För 14 år sedan stod jag i Tomelilla och höll ett 1 maj-tal. Sverigedemokraterna arrangerade då en 1 maj-demonstration då Socialdemokraterna tvingats ställa in på grund av för få aktiva på orten. Det socialdemokratiska oppositionsrådet blev givetvis irriterad och sade till tidningen Ystad Allehanda – och jag citerar: ”Det var det jävligaste.” ”De slipper i alla fall inte in i Folkets park. Jag ska genast kontakta polisen om detta.”
Som sagt, det har nu gått 14 år sedan dess. Och SD har det numera som tradition att högtidlighålla 1 maj just i Tomelilla. Och sedan dess har också Socialdemokraterna på punkt efter punkt svikit de svenska arbetarna. Socialdemokraterna är inte längre ett svenskt arbetareparti som värnar de svenska arbetarna.
Dock finns det fortfarande kvar en del som fortfarande tror på – och kanske drömmer sig tillbaka till – Socialdemokraternas stora dagar då de faktiskt stod upp för svenska arbetare för att förbättra deras arbetsvillkor och levnadsvillkor. Men de tiderna tillhör det förgångna. De finns inte längre. Socialdemokraterna står inte längre upp för svenska arbetare och för svensk arbetsrätt.
2019 höll jag mitt fjärde 1 maj-tal i Tomelilla och jag såg framemot att hålla det femte förra året i fjol. Men pandemin satte stopp för det. Likaså för i år. Därför håller jag nu mitt tal via webben.
Men nu är vi alltså här igen. Det är den 1 maj. Med helt andra förutsättningar än tidigare år. Vi står fortfarande mitt i en pandemi som till dags dato har tillåtits skörda mer än 14 000 liv i Sverige.
Det är arbetarna som har hållit Sverige igång mitt under brinnande pandemi. Det är de som inte har kunnat jobba hemifrån utan varje dag gett sig ut i samhället och riskerat sin egen hälsa för oss andra.
Idag ska vi uppmärksamma alla dessa vardagshjältar! Sjuksköterskorna, vårdpersonalen, ambulanspersonal, räddningstjänst, hemtjänst, alla har de fått slita dygnet runt ibland utan skyddsutrustning.
Vi har mötts av så många vittnesmål från utsliten och nedbruten personal som har och fortsätter riskera sina egna liv varje dag. Det är vård- och omsorgspersonalen som har och fortsätter gå längst fram i pandemiarbetet. Det har varit ett slitsamt år för alla och vi är inte i mål ännu.
Sveriges hantering av pandemin lämnar mycket övrigt att önska. Vi har utmärkt oss internationellt för den katastrofala hanteringen. Jämfört med övriga nordiska länder – och det är dessa länder som är relevanta att jämföra med då vi har liknande förutsättningar – så är Sveriges hantering en fullständig katastrof. Att regeringen så lätt verkar undkomma hur illa de skött hanteringen är också oroande. Jag förstår verkligen inte varför någon kan tänkas lägga sin röst på nuvarande regering efter detta uppvisade resultat. Ska man tro väljarundersökningar finns det ju fortfarande de som anser att regeringen förtjänar förtroende. I min värld är detta fullständigt absurt. Regeringen borde istället mötas av väljarnas hårda dom över hur illa detta är skött. 14 000 döda. Jämför detta med 2 483 i Danmark, 913 i Finland och 754 i Norge.
Pandemin har blottlagt bristerna i vårt samhälle. När pandemin slog till visade det sig att Sveriges beredskap var i stort sett obefintlig, våra egna förutsättningar för att hantera en krissituation visade sig vara nedmonterade sedan länge. Läget var så allvarligt att Arbetsmiljöverket tvingades frångå kravet på CE-märkt skyddsutrustning och öppna upp för att ge tillfälliga tillstånd så att vissa yrkeskategorier åtminstone skulle få tillgång till någon form av personligt skydd.
