Carl von Linné: Om märkvärdigheter uti insecterne

1730-tal 1739 Man Presidietal Vetenskapsakademien

Nationalmuseum

Talare

Carl von Linné

Vetenskapsakademiens förste preses

Datum

3 oktober 1739

Plats

Vetenskapsakademiens sammanträde i Riddarhuset

Än idag består Vetenskapsakademien, grundad den 2 juni 1739. Förebilden var lärda sällskap ute i Europa, som det engelska Royal Society. Vetenskapsakademien skulle sprida kunskaper i matematik, naturkunskap, ekonomi, handel och manufakturer, och den skulle göra det på svenska, inte latin. Uppsåtet lyckades, naturvetenskaperna blomstrade i Sverige i mitten av 1700-talet, och franska och engelska kemister lär ha studerat svenska för att kunna ta del av Vetenskapsakademiens handlingar. Det var dags för vetenskapsmannen att träda fram på den svenska retoriska scenen.

Bland initiativtagarna 1739 fanns Carl Linnaeus (1707-1778; adlad von Linné 1762), vid denna tid läkare i Stockholm och redan europeiskt ryktbar botaniker. Han blev Vetenskapsakademiens förste preses, och när han drog sig tillbaka från den posten vid akademiens sammanträde på Riddarhuset den 3 oktober samma år, skapade han en ännu obruten tradition av presidietal. Om märkvärdigheter uti insecterne är ett av endast tre bevarade tal på svenska av Linné; som Uppsalaprofessor från 1741 följde han latintraditionen, och hans berömda botaniska system konsoliderade faktiskt latinets ställning inom botaniken.

Linnés tal visar hur ny och oprövad svenskan var som vetenskapligt språk. Latin blandas in här och var, och som mönster för sin framställning väljer Linné i huvudsak predikan. Till en del kan han också stödja sig på orationen, högtidstalet, och universitetens disputationer på latin med sina dialektiska resonemang. Men temat för hans föreläsning är att vi genom naturstudier lär känna Gud. Det blir ett utpräglat lovtal med många uttryck for beundran, vad retoriken kallar admiratio.

Dispositionen är en regelrätt predikans. Först kommer en mycket lång inledning, ett exordium, där Linné ger en mängd exempel på naturens kretslopp. De långa uppräkningarna har ordnats så, att de på ett par ställen kan sammanfattas av en sentens på latin som leder över till nästa exempelsamling. Exordiet mynnar ut i tesen (propositio): »tjäna andra med samlade krafter genom förnuftet«. Sedan följer talets längsta parti där Linné utvecklar och förklarar tesen, explicatio, genom att med ett övermått av fakta beskriva de märkvärdiga insekterna. Avslutningsvis kommer den korta tillämpningen, applicatio: »den försmädar Guds lag, som säger att denna kunskap är onödig«.

Också i enskildheter är framställningen präglad av predikostil. De många parallellismerna, t.ex. »vi havom...«, »vi havom...«, är typisk bibelstil, liksom uppmaningsformen »ser«. (Den betyder alltså se! och klingade så bibliskt ålderdomlig redan på 1700-talet att den ändrades till sen i 1747 års upplaga av talet.) Stilforskningen har visat hur starkt påverkad Linne var av lutherska teologer och predikanter som tyskarna Johan Arndt (1555-1621) och Christian Scriver (1629-93); de illustrerade gärna sina teser med rytmiskt uppbyggda bilder ur naturlivet.

Men även om Linné stödjer sig på en gammal tradition, handlar detta tal framför allt om att han lägger grunden för en ny. Det är med sin iver för botaniska exkursioner – både runt Uppsala och till andra världsdelar – med sitt botaniska system, med sina reseskildringar och med detta tal som Linné skapar förutsättningar för den typiske svensk som går ut i naturen och uppfylls av konkreta iakttagelser. I modern litteratur är möjligen Harry Martinson den som står Linné närmast när han ser en myra och reflekterar över universum. Men man kan också känna igen ord- och sakglädjen hos Strindberg, när han ser sig om i skärgårdsnaturen.

Mine herrar!

Allt vad den allsmäktige skaparen inrättat på vårt jordklot är gjort med så undersam ordning, att ej ett enda finns, som ej behöver ett annats bistånd till sitt underhåll. Jordklotet själv med stenar, malm och grus näres ju och födes av elementerne; växter, trän, örter, gräs och mossar växa av jordklotet, och djuren änteligen av växterne. Alla desse på slutet förvandlas åter till sine förste ämnen. Jorden är plantans föda, plantan matskens, matsken fåglens och Jaglen ofta rovdjurets; åter förtäres på slutet rovdjuret av rovfåglen, rovfåglen av matsken, matsken av örten, örten av jorden. Ja, människan, som allt vänder till sin nödtorft, bliver ofta rovdjurets, rovfåglens, rovfiskens, matskens eller jordens föda. Så går allt i kring.

