.JPG)
Vilka av er här inne anser att Sverige är ett av de länder med några av de bästa skolorna och utbildningssystemen i världen? Ja, det är ju ett faktum. Sveriges skolor är kända för sin kvalitet och tillgänglighet, med gratis utbildning för alla. Men även i våra framstående svenska skolor, saknar vi något viktigt, väsentligt och värdefullt - “drömlektioner”.
Idag spenderar elever timmar och dagar med att absorbera kunskap om matematik, historia och naturvetenskap. Plugg, prov och läxförhör upptar unga människors tankar och tid, och detta tillsammans med alla andra aspekter av livet väcker frågan : Hur ofta får de chansen att drömma? Hur ofta får de tid att utforska sin egen fantasi och lära sig hur de kan förverkliga dem? Hur ofta får de tillfälle att utveckla sitt självförtroende och tro på sina egna förmågor? Tyvärr är svaret alltför ofta - alltför sällan. Att ge elever tillfällen att drömma handlar inte bara om att fantisera om det omöjliga. De handlar om att lära sig att tro på sig själv, att följa sitt hjärta och att kämpa för det man tror på. Men det handlar även om att komma på vad man ens tror på.
Ingen av mina kompisar vet vad de vill. De allra flesta ska ta ett år nu efter studenten för att klura ut saker och ting. Jobba, resa, ja ni vet backpacka i Asien, allt för att “hitta sig själva”. Men är det inte konstigt? Ska man verkligen behöva ta ett år efter sin examen för att “klura ut saker och ting”? Mest önskvärt skulle det vara att dessa väsentliga frågor och drömmar skulle kunna kluras på parallellt med skolgången? Men med åren har detta blivit allt svårare. I samband med att läroplanen har uppdaterats har de kreativa inslagen blivit allt färre. På i princip alla mina utvecklingssamtal genom åren har jag fått höra samma sak : “Ella, det går fantastiskt i engelskan!”, “Ella, du har F-varning i spanska” och “Ella, du måste sluta titta ut genom fönstret under lektionstid, du är någon annanstans!". Absolut, mina lärare kanske inte alltid uppskattade mina stunder av dagdrömmande, men när jag står här idag kan jag med full övertygelse säga att det är just dessa stunder som har format mig till den person jag är idag. Det är just tack vare just dessa stunder jag står här idag.
Drömlektionerna skulle kunna tillföra det som skolan i nuläget saknar - utrymme för att drömma. Kanske skulle de kunna schemaläggas som en del av skoldagen, exempelvis 20 minuter efter mentorstiden? Kanske skulle vi återigen kunna återinföra kreativa moment inom läroplanen. Men tiden under drömlektionen skulle vara en tid som varken bedöms eller betygssätts, en tid som är helt avsatt för eleverna att utforska sina idéer och passioner. En sådan tid skulle ge möjlighet för alla - oavsett bakgrund eller intresse - att blomstra och växa till sin fulla potential. Med de här drömlektionerna skulle vi kunna påstå att Sverige har de allra bästa skolorna. Genom dem skulle vi inte bara utbilda elever inför prov och arbete, utan också för livet i sin helhet. För det är genom att främja drömmar och passioner som vi formar individer som är redo att göra en verklig skillnad i världen. Det är först då vi kan stolt påstå att de svenska skolorna är i en klass för sig.
Idag spenderar elever timmar och dagar med att absorbera kunskap om matematik, historia och naturvetenskap. Plugg, prov och läxförhör upptar unga människors tankar och tid, och detta tillsammans med alla andra aspekter av livet väcker frågan : Hur ofta får de chansen att drömma? Hur ofta får de tid att utforska sin egen fantasi och lära sig hur de kan förverkliga dem? Hur ofta får de tillfälle att utveckla sitt självförtroende och tro på sina egna förmågor? Tyvärr är svaret alltför ofta - alltför sällan. Att ge elever tillfällen att drömma handlar inte bara om att fantisera om det omöjliga. De handlar om att lära sig att tro på sig själv, att följa sitt hjärta och att kämpa för det man tror på. Men det handlar även om att komma på vad man ens tror på.
Ingen av mina kompisar vet vad de vill. De allra flesta ska ta ett år nu efter studenten för att klura ut saker och ting. Jobba, resa, ja ni vet backpacka i Asien, allt för att “hitta sig själva”. Men är det inte konstigt? Ska man verkligen behöva ta ett år efter sin examen för att “klura ut saker och ting”? Mest önskvärt skulle det vara att dessa väsentliga frågor och drömmar skulle kunna kluras på parallellt med skolgången? Men med åren har detta blivit allt svårare. I samband med att läroplanen har uppdaterats har de kreativa inslagen blivit allt färre. På i princip alla mina utvecklingssamtal genom åren har jag fått höra samma sak : “Ella, det går fantastiskt i engelskan!”, “Ella, du har F-varning i spanska” och “Ella, du måste sluta titta ut genom fönstret under lektionstid, du är någon annanstans!". Absolut, mina lärare kanske inte alltid uppskattade mina stunder av dagdrömmande, men när jag står här idag kan jag med full övertygelse säga att det är just dessa stunder som har format mig till den person jag är idag. Det är just tack vare just dessa stunder jag står här idag.
Drömlektionerna skulle kunna tillföra det som skolan i nuläget saknar - utrymme för att drömma. Kanske skulle de kunna schemaläggas som en del av skoldagen, exempelvis 20 minuter efter mentorstiden? Kanske skulle vi återigen kunna återinföra kreativa moment inom läroplanen. Men tiden under drömlektionen skulle vara en tid som varken bedöms eller betygssätts, en tid som är helt avsatt för eleverna att utforska sina idéer och passioner. En sådan tid skulle ge möjlighet för alla - oavsett bakgrund eller intresse - att blomstra och växa till sin fulla potential. Med de här drömlektionerna skulle vi kunna påstå att Sverige har de allra bästa skolorna. Genom dem skulle vi inte bara utbilda elever inför prov och arbete, utan också för livet i sin helhet. För det är genom att främja drömmar och passioner som vi formar individer som är redo att göra en verklig skillnad i världen. Det är först då vi kan stolt påstå att de svenska skolorna är i en klass för sig.