Jag har själv tagit del av vittnesmål om hur vårdpersonal inom vården fick köra till det lokala byggvaruhuset och själv införskaffa plast för att skydda sina ansikten.
I rask takt blottlades brister inom område efter område och regeringen sprang efter och försökte lappa och laga efterhand.
När arbetslösheten började skena vid denna tid förra året uppdagades de allvarliga bristerna i dagens a-kassa. Tusentals stod utan ersättning. Trots att dessa människor arbetat tillräckligt så stöp det på att de inte varit medlemmar i en a-kassa tillräckligt länge.
Vi har under många år arbetat för att alla som har arbetat och betalat skatt ska kunna få stöd om de blir arbetslösa. A-kassan finansieras till större delen av skattemedel och det är inte mer än rätt att alla löntagare som är med och bidrar till denna, ska kunna få ta del av den. I pandemin stod det klart att det får de inte.
Regeringen pressades hårt och tvingades till slut att tillfälligt stryka medlemskravet.
I samma veva dök nästa problem upp, a-kassorna drogs med flera månader långa handläggningstider och under tiden tvingades människor klara sig bäst de kunde. Barnfamiljer ställdes inför problem att sätta mat på bordet till sina barn. Ensamstående drabbades extra hårt. Regeringen försökte återigen lappa och laga men utan resultat.
Därefter visade det sig att ersättningsnivåerna var minst sagt bristfälliga. Regeringen försökte återigen att lappa och laga i ett bristfälligt system.
Jag är idag än mer övertygad om att Sverigedemokraternas förslag om en obligatorisk, statligt finansierad a-kassa är den rätta vägen att gå. Det skulle ge fler löntagare trygghet vid arbetslöshet och problemen med över 20 olika a-kassor och deras olika bedömningar och handläggningstider skulle upphöra.
Jag är också övertygad om att vi måste höja ersättningsnivåerna i a-kassan permanent.
Sverigedemokraterna har drivit frågan under många år för vi är övertygade om att ingen blir bättre på att söka jobb när de är stressade över om de ska behöva lämna hus och hem eller om de måste oroa sig för om de ska kunna sätta mat på bordet till sina barn. Moderaterna hänvisar till statistik om att människor snabbare kommer i arbete om a-kassan sinar i snabb takt.
Dagens situation visar på feltänket i ett sådant resonemang. Vad förväntar sig Moderaterna att människor ska göra när det inte finns några jobb att söka? Nej, Sverigedemokraterna syn på syftet med a-kassan skiljer sig skarpt från Moderaternas. Vi vill se trygghet för hårt arbetande löntagare!
***
Trots att vi befinner oss i en pandemi så flyter politiken på. Däremot ger pandemin regeringen ökade möjligheter att dölja sina misslyckanden och ur den aspekten är Socialdemokraterna är på gång att skapa sig ett väldigt trist eftermäle.
För att behålla makten valde Socialdemokraterna att samarbeta med Centerpartiet, ett parti som sällan har arbetarnas bästa för ögonen men det visade sig att de två har mer gemensamt än man först kunde ana. Det är nämligen så att Socialdemokraterna inte heller har arbetarnas bästa för ögonen. Ur denna nyfunna vänskap växte januariavtalet fram där Socialdemokraterna övergav kärnfråga efter kärnfråga.
Sveket mot svenska löntagare blev totalt. Helt plötsligt ställde de sig bakom allt från marknadshyror till världens mest liberala regelverk för arbetskraftsinvandring som i sig leder till lönedumpning och som omgärdas av fusk och utnyttjande. Trots att Socialdemokraterna varit kraftigt kritiska till det regelverk som Alliansen införde så valde man nu att ställa sig bakom att värna dessa regler.
En annan kärnfråga som Socialdemokraterna valde bort är arbetsrätten. Från att ha hållit fanan högt när det kommer till LAS så valde man helt plötsligt att ställa sig bakom Centerpartiet och initiera en nedmontering av arbetsrätten. Vem hade kunnat ana att LAS skulle bli måltavla för Socialdemokraterna i deras försök att blidka Centerpartiet?