Är alltså vart och ett skapat ting ej endast skapat för sin egen skuld, utan fastmer för andras skuld: tigrar, loar, björnar, filfraser, rävar, hermeliner etc. måste bära fram sina dyrbare skinn, androm till nytta. Hundar måste hela dagen ut att jaga rådjuret eller haren, att människan må nyttja dem till sin födo, själva hava de minsta vinsten av sitt arbete, grävsvinet driver kaninen ut ur sina miner, människan till tjänst: hästen, elefanten, kamelen måste bära de tyngste börder; oxen draga plogen; koen mjölka; faret bära fram ull; renen draga akjan, svinet och igelkotten plöja jorden; mullvaden uppkasta myllan att gräs och örter i henne må lättare kunna så sig; falken fånga fåglar åt människan; hönan föda oss med ägg, tuppen uppväcka oss om första morgonen; göken och lärkan om dagen; trasten om morgonen och aftonen; näktergalen om natten för oss sjunga och kväda. Påfaglen glimma med sina gyllene fjädrar att fägna våra ögon.

De mesta fåglar såsom storkar, traner, hägrar, gäss, svaner, änder, starar, bofinkar måste flytta årligen om våren till oss i Norden; ömsa sina kvarter mot hösten åt de södre världens länder, att de måge falla flere folkeslag i händer.

Fiskarne måste fly från de säkra havens avgrund vart år upp till de osäkre strander, uppstiga i floderne, fara från den ena stranden till den andra efter månader och dagar, att de hoptals måge av djuren, fåglar och oss fångas.

Vråkfaglarne hundrade tals ställas i leder på flacka sjöarne, såsom en not måste driva fiskarne till stranden, att de där lättare av oss fångas måge. Fiskmåsarne hela dagen flyga över vattnet, att giva tillkänna var fisken under vattnet ligger förborgad.

Syrinamiske flugan lyfta om natten, att vi dess ljus se måge. Silkesmasken spinna så lång tråd, att vi måge klädas. Biet med så stor möda hopsuga honung för vår läckra tunga.

Havet själv genom ebb och flod dageligen kasta till stranderne högar av snäcker, ostror, hummer, allt till människans och djurens tjänst.

Ja, lät oss människor gå till oss själva och vår egen inrättning, så få vi icke se det samma. Sjöfolket med mycken äventyr förtro sitt dyraste liv de brusande havsvågorna, att det en annors vinst framföra må. Soldaterne uppoffra sitt hjärteblod och endaste liv för sine landsmäns frihet och välfärd. Ambets personer förnöta sin hela livstid uti andras tjänst. Regerande försaka sin egen frihet, tid, nöje och krafter, för menighetens bästa. Giruge församla det en ander skall förslösa. Föräldrar med möda hopriva det barnen ofta lät utkasta. Ackermannen pläga, så och skära den säd till minsta vinsten kommer i hans egit visthus.

Sic vos non vobis

Här avse vi, mine herrar, uti denna världsens av skaparen själv gjorde hushållning, hur allting skapat är ej för sig själv, utan ock även för andra. En vis man slutar häraf den skud sälva naturen gör oss skyldig till i allt vårt väsende. Bör alltså en stark använda sin styrka till andras hjälp; en vis till andras underrättelse, en lärd till andra att undervisa. Slutet bliver då detta, att de krafter skaparen en vis förlänt bör den använda, ej allenast att tjäna sig själv, utan mer och mest andra; tjäna alltså och älska sin nästa som sig själv, annars är han ovärdig den formen han fått och ej en bonus vir, som dem använder emot sin skapares vilja och inrättning. Sedan denna världen så undersam Ekonomi fått, att var och en blev skyldig tjäna andra; följde här på att ock flere komma tillsammans att tjäna i ett och samma ändamål; många krafter hoplagde uträtta det som flere krafter särskilt ej kunna åstad komma.

En och en särskilt skulle svårligen åstad komma en kopparplåt, om han berget bryta skulle, vattnet avleda, malmen vinna, uppfodra, kallrosta, sulbruka, vändrosta, smälta, gora, hambra, falsa, utklippa och prägla skulle.

En och en för sig skulle näppeligen uppbygga ett stort slott eller stenhus, om han grunden lägga, källarne uppgräva, leret sambla, tegelen slå, dem bränna, kalken tillreda, väggarna uppmura, huset täcka, inredet snicka, fenstren förfärdiga och allt förse skulle.

En skulle näppeligen allena styra ett orlogs skiep över det brusande och stormande havet till Ostindien.

En soldat i sänder skulle svårligen övervinna land och rike. En allena ej styra land och rike, om han själv allt regera skulle; men allt detta göra flere med samblad hand och kraft lätteligen.

Ett bi skulle ej göra människan så stor nytta med vax och honung, som nu flere arbeta till sammans. En silkesmatsk skulle ej giva någon klädning, men flere lätt.

