Kära svenskar hemma och utomlands,
Många av er som lyssnar idag gör det kanske i sol och värme på andra sidan världshaven. En del tjänstgör ombord på båtar, andra är biståndsarbetare eller missionärer. Ni arbetar inom våra världsomspännande exportföretag, ni är UD-tjänstemän eller verkar inom Förenta nationerna och andra internationella organisationer.
Det finns utlandssvenskar spridda över hela jorden i olika befattningar och i skilda funktioner, med eller utan anknytning till Sverige. Men det är en sak som förenar oss och det är att vi är svenskar och just därför har vi så mycket gemensamt. Kärleken till vårt land, ansvaret för varandra och en gemensam strävan till utveckling och framåtskridande för Sverige, liksom för övriga världen. Inte minst under mina utlandsresor har jag fått så många bevis för den samhörighet och gemenskap som går över gränserna. Den finns bland svenskarna i Japan och i Frankrike som Drottningen och jag hade glädjen att träffa i samband med statsbesök under det gångna året.
Vi såg den också fast på ett annat plan i USA hos den svenska idrottstruppen under vinterolympiaden i Lake Placid, liksom i Newport där vi följde de svenska seglarna ombord på båten Sverige. Och jag tyckte, där ute i Newport på amerikanska östkusten, att det låg någonting symboliskt i denna svenska utmaning. Ett gäng unga entusiastiska svenska seglare ställde upp mot giganterna från de stora seglarnationerna och kämpade mot alla odds. Vi vann inte, inte den här gången, men vi kämpade väl och det är den andan, den initiativförmågan och dådkraften som finns hos många utlandssvenskar. Ni utmanar nya länder och nya marknader. Ni tar på er stora och krävande arbetsbördor och löper risker i påfrestande klimat, med sjukdomar som vi är förskonade från här hemma. Ni ställs inför uppgifter av skilda slag, som ibland kan verka oöverkomliga, men ni kämpar och ni ställer upp. Ni bidrar genom ert arbete och ert engagemang till framåtskridande, intellektuellt och materiellt, inte bara i Sverige, utan också i världen. Ni har insett att människor inte lever isolerade från varandra bakom nationella gränser. Det finns en internationell solidaritet som ställer krav på oss och ni har tagit ett ansvar.
Mina resor under året har inte bara fört mig utomlands, Drottningen och jag har haft förmånen att resa också i Sverige. Vi har gjort länsbesök i Norrbotten och i Södermanland och vi har inbjudits till många, många andra platser och evenemang i landet. Och det tillhör de mest stimulerande inslagen i min funktion. Att få träffa människor prata och diskutera med dem i deras egen miljö, i deras egen vardag. Att bortom det ceremoniella och bakom de högtidliga fasaderna få del av problem och glädjeämnen för en bygd, ett samhälle och för de enskilda människorna. Jag blir alltid lika imponerad över den vilja och det goda humör som finns, viljan att ställa upp och gemensamt söka fina lösningar på både stora problem och mera jordnära frågor. Det kan röra allt från arbetsmarknadssituationen för en hel region till behovet av en ny gymnastiksal på en skola. Det finns många frågor som engagerar människor både kollektivt och enskilda.
Jag talade om att vi har så mycket gemensamt, oavsett var vi bor i världen och vad vi gör. Och den gemenskapskänslan är särskilt stark just nu till jul. Det är kanske den helg som betyder mest för många av oss. Ett arbetsår har gått till ända och vi samlas i kretsen av nära och kära. Vi samlas också och kring ljusets återkomst, både reellt och symboliskt. Mörkret viker för solen och i den svarta vinternatten brinner också det ljus som tändes i Betlehem för nära 2000 år sedan. Det är ett ljus som med sin klara, stadiga låga har lyst upp en värld och värmt en mänsklighet. Men också ljuset från vår barndoms jular förenar oss i våra gemensamma traditioner. Det ska vi ta vara på. För även om det ibland kan vara svårt att sakligt förklara traditioner är kärnan en väsentlig, det som finns bakom. Och hit hör gemenskapen.
Det är inte någonting som är speciellt utmärkande för julen, men kanske just julen är en helg då ensamma känner utestängdheten från andras glädje särskilt svårt. Det måste vi tänka på, vi som är delaktiga av värme, kärlek och gemenskap. Vi måste dela med oss och det är en solidaritet som inte bara berör dem som finns i vår närmaste omgivning. Det gäller hela världen. För utan en global medmänsklighet, utan en internationell delaktighet och förståelse är vägen till en bättre framtid för alla ännu svårare och mödosammare.