Det är sannerligen märkliga tider vi lever i. Socialdemokraternas svek mot arbetarna stannar dock inte vid att nedmontera LAS.
På EU-nivå har deras naivitet kommit att leda till ett reellt hot mot hela den svenska modellen. Genom att vara drivande i arbetet med att införa en social dimension i EU öppnade de dörren för flera ingrepp i det svenska självbestämmandet.
Vi Sverigedemokrater anser att EU inte har i den sociala sfären att göra utan den delen är upp till varje medlemsstat. Varje stat ska själva få välja vad de har för mål på det sociala området, i vilken takt de ska arbeta mot detta och till vilken ekonomisk kostnad för deras skattebetalare detta ska medföra, men så ser det inte längre ut.
Nu är det EU-kommissionen som sitter och planerar lagstiftning om kvotering till bolagsstyrelser och som har infört en arbetsmyndighet på EU-nivå. Den har bland annat som syfte att stödja samordningen av de sociala trygghetssystemen vilket vi anser är helt galet. Vi är inte emot att alla ska ha det bra på något vis, men när EU ökar ambitionerna på området så kommer det åtföljas av krav på ökade resurser vilket vi fick svart på vitt med den så kallade Coronafonden. Det är bara ytterligare ett exempel på när Sverige får betala långt mer än vi får igen.
Det stod klart och tydligt vid undertecknandet av den sociala pelaren att en del bestod i att införa minimilöner på EU-nivå vilket är förödande för den svenska modellen. Detta är alla överens om, både fackförbunden och arbetsgivarna.
Flera, inklusive Sverigedemokraterna, lyfte tidigt ett varningens finger. Men nu står vi här. Den framgångsrika svenska modellen där parterna sköter lönebildningen och förhandlar om arbetsmarknadens villkor kan snart ha nått vägs ände.
Sverige har inget undantag, utan går detta igenom så kommer svenska löner sättas i Bryssel. Effekten kommer bli att svenska löner på sikt kommer minska. Minimilönen kommer med största sannolikhet bli ett tak istället för ett golv. Varför ska arbetsgivarna betala mer i lön än de behöver?
Socialdemokraterna har alltså på en mandatperiod lyckats initiera en nedmontering av anställningstryggheten här hemma och samtidigt öppnat upp för att flytta svensk lönebildning till Bryssel. Det är inget dåligt bokslut. Vilken centerpartist som helst skulle vara helnöjd. Men vad de socialdemokratiska väljarna tycker, det återstår att se. Det borde stå klart för alla att Socialdemokraterna sedan länge har övergett rollen som arbetarnas främsta förkämpar. Socialdemokraterna har reducerat sig till att vara utförare av centerpartistisk politik.
Men, idag är det arbetarnas dag!
Och jag vill passa på att tacka alla ER vardagshjältar! NI är Sverige! VI, i Sverigedemokraterna, kommer aldrig sluta kämpa för er och det land vi alla känner och älskar!
Tack, mina vänner!
Som sagt, det har nu gått 14 år sedan dess. Och SD har det numera som tradition att högtidlighålla 1 maj just i Tomelilla. Och sedan dess har också Socialdemokraterna på punkt efter punkt svikit de svenska arbetarna. Socialdemokraterna är inte längre ett svenskt arbetareparti som värnar de svenska arbetarna.
Dock finns det fortfarande kvar en del som fortfarande tror på – och kanske drömmer sig tillbaka till – Socialdemokraternas stora dagar då de faktiskt stod upp för svenska arbetare för att förbättra deras arbetsvillkor och levnadsvillkor. Men de tiderna tillhör det förgångna. De finns inte längre. Socialdemokraterna står inte längre upp för svenska arbetare och för svensk arbetsrätt.
2019 höll jag mitt fjärde 1 maj-tal i Tomelilla och jag såg framemot att hålla det femte förra året i fjol. Men pandemin satte stopp för det. Likaså för i år. Därför håller jag nu mitt tal via webben.