Så är det ock med allt i hela naturen, i alla konster och vetenskaper, att då något dråpeligt och stort skall åstad kommas, måste det ske med mångas tillhjälp. Hur många tusende måste ej arbeta att göra en konung mäktig, ett land lyckeligt och en nation stor? Alla vettenskaper hava upparbetats med fleres svett; som dock hastigast kommit upp, då fleres krafter tillika vältat stenen. Härav mechanici hava för en lag: VIRES UNITAE FORTIUS AGUNT.

Jag har alltså, mine herrar, talt om vårt ändamål av naturen, först att tjäna andra; sedan att tjäna andra med samblade krafter; kommer nu att visa varmed vi förnämbligast böra tjäna, som är med den lem, med vilken vi övergå de andre djuren, och blivit ädlare. Intet har större hjärta än det oförskräckta lejonet, intet spänstigare hassenor än haren; intet mjukare fötter än den noga kännande apan; intet segare ådror än de seglivade grodor och ormar, ingen fågel större ögon än den i mörkret seende ugglan; ingen större öron än den nogast hörande nattskärran; ingen större maga än den frossiga spinnelen. Så har naturen försett vart och ett släkte av djuren med större organa, som naturen villat giva större gåvor och krafter i något mål. Ibland fyrfotade djuren har ingen fatt större hjärne än elefanten, ibland fåglarne än papegojan; ibland fiskarne än valen, dem ock naturen gjort liksom slugare. Ingen av desse dock har fått så stort hjärna som människan i vilken vi fast tro en odödelig själ haver sitt säte; emedan såsom från hjärnan alla nerver utgå, som stå under vår egen vilja. Lät oss alltså rätt bruka med vilket vi excellera, och med vilket vi övergå de andre: Gud har ej klätt människan som djuren; vernuftet kläder henne dock, som uppfunnit hundrade slags pälsar. Naturen har intet givit oss rivande klor och glupske tänder som tigrar, men förståndet lärt dela kött och ben bättre än de.

Vi havom ej fått den styrka som elefanten, men vettet lärt tämja den starkaste.

Vi havom ej fått så snällt lopp som haren, men snillet lärt fånga den snällaste.

Vi havom ej fått framfötter att gräva genom jorden som mullvaden, men eftertanken lärt genomgräva hårda hälleberget.

Vi havom ej fått senor och spol som fiskarna, dock har vår hjärna lärt oss simma till bägge Indierne.

Vi havom ej fått vingar som fåglarne, dock har uträkningen lärt taga neder fåglen utur skyn.

Vi havom ej fått ögon skarpe som en lo, men omtankan lärt genom tuber se fläckar i planeterne och genom mikroskoper se ådrorne i lusen.

Vi havom ej fått så rytande mål som lejonet, dock lärt genom tubas stentorias, klocker och stycken dundra mer.

Vi havom ej fåttt hörsel som vildsvinet, dock genom tubam acusticam förmå höra nogare.

Är alltså förnuftet det ädlaste Gud och naturen givit människan, var med vi så högt övergå alla andra skapade ting; bör vi alltså det bruka och uppbruka.

Vivitur ingenio, caeterea mortis erunt

Vi bör alltså, mine herrar, tjäna andra; tjäna andra med samblade krafter genom förnuftet. Nu frågas var på förnämligast vårt förnuft bör ställas? Jo, ponera en värld vara så skapad och beprydd som vårt jordklot nu är; ponera ock att där på ställdes en Adam, med sådane sinnen som vi ägom, även sådant förnuft, som slutar efter sinnen, då faller i hans utvärtes sinnen intet annat än astra, elementer och naturalier. Desse tre allenast giva honom allt hans tarv och visa honom till den som allt ting så underligen inrättat. Måste alltså vårt förnuft vara rätt använt, då det ställes på vårt uppehälle och sedan på den det givit, ty vänder jag mig till astra, under vilka jag lever, dem betraktar som en mathematicus. Ack, hur högt har icke en allsmäktig Gud satt sitt säte, som så oräknelige solar och jordar styrer. Vänder jag mig till elementerne i vilka jag lever, dem betänker såsom en physicus. Ack, store Gud hur full är världen av dina äro. Vänder jag mig till naturalierne, av vilka jag lever, dem rannsakar som en lithologus, botanicus och zoologus. Ack, hur ser jag i var trå Guds allvisa finger.

Här äro de tre objekter vårt vernuft med samblade krafter bör tjäna var annan med. Desse bör vi lära och använda, ty här igenom få vi vårt uppehälle och hälsa; här igenom förundra vi skaparens allvishet och allmakt; här få vi det rätta nöje för själ och sinne. Jag bleve för långsam om jag i dag skulle tala om allt vad naturen för ögonen lägger; men eder gunst och bevågenhet, mine herrar, lärer dock tillåta mig, att på en liten stund gå in i den lunden, i vilken naturen inneslutat de minste kräken; jag skall skynda mig tädan att jag ej må misshaga edert tålamod och förspilla eder tid.

