Jag är kvarterets Krösa-Maja, med toapapper och vevradio i källaren. Frystorkad fjällvandrarmat.
Varje period av mitt liv har haft sin egen fara – kärnkraftsolyckor, Ebola, HIV, klimatförändringar och krig. När min man var liten lusläste han de där sidorna i telefonkatalogen som hette ”Om kriget kommer”. Det sitter i märgen på honom: Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska. Att aldrig ge upp, alltså.
Jag tänker på det när jag ser nyheterna om Ukrainas motstånd. De gör precis som det stod att man skulle göra i den svenska telefonkatalogen från kalla krigets dagar.
Jag tvivlar ibland på hoppets kraft. När det gäller klimatet, till exempel. Jag klimatkompenserar, jag vill inte flyga mer och jag vill inte ge upp. Andra verkar mer sätta hoppet till att teknologin kommer med lösningen, att någon annan ska lösa det. Men gemensamt är att vi inte vill ge upp. Vi måste fortsätta.
Men att aldrig ge upp... Det finns situationer och stunder när man faktiskt gör rätt i att sluta hoppas. Envisheten och hoppet kan ibland nästan vända över i ett självskadebeteende.
Jag träffar inte sällan personer som fått besked om att de har en obotlig, dödlig sjukdom. Vi välvilliga och ängsliga människor runt omkring uppmuntrar dem att kämpa mot sjukdomen, stå ut med den smärtsamma behandlingen. Vi klamrar oss fast vid hoppets halmstrån om att det går att göra något åt det hemska och sannolika. Och vi säger åt dem att inte ge upp.
Men om sjukdomen vinner – har man inte kämpat tillräckligt mycket då?
För något år sedan var jag nära en släkting som var väldigt sjuk. Det fanns ingen bot. Hon sa till mig att det var skönt att hon visste vad hon hade framför sig. Att det gjorde henne mindre orolig, mindre kluven och rädd.
Men det fanns små sinnliga saker att hoppas på, anpassade till verkligheten. Hon hoppades få äta räksmörgås med vitlöksmajonnäs en sista gång. Hon hoppades få slippa ha ont. Hon hoppades få ha vår hund i sängen.
När man tappar hoppet, inte orkar och vill ge upp – då vet vi att den där rösten intill oss, som ropar ”kämpa på!”, brukar lyfta oss en liten bit till.
Men vad gör den med oss när vi får höra att vi måste kämpa, men inte orkar längre? Får man ge upp om motståndet är övermäktigt?
Vad tycker du?
Varje period av mitt liv har haft sin egen fara – kärnkraftsolyckor, Ebola, HIV, klimatförändringar och krig. När min man var liten lusläste han de där sidorna i telefonkatalogen som hette ”Om kriget kommer”. Det sitter i märgen på honom: Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska. Att aldrig ge upp, alltså.
Jag tänker på det när jag ser nyheterna om Ukrainas motstånd. De gör precis som det stod att man skulle göra i den svenska telefonkatalogen från kalla krigets dagar.
Jag tvivlar ibland på hoppets kraft. När det gäller klimatet, till exempel. Jag klimatkompenserar, jag vill inte flyga mer och jag vill inte ge upp. Andra verkar mer sätta hoppet till att teknologin kommer med lösningen, att någon annan ska lösa det. Men gemensamt är att vi inte vill ge upp. Vi måste fortsätta.
Men att aldrig ge upp... Det finns situationer och stunder när man faktiskt gör rätt i att sluta hoppas. Envisheten och hoppet kan ibland nästan vända över i ett självskadebeteende.
Jag träffar inte sällan personer som fått besked om att de har en obotlig, dödlig sjukdom. Vi välvilliga och ängsliga människor runt omkring uppmuntrar dem att kämpa mot sjukdomen, stå ut med den smärtsamma behandlingen. Vi klamrar oss fast vid hoppets halmstrån om att det går att göra något åt det hemska och sannolika. Och vi säger åt dem att inte ge upp.
Men om sjukdomen vinner – har man inte kämpat tillräckligt mycket då?
För något år sedan var jag nära en släkting som var väldigt sjuk. Det fanns ingen bot. Hon sa till mig att det var skönt att hon visste vad hon hade framför sig. Att det gjorde henne mindre orolig, mindre kluven och rädd.
Men det fanns små sinnliga saker att hoppas på, anpassade till verkligheten. Hon hoppades få äta räksmörgås med vitlöksmajonnäs en sista gång. Hon hoppades få slippa ha ont. Hon hoppades få ha vår hund i sängen.
När man tappar hoppet, inte orkar och vill ge upp – då vet vi att den där rösten intill oss, som ropar ”kämpa på!”, brukar lyfta oss en liten bit till.
Men vad gör den med oss när vi får höra att vi måste kämpa, men inte orkar längre? Får man ge upp om motståndet är övermäktigt?
Vad tycker du?