra med demokratiska medel och enligt folkrättens principer. Och vi behöver vara många.
Det öppna samhället är sårbart. Det vet vi i dag, den 11 september 2002, när vi minns den höstdag för ett år sedan som i ett slag förändrade vår bild av världen.
En helt vanlig höstdag, när människor i storstaden New York var på väg till sina jobb, vinkade av barnen vid skolan eller påbörjade dagens första möte, inträffade något fullständigt ofattbart.
World Trade Center träffades av två kapade flygplan.
Flera kvarter av staden förvandlades till ett inferno av eld, rök och fallande rasmassor. Tusentals människor dog och skadades.
I ett slag hade en ny tids hot blivit verklighet.
I dag är det årsdagen av terrorattacken. Och vi minns det fortfarande skrämmande tydligt.
För väldigt många människor har det år som gått varit smärtsamt.
För alla de som miste anhöriga och vänner, eller som skadades, har det varit ett långt och tungt år.
De minns vi i dag.
När stora katastrofer inträffar så blir det med ens glasklart: Vi är alla en del av något större.
Vi delar upplevelserna, men också ansvaret, och vi är beroende av varandra.
Efter den 11 september förra året samlades hela den demokratiska världen i kampen mot terrorismen.
Vi samlades i visshet om att om inte demokratierna förmår stoppa terrorismen så kommer terrorismen att stoppa demokratin.
Demokratin, det öppna samhället, det samhälle där människor fritt kan resa mellan länder, mötas utan rädsla, leva tillsammans – det samhället vill vi ha kvar. Och då måste vi värna det.
Demokratin är värd att kämpa för.
Terrorismen måste vi kämpa mot. Det ska vi göra med demokratiska medel och enligt folkrättens principer. Och vi behöver vara många.
Det öppna samhället är sårbart. Det vet vi i dag, den 11 september 2002, när vi minns den höstdag för ett år sedan som i ett slag förändrade vår bild av världen.