Här, i desse små, och afoss ack! så föraktade kräken, kan vi finna de störste Naturens mästerstycken. Desse så små och nästan inga,
prisa, fast med stum mun, högre sin allvisa skapare än alle de andre ting. Den förvetna människan har dem dock så mycket förgätit, att ingen vetenskap i världen så litet är upparbetad, som den där lärer egenskaperne och kännedomen av detta släktet; fast än desse små kryparne varit mäktige ibland de odödeligas skara översätta engelsmännernes Lister, holländernes Svammerdam, tyskarnes Frisch och fransmännernes Reaumur. Men dock fast alla desse, såväl som Aristoteles, Gesnerus, Aldrovandus, Shonefeldus, Jonstonus, jungius, Blanckard, Merret, Joblot, Columna, Levenhoek, Goedart, Meriana, Bradley, Hoffiiagel, Afbinus, Wa,ffisner, Petiver, Wiflughbey, Rajus och många flera, hava så mycket omgåtts med insekterne, dem så noga undersökt, har ingen av alla vetat skilja detta släktet från fyrfotade, fåglar, fiskar och skridfä eller vermes genom något visst kännetecken. Kräftor blivit räknade för fiskar som dock äro insekter. Hippocampus blivit kallad för insekt, som är fisk, Medusae, Cochleae, Lumbrici, ja alla Zoophyta och Ostrocodermara blivit räknade för insekter, som dock äro skridfä eller vermes, intills jag i Systema Naturae utropade att endast alle insekter hade antennas och att deras skeleton var intet annat än deras epidermis eller hud. Ack undersamt med pansarskjortor allt betäckte, här igenom fått så stor styrka och så ifrån utvärtes våldsamheter bevarade. Ack, hade en elefant den styrkan i proportion av sin storlek som en torndyvel äger, skulle han kasta överända de störste trä som bönestjälkar, ja skuffa berg och klippor.

Ser här på insekternas undersamma uppfostran, hur olikt barnet är ynglingen, bägge hur olika föräldrarne. En allt för dråpelig metamorphosis. Här bliver en krypande, sextonfotad, taggot, lövfrätande, grön matsk (Eruca) förvänd i en hängande, osotad, slät, fastande, förgyllt puppa (Chrysalis); denna förbytt i en flygande, sexfotad, luden, honungsugande, brokot fjäril (Papilio). Vad större under i naturen! En person skall gå fram på denna natursens skådeplats med så olik matsk. Vi förundra det högt, men när vi närmare se på, är det ej mer under än att kycklingen kläckes utur sitt ägg; endast den åtskillnad att ungens tre ägghinnor spricka och falla av på en gång, men hos desse den ena en tid efter den andra, ty då yttersta skalet avfaller är det en matsk; då andra avfallit och huden hoptorkats är det en puppa; och änteligen när det tredje skalet avfallit är det en fjäril.

Vi se här så många hundrade slag och familjer, dock har vart och ett släkte sin egna och så undersamma fysiologi, anatomi och ekonomi som någonsin de störste djuren. Ack, när skall en gång de tider komma, som allt detta upptäcka för människorne!

Vi förundra loars och ormars skarpe ögon, och ugglornas som se i mörkret, men så se på spinlarnes (Araneus) åtta ögon i en skalle, eller på brömsarnes (Tabanus) ögon, av vilka var ett har många små ögon in uti sig, in om det store ögat.

Våra ögon mättas ej nogsamt att se på hjorten med sine sköna, grenige horn, men vända sig ej en gång åt ekoxens (Lucanus) store, grenige, glatte, ihålige horn, sköna som koraller, dem djuret utspänna och hopkrama kan, vilket aldrig hjorten förmår.

Torndyvlens (Scarabaeus) horn med dess grenar, som hopläggas kunna såsom blad i en bok mödar vi oss ej om att se på. Vi förundra stenbockens långe horn, och gasellens mångringade, men se icke på timmermannens (Cerambyx) horn, som äro några gånger längre än hela hans kropp, ej heller på fatmatskens (Meloe) horn som bestå ut av leder som ett pärleband. Hur få känna väl vattulusen (Monoculus) vars horn äro de undersammaste i naturen, ty de äro grenuge som händer, utsträckte som armar, med vilka kreaturet kastar sig hit och dit i vattnet.

Elefantens stora och långa snyte är oss ett under, men sädesmatskens (Curculio) långa snyte, styvt som ett horn, med en liten mun ytterst i dess spets, är oss ej värdigt se på. Alla som sett Västindien veta tala om ett fyrfotat djur utan tänder (Myrmecophaga, ursusformicarius) som har en lång tunga, med vilken det super och till sig drager myror; men få veta tala om fjärilens tunga, som hopvevlas som en rullfjäder, eller myggets (Culex) tunga, som både kan sticka som en nål, och suga, som en antlia.