Det är mörkt här i Stockholm när jag talar till er ikväll och det är mörkt i världen, även när solen skiner. Jag talar om mörkret i den värld där vi idag har resurser att utsläcka allt liv. Det är den värld där var och en av oss statistiskt sett har tre ton sprängämne på sin lott. Samma värld där människor just nu dör av svält, sjukdomar och brist på resurser, där analfabetism och undernäring är ett banalt och groteskt inslag i bilden. Två tusen efter det att ljuset tändes i Betlehem har vi skapat en värld med resurser att utradera hela vår civilisation och förvandla den till ett brinnande inferno. Men där vi saknar viljan att använda våra tillgångar för att hjälpa varandra till en människovärdigare tillvaro. Att lösa det problemet är ett annat och livsviktigt exempel på behovet av samverkan, ansvarstagande och internationell förståelse. Och när det gäller den uppgiften att skapa förtroende mellan människor och ytterst mellan stater har vi alla en funktion, alla ett ansvar.
Ja, det är några tankar vid slutet av ett år, som är det första på ett nytt årtionde. Som alla år har det medfört sin del av problem och svårigheter, liksom också av glädjeämnen och framgångar. För Drottningen och mig betyder den vänlighet vi har sett så många uttryck för under det gångna året, väldigt mycket. Vi kan ju tyvärr inte nå er alla personligen som vi skulle vilja, men jag hoppas att den här hälsningen når fram och att ni förstår hur mycket vi uppskattar era sympatier och vad det har betytt för oss. Framför oss ligger ett nytt år som heller inte blir problemfritt, vare sig nationellt eller internationellt. Men jag tror att om vi ställer upp och därmed antar utmaningen, så kan vi gemensamt nå resultat.
Men de orden vill jag gärna önska er alla, både på mina egna och Drottningens vägnar, en riktigt god jul och ett fruktbart, lyckosamt nytt år. Alldeles särskilt vänder jag mig då till alla er svenskar i utlandet som är så långt borta från oss geografiskt, men så nära i våra sinnen. Ni finns alltid hos oss, hos era släktingar och vänner. Och just ikväll, i de jultider som är gemenskapens och samhörighetens högtid, tänker vi alldeles särskilt på er.
Ett riktigt gott nytt år!
Många av er som lyssnar idag gör det kanske i sol och värme på andra sidan världshaven. En del tjänstgör ombord på båtar, andra är biståndsarbetare eller missionärer. Ni arbetar inom våra världsomspännande exportföretag, ni är UD-tjänstemän eller verkar inom Förenta nationerna och andra internationella organisationer.
Det finns utlandssvenskar spridda över hela jorden i olika befattningar och i skilda funktioner, med eller utan anknytning till Sverige. Men det är en sak som förenar oss och det är att vi är svenskar och just därför har vi så mycket gemensamt. Kärleken till vårt land, ansvaret för varandra och en gemensam strävan till utveckling och framåtskridande för Sverige, liksom för övriga världen. Inte minst under mina utlandsresor har jag fått så många bevis för den samhörighet och gemenskap som går över gränserna. Den finns bland svenskarna i Japan och i Frankrike som Drottningen och jag hade glädjen att träffa i samband med statsbesök under det gångna året.
Vi såg den också fast på ett annat plan i USA hos den svenska idrottstruppen under vinterolympiaden i Lake Placid, liksom i Newport där vi följde de svenska seglarna ombord på båten Sverige. Och jag tyckte, där ute i Newport på amerikanska östkusten, att det låg någonting symboliskt i denna svenska utmaning. Ett gäng unga entusiastiska svenska seglare ställde upp mot giganterna från de stora seglarnationerna och kämpade mot alla odds. Vi vann inte, inte den här gången, men vi kämpade väl och det är den andan, den initiativförmågan och dådkraften som finns hos många utlandssvenskar. Ni utmanar nya länder och nya marknader. Ni tar på er stora och krävande arbetsbördor och löper risker i påfrestande klimat, med sjukdomar som vi är förskonade från här hemma. Ni ställs inför uppgifter av skilda slag, som ibland kan verka oöverkomliga, men ni kämpar och ni ställer upp. Ni bidrar genom ert arbete och ert engagemang till framåtskridande, intellektuellt och materiellt, inte bara i Sverige, utan också i världen. Ni har insett att människor inte lever isolerade från varandra bakom nationella gränser. Det finns en internationell solidaritet som ställer krav på oss och ni har tagit ett ansvar.