Lejonets och hajens gruvelige glupske käftar, anse vi med fasa, men intet trollsländans (Libellula) köttlöse och månge käkar, som faseligare äro bland desse åboar, än lejonets på jorden eller hajens i vattnet, ty hon fångar alla de insekter som henne fara förbi, hon biter av deras benläggar, som hästen strå. Harens och ickornens snälle fötter förundra vi, men ej huru loppan (Pulex) gör luftsprång; eller huru gräshoppan (Locusta) hoppar till kryssa, eller hur vattenspringaren (Tipula) dansar torrfotad på vattnet, eller hur vattenbaggen (Gyrinus) löper runt på vattnet, eller hur knäpparen (Notopeda) gör caprioler på ryggen, eller hur aftonmyggan (Hemerobius) över kärren; eller hur väggspindeln (Araneus pariet) springer horisontellt ifrån väggen, fångar flugan, faller dock ej perpendiculairt neder på jorden, utan horisontellt åter kommer på väggen tillbakas.

Se fjärilens (Papilio) store, sköne, blommerade och målte vingar; över allt spånlagde med sina enkla fjädrar; de lyfta honom hurtigt i luften hele dagen; de trotsa fåglarnes undersamma flykt och påfåglens skönaste fjädrar; han har fyra vingar, det ingen fågel ernått av naturens mästare. Har väl någon fagel ännu lärt pipa med vingarna som mygget (Culex); eller bromba som humblan (Bombylius); eller skrika med vingarna som gräshoppan (Locusta) och syrsan (Gryllus)? Vilken fågel bär sina vingar så upprätte som fjärilen (Papilio diurnus), så flate som stora myggan (Tipula); så nedböjde som askpjesken (Phalaena), vem har för dem så härligt foder som spanska flugan, eller vingarne så nätt hopvecklade som örnmatsken (Forficula).

Ser hur allt för undersamt biet inrättat sin hushållning; hur en vise (Rex apum) eller hona älskas av så många vattenbi (Fucus) eller hannar; hur många tusende arbetsbi (Apes) eller snöpingar dem betjäna, hur sällsamt bygga de icke sina kakor; hur avdela de ej sina honungs sexkantige pipor, så nätt att ingen lantmätare dem nogare skulle kunna uträkna.

Ser vespan (Vespa) hur hon förskansar sina hemvist med den ena lösa blåsan över den andra, endast med en liten öppning på nedersta sidan, var igenom allenast en i sänder kan inkomma? Hur ställa de icke vakt vid ingången, att ej någon fiende må inkrypa.

Ser myrans (Formica) oförtrutna arbete; hur hanerne hopetals sorgefri få flyga ut, att endast förnöja sig; hur arbets myran som en slav hela dagen måste träla, bära hem vinter föda, timber, och sola sina linnebarn.

Men ser på hur undersamt slupvesper (Ichneumones) bygga sina nästen; andra av dem lägga sina ägg inom eklövet, själve eken måste frambringa ett stort rött tjockt gal/äpple, att deras barn ej må förgås. Andra av dem lägga sina ägg i aspträdets kvistar, då det måste frambringa en röd ärta till barnets vagga. Andra av dem lägga sina ägg i knoppen av videbusken, så själva videt måste frambära sköna stora rosor, som ett rosenträd; andra av dem på törnrosens kvistar, då törnbusken måste framte en luden sömntorn. Andra på hieracium, Pulmonaria gallica dictum, då denna ört måste frambringa ett litet hus till form av en mus. Andra änteligen på lövmatskarnes rygg, där ungarne uppväxa hoptals och i stället för fjäril bliver av matsken många ichneumones.

Ser på curbma (Oestrum) en ludin fluga i fjällen, hur hon hela dagen flyger över renarne, de däremot fly åt snöbergen, sparka med föttren, upprätta med öronen, allt stadigt akta sig för den lilla i luften svävande flugan; hennes enda tanke och åstundan är att få släppa ett litet ägg neder på renens rygg, som där utkläckes, fräter sig genom renens hud, där bor vintren över, flyger följande år ut, iklädandes sig modrens särk. Så sker ock nästan på boskapen med deras bromskulor.

Ser på huru mest alla fyrfotade djur hava sine egne löss (Pediculos), fåglar sine, fiskar, ja själva insekterne ofta sine löss, alla skapade på olika sätt. Redi, som desse uppritat i sin traktat de animalculis viventibus in animalibus vivis kan visa eder hela hopen av dem; jag vore ock i stånd visa så många andra på våra svenska fåglar, om tiden tillåte.

Ser på träden hur ock de hava sine egne löss? På alträdet ser vi hela grenarne täckte med ett vitt fjun, eller ull. Men då vi nogare betrakta är det idel insekter med ludne, lurvige, stora vita svansar, medelst vilka de sig betäcka att fåglarne ej må äta upp dem. I Engeland fick jag en hop rara trän från Amerika, då jag seglade där ifrån Holland fant jag på det ena trädet en sällsam lus, vars maka jag aldrig tillförene sett; jag bevarade henne ifrån kölden och vädret, hon fördes med träden i Clifforts orangerie, där förvarades av mig som en raritet; men efter några veckor, och för än jag visste ett ord av, hade hon förökt sig över hela vinterhuset; besmittade sedan genom träns överstyrsel, Amsterdams och Leydens botaniska trägårdar, med många andre.

Böcker och bräder hava ock sine egne löss (Pediculus pulsatorius) vilka då de komma i ett matskstungit bräde eller hål, där sittia och knäppa som ett litet urverk; bondfolket och barn som hörat, mena det vara tomtgubbar eller vättar.

Vattnet har ock sina löss, (Monoculus) som föröka sig ofta så otroligt, att hela vattnet bliver rött, var av ofta hela torpen Holland trott vattnet vara vänt i blod medelst ett underverk.

Ser spinlarne (Araneus) hur somliga bära hela säcken full med ägg på sin rygg, där äggen utkläckas; såsom på syrinamske grodan. Ser syrsevadens (Gryllotalpa) underlige och store händer, hur fort han med dem graver sig gånger i jorden, kvickare än någon mullvad eller kanin.
Ser hur mygget (Culex), dagflugan (Ephemera), aftonflugan (Hemerobius), och trollsländan (Libellula) flyga hela dagen över vattnet, att där nedlägga sina ägg, som utkläckte i vattnet, måste leva under vattnet, så länge de äro matskar, men så snart de fått vingar drunkna, om de en gång nederfalla i det våta.

Ser på den stora flugan (Musca) hur hon söker orent vatten, och hur hennes matsk hänger på en lång svans vilken håller sig till vattenbrynan, och hur matsken på den drar sig upp och neder i vattnet, såsom på en spira.

Ser hur spyflugor (Musca canaria) lägga sin ägg på köttmaten och hur oräkneliga ägg en enda fluga värper. Men tron dock icke att det är sant vad alla tala denna tiden om Matskar i människans kropp (Ascarides); de säga oss att matskarna utkläckas i magen av flugornes ägg. Nej, ingalunda: ty först föda våra gemene flugor levande ungar och ej ägg; sedan skulle intet matskarne i magen kunna sig föröka utan av ägg med mat nedsväljde; ty intet insekt kan avla och föda förrän det genomgått sin förvandling och kommit till sista graden. Hur skola flugor kunna paras och värpa i magen? Och för det tredje äro matskarne i magen och tarmarne ej insekter utan vermes, ett helt annat släkte.

Åskåder hur kärligen trollsländerne paras, och säger mig om Venus förordnat hos något släkte lika giftolagar. En kär man flyger och svänger hit och dit i luften med sin tvåklövde stjärt, som ser ut som en tång; så snart han far se sin maka, nappar han henne med stjärten om halsen, hon följer efter tvungen, som hönan höken; och på det hon må skjuta honom ifrån sig, böjer hon stjärten i krok under sig till mannens bröst (just där Venus förgömt hans kärleks pilar), och allt liksom med våld övervinnes utan våld.

Ser kräftan, (Cancer) som är ett med de störste insekter (då hummeren inräknas), hur hon har oräknelige ägg i sitt liv, men efter några dagar alla äggen utvärpte hängandes under hennes stjärt; hannen däremot har tvenne kärlekspilar, det intet fyrfotat kreatur, ingen fagel eller fisk fått. Ser hur den kräftan man eremit kallar uppsöker ödelagde snäckehus, dem inkryper och bebor, att dess hudlösa svans, om vilken hon rädd är som björnen, ej må skadas av utvärtes våld; rullar alltså med sig detta lånta hus, som Diogenes sitt fat. Ser på kräftans lungor fästade under dess stora bröstsköld; ser dess undersamma mun mitt på bröstet, straxt vid magen; ser dess hårde ögon; dess undersamma gång; dess store händer; dess förnyelse vart år, då hon kläder av sig sin förra hud och skal.

Ser den kortlivade dagflugan (Ephemera) hur hon långa tiden lever under vattnet en matsk, men utkläckt till ett flygande och fullkommit kreatur, ej lever mer än ett enda dygn, på vilket hon sig förnöja, paras och äggen avbörda måste.

Ser hur sjömatsken (Phryganea) bekläder sig, den tiden han vistas hos fiskarne sina glupske fiender, med allehanda slags boss, barr, strå, eller löv, att fiskarne ej må bliva henne varse och alldeles uppäta; här av den henne ser under vattnet liggande skulle snarare tro, att hon vore en rutten kvist, än en levande aftonfluga.

Ser malet (Phalaena) på tapeten, hur han är täckt med en liten strut, gjord av finaste håren på kläder, i vilket han lever och bor. Så snart denne matsk gjort sin strut färdig är han emellertid bliven större, att han i honom ej kan få rum, måste alltså skära upp sitt hölster på ena sidan, sätta i honom en skarv: han har ock ej väl fullkomnat denna kil, förrän han åter emellertid blivit allt för tjock, att han på andra sidan måste öppna hölstret och skarva; så förökes hans värk dageligen och stundeligen, som Zizyphi sten. Lägger man ock för matsken åtskilliga klutar av olika kulörer, bliver hans klädning brokot som en harlekin.