Mina resor under året har inte bara fört mig utomlands, Drottningen och jag har haft förmånen att resa också i Sverige. Vi har gjort länsbesök i Norrbotten och i Södermanland och vi har inbjudits till många, många andra platser och evenemang i landet. Och det tillhör de mest stimulerande inslagen i min funktion. Att få träffa människor prata och diskutera med dem i deras egen miljö, i deras egen vardag. Att bortom det ceremoniella och bakom de högtidliga fasaderna få del av problem och glädjeämnen för en bygd, ett samhälle och för de enskilda människorna. Jag blir alltid lika imponerad över den vilja och det goda humör som finns, viljan att ställa upp och gemensamt söka fina lösningar på både stora problem och mera jordnära frågor. Det kan röra allt från arbetsmarknadssituationen för en hel region till behovet av en ny gymnastiksal på en skola. Det finns många frågor som engagerar människor både kollektivt och enskilda.
Jag talade om att vi har så mycket gemensamt, oavsett var vi bor i världen och vad vi gör. Och den gemenskapskänslan är särskilt stark just nu till jul. Det är kanske den helg som betyder mest för många av oss. Ett arbetsår har gått till ända och vi samlas i kretsen av nära och kära. Vi samlas också och kring ljusets återkomst, både reellt och symboliskt. Mörkret viker för solen och i den svarta vinternatten brinner också det ljus som tändes i Betlehem för nära 2000 år sedan. Det är ett ljus som med sin klara, stadiga låga har lyst upp en värld och värmt en mänsklighet. Men också ljuset från vår barndoms jular förenar oss i våra gemensamma traditioner. Det ska vi ta vara på. För även om det ibland kan vara svårt att sakligt förklara traditioner är kärnan en väsentlig, det som finns bakom. Och hit hör gemenskapen.
Det är inte någonting som är speciellt utmärkande för julen, men kanske just julen är en helg då ensamma känner utestängdheten från andras glädje särskilt svårt. Det måste vi tänka på, vi som är delaktiga av värme, kärlek och gemenskap. Vi måste dela med oss och det är en solidaritet som inte bara berör dem som finns i vår närmaste omgivning. Det gäller hela världen. För utan en global medmänsklighet, utan en internationell delaktighet och förståelse är vägen till en bättre framtid för alla ännu svårare och mödosammare.
Det är mörkt här i Stockholm när jag talar till er ikväll och det är mörkt i världen, även när solen skiner. Jag talar om mörkret i den värld där vi idag har resurser att utsläcka allt liv. Det är den värld där var och en av oss statistiskt sett har tre ton sprängämne på sin lott. Samma värld där människor just nu dör av svält, sjukdomar och brist på resurser, där analfabetism och undernäring är ett banalt och groteskt inslag i bilden. Två tusen efter det att ljuset tändes i Betlehem har vi skapat en värld med resurser att utradera hela vår civilisation och förvandla den till ett brinnande inferno. Men där vi saknar viljan att använda våra tillgångar för att hjälpa varandra till en människovärdigare tillvaro. Att lösa det problemet är ett annat och livsviktigt exempel på behovet av samverkan, ansvarstagande och internationell förståelse. Och när det gäller den uppgiften att skapa förtroende mellan människor och ytterst mellan stater har vi alla en funktion, alla ett ansvar.
Ja, det är några tankar vid slutet av ett år, som är det första på ett nytt årtionde. Som alla år har det medfört sin del av problem och svårigheter, liksom också av glädjeämnen och framgångar. För Drottningen och mig betyder den vänlighet vi har sett så många uttryck för under det gångna året, väldigt mycket. Vi kan ju tyvärr inte nå er alla personligen som vi skulle vilja, men jag hoppas att den här hälsningen når fram och att ni förstår hur mycket vi uppskattar era sympatier och vad det har betytt för oss. Framför oss ligger ett nytt år som heller inte blir problemfritt, vare sig nationellt eller internationellt. Men jag tror att om vi ställer upp och därmed antar utmaningen, så kan vi gemensamt nå resultat.
Men de orden vill jag gärna önska er alla, både på mina egna och Drottningens vägnar, en riktigt god jul och ett fruktbart, lyckosamt nytt år. Alldeles särskilt vänder jag mig då till alla er svenskar i utlandet som är så långt borta från oss geografiskt, men så nära i våra sinnen. Ni finns alltid hos oss, hos era släktingar och vänner. Och just ikväll, i de jultider som är gemenskapens och samhörighetens högtid, tänker vi alldeles särskilt på er.
Ett riktigt gott nytt år!