Ser hur en stor del flugor lägga sina ägg uti bladen på svinmålla(Chenopodii subcutanea) och andre, där äggen utkläckas in i bladen, bliva matskar, krypa emellan nedra och övra sidan av bladet, göra i det bleka gångar, som mullvaden på jorden, utan att vara bare, för vädret eller fåglar utsatte.

På samma sätt har sig ock indianernes Folium ambulans, vilket bedrog de gamble , som skulle i Indien finnas trän, vars blad krupo som levande djur; ty matskarne, som i dessa blad ligga, räcka ut föttren på ena sidan, och där med gå täckte och inneslutne i bladet.

Ser på orangie lusen (Pediculus arb.), som ännu är konstigare än vaifisklusen, ser dess stora matsk och lilla kräk, så sällsamt till skapnad och hushållning, att intet är underligare.

Ser hur myrelejonet (Formicaleo) bor i sanden, utan dricka, nöjt med litet mat; i sanden gräver det sig neder, att ej fåglarne må det uppsvälja, gör där uti en liten helt brant håla, som hade ett ägg där i varit nedtryckt, under vilkens centrum denna matsk ligger; när nu myrorne gå fram, komma på denna hålans brädd, falla de neder liksom i varggropen och bliva till rov.

Ser hurJetmatsken (Meloe) låter ett fett ledvatten ur alla sina knä och leder, så snart man honom rörer.

Ser hur honerne av ijusmatsken (Lampyris) om sommarnättren lysa i buskarne, brinnande av kärlek, en eld som intet uppfräter, men endast giver deras män anledning att låna eld. Jag vill ej gå bort till syrinamiska ljusflugan, som bär fram för ögonen på sig en stor lykta. Jag vill ej heller besvära där uppgräva mångfotan (Scolopendra) utur jorden, att se huru hon giver gnistor ifrån sig, som en katt struken på ryggen i mörkret.

Ser vad underligit mariage naturen inrättat bland bien, myror och gråsuggor (Oniscus), hur många snöpingar, någre män, en uxor communis. Kan ej finna varför naturen gjort männen flygande ibland ljusmatskarne, myrorne och några fjärilar; där man skulle tycka att där det födande kreaturet haft vingar, hade släktet vidare skolat utspritts.

Ser vad grymma klor har icke kräftan, skorpionen, vattenskorpionen och skorpionspinne/en (Hepa)!

Tänken efter de faselige skorpionernes stjärtar; biets och getingens gadd, vattenoxens (Hydrocantharus) och många spinlars tänder, med vad gruveligit forgift i dem gömmes.

Ser de underlige vattenskorpioners, vattenoxens och vattenroddarens åror, och hur de dem draga på sällsamt sätt.

Ser silkesmatskens (Bombyx) långa tråd och spånad, och huru han sig själv innebygger.

Ser på spinnelens (Aranea) konstiga nät; dess residens i nätets medelpunkt, att han må känna den minsta fluga, som rörer dess minsta sträng. Hur han går från den ena husets vägg till den andra, utan att röra tak eller golv. Ser huru han går upp i luften, utan vingar, upp till skyarne, över de högsta torn, utur vår åsyn. Ser hur fila divae Virginis täcka åkrarne om vårtiden, endast av spinlar gjorde. Ser hur mångfald var träd är i spinnelens nät; hur träderne äro hopfäste. Ser hur han hela dagen vakar på rov, och rovet inspinner, och hur han själv änteligen, där han ertappas av sin grymmaste fiende slupvespan (Ichneumon), utan all nåd dödas.

Ser hur mest alla växter hava sine egne insekter och mest var matsk (Eruca) sin egen planta att leva av; vi se dock att en del matskar leva av flere slags örter, men alla desse slagen tyckas dock äga en kraft; kanske att matskarne således kunne lära oss örternes kraft i medicinen.

Vem uppfinna kunne hur Apulien befrias måtte från tarantler, Indien från skorpioner; Norrland från mygg, Lappland från curbma; bondtorpen från syrsor; Finland från torraker; Paris från vägglöss, barn från huvudlöss; lagårdspigor från loppor, hästar från bromsar, trägårdar från jordloppor, fruktbärande träd från matskar, kläder från mott, etc. Mån han intet vore all heder och belöning värd?

Nu är tid strida mot torrakerne (Blatta), ett skadeligit rövande artie, som kanske först förskrivit sig ifrån Amerika och Surinam, där de kallas kackerlacki, förökt sig och gått genom Turkiet, Ryssland, Finland, men nu redan förmärkas lönnligen uppehålla sig i Stockholm. De svarte tjuvar gå om nättren endast på rov, äta upp skor, kläder och mat, besynnerligen bröd, det de förtära, lämnandes skorpan hel och oskadd.

Mera skulle jag visa om tiden och edert tålamod ej missbrukades. Ser på den matsken av vilken brömsen (Tabanus) kommer, som ligger i vattnet, är icke han mer seglivad än någon oxe.

Låter Malpigius anatomicera silkesmatsken (Bombyx) för eder, se hur stor under i honom, här är dock mer i de andre. Låter Svammerdam anatomicera lusen för eder, då i skolen tillstå att det är det ackurataste världen sett. Låter Reaumur visa eder Erucam processionariam, och de andre insekternes upptåg och hushållning. Låter Frischen beskriva för eder de andra allmänna kräken. Går igenom de mönsterrullar jag uppsatt (efter vart och ett insektsfamilj) i Act. Lit. Svec. 1738 på de insekter av mig här i fäderneslandet igenfunnits uti 10 år. En annan gång V.D. skall jag tillsätta deras synonymer.

Här är ett fält för alle kuriöse som vilja se under och något nytt det ingen förr sett. Denna del är oss lämnad föga rörd av förfäderne. Den lust har, håg, vett och kvickhet, pröve den här. Här finnes säkert det som är sötare än honung, segare än silke, rödare än koschenill; men den som här till lägger handen måste hava tålamod, roligt sinne, fullt uppehälle, han måste göra observationer i långa tider och ej hastigt.

Tiden är förfluten, mine herrar, ty slutar jag.

Desse äro alltså Guds verk i vilkas avseende vi oss öva skole.

Desse verken av den gudomeliga konsten och makten, på vilka iböra använda våra ledige timmar.

Gud har ju fött oss hit i världen, som är på så oändliga sätt berydd. Han som givit oss ögon att detta se, har ock der med befalt betänka vad vi se.

Törs jag alltså säga att den försmädar Guds lag, som säger att denna kunskap är onödig, ty den mig skapat har ock skapat dem. Låt oss använda den tid andra förslösa på gästbud, spe, dryck ch prat, att endast se desse släkter an, så skall tiden oss vara nogm tillräckelig. Vi hava ej fått kort liv, men gjort det kort.

Människan är ock därföre skapad att hon skulle beskåda skaparens verk, och då hon admirerade kreaturet och därigenom erkänna dess mästare, här besynnerligen, där

INGA UNDERVERK ÄRO STÖRRE ÄN DE MINSTE.

Sådane skaparens och natursens under äro oräknelige, den är visast som de mesta vet: deras kännande föra oss till skaparen, till oss själv, till vår näring och uppehälle. Ej allom är given lika hjärnans styrka, ej lika villkor, ej lika tider och tillfällen att arbeta upp nyttige vettenskaper. Mycket upptäckes dageligen vars nytta man ej ser. Många träd planteras i år, vars frukt ej ernås på många år. Ho hade trott att när Camerarius gjorde försök om avlelsen hos örterne, att på samma grund hela botaniken skolat någonsin blivit byggd. Prisade alltså Alexander Magnus den gambla utlevade gubben, som planterade dadlar till palmträd, vilka ej kunde bära frukt i hans tid, utan endast för efterkommande.

Änteligen efter en så lång fred: sedan så många härliga inrättningar blivit gjorde i fäderneslandet; sedan vår nation begynt tävla med de yppersta om vett och lärdom, fägnar jag mig levat den dag sett mine egne landsmän pröva sine krafter, grunda en akademi, förnämligast att därmed tjäna sin egen nation. Edert namn, mine herrar, som denna inrättningen åstadkommit, bliver och bör bliva odödeligt. I haven visat eder hurtige, oförtrutne, patriotiske och ädelmodige, som utan vedergällning villat uppoffra edert vett, svett och tid, endast till publici tjänst, och efterkommande till eftersyn.

I har, mine herrar, ledamöter av Vetenskapsakademien, antagit mig till eder första president, och därmed gjort mig den heder, jag erkänner för den allra största i mitt levernes lopp. I haven tålt mig gärna; I haven vist mig den heder och lydna, som detta viktiga kall fodrat; I haven bistått mig i råd och överläggningar; I haven med omsorg uphulpit Akademiens välfärd; I haven flitigt och oförtrutit sammanträtt i Akademiens ännu späda dagar. Eder mildhet haver ej tillräknat mig de ovane sysslor, vilka Akademien mig anförtrott. Jag hembär för allt detta den tacksamhet ett rent sinne vet sig vara skyldigt till, och avlägger nu härmed den angelägna beställning jag i runde fyra månader förestått; jag avlevererar här den specifikation på alla de av Akademien beslutne mål, som under mitt presidium blivit avgjorde; tillika med förteckningen på alla dem som till membra blivit antagne, och de observationer som inkommit eller approberats; jag uppdrager allt detta, efter Akademiens konstitutioner, till herr kapten Triewald, en så värdig man, den Akademien till successor och Akademiens andra preses kallat och utvalt.

Vår omständighetsbeskrivning är en omarbetad version av beskrivningen av talet i Ordet är en makt: svenska tal från Torgny lagman till Carl Bildt och Mona Sahlin: en antologi (1998) sammanställd av Kurt Johannesson, Olle Josephson, Erik Åsard.

Carl von Linné: Om märkvärdigheter uti insecterne

Om

Talare

Datum

Plats

Omständigheter

Tal

Källa

Taggar