Men nu är vi alltså här igen. Det är den 1 maj. Med helt andra förutsättningar än tidigare år. Vi står fortfarande mitt i en pandemi som till dags dato har tillåtits skörda mer än 14 000 liv i Sverige.
Det är arbetarna som har hållit Sverige igång mitt under brinnande pandemi. Det är de som inte har kunnat jobba hemifrån utan varje dag gett sig ut i samhället och riskerat sin egen hälsa för oss andra.
Idag ska vi uppmärksamma alla dessa vardagshjältar! Sjuksköterskorna, vårdpersonalen, ambulanspersonal, räddningstjänst, hemtjänst, alla har de fått slita dygnet runt ibland utan skyddsutrustning.
Vi har mötts av så många vittnesmål från utsliten och nedbruten personal som har och fortsätter riskera sina egna liv varje dag. Det är vård- och omsorgspersonalen som har och fortsätter gå längst fram i pandemiarbetet. Det har varit ett slitsamt år för alla och vi är inte i mål ännu.
Sveriges hantering av pandemin lämnar mycket övrigt att önska. Vi har utmärkt oss internationellt för den katastrofala hanteringen. Jämfört med övriga nordiska länder – och det är dessa länder som är relevanta att jämföra med då vi har liknande förutsättningar – så är Sveriges hantering en fullständig katastrof. Att regeringen så lätt verkar undkomma hur illa de skött hanteringen är också oroande. Jag förstår verkligen inte varför någon kan tänkas lägga sin röst på nuvarande regering efter detta uppvisade resultat. Ska man tro väljarundersökningar finns det ju fortfarande de som anser att regeringen förtjänar förtroende. I min värld är detta fullständigt absurt. Regeringen borde istället mötas av väljarnas hårda dom över hur illa detta är skött. 14 000 döda. Jämför detta med 2 483 i Danmark, 913 i Finland och 754 i Norge.
Pandemin har blottlagt bristerna i vårt samhälle. När pandemin slog till visade det sig att Sveriges beredskap var i stort sett obefintlig, våra egna förutsättningar för att hantera en krissituation visade sig vara nedmonterade sedan länge. Läget var så allvarligt att Arbetsmiljöverket tvingades frångå kravet på CE-märkt skyddsutrustning och öppna upp för att ge tillfälliga tillstånd så att vissa yrkeskategorier åtminstone skulle få tillgång till någon form av personligt skydd.
Jag har själv tagit del av vittnesmål om hur vårdpersonal inom vården fick köra till det lokala byggvaruhuset och själv införskaffa plast för att skydda sina ansikten.
I rask takt blottlades brister inom område efter område och regeringen sprang efter och försökte lappa och laga efterhand.
När arbetslösheten började skena vid denna tid förra året uppdagades de allvarliga bristerna i dagens a-kassa. Tusentals stod utan ersättning. Trots att dessa människor arbetat tillräckligt så stöp det på att de inte varit medlemmar i en a-kassa tillräckligt länge.
Vi har under många år arbetat för att alla som har arbetat och betalat skatt ska kunna få stöd om de blir arbetslösa. A-kassan finansieras till större delen av skattemedel och det är inte mer än rätt att alla löntagare som är med och bidrar till denna, ska kunna få ta del av den. I pandemin stod det klart att det får de inte.
Regeringen pressades hårt och tvingades till slut att tillfälligt stryka medlemskravet.
I samma veva dök nästa problem upp, a-kassorna drogs med flera månader långa handläggningstider och under tiden tvingades människor klara sig bäst de kunde. Barnfamiljer ställdes inför problem att sätta mat på bordet till sina barn. Ensamstående drabbades extra hårt. Regeringen försökte återigen lappa och laga men utan resultat.
Därefter visade det sig att ersättningsnivåerna var minst sagt bristfälliga. Regeringen försökte återigen att lappa och laga i ett bristfälligt system.
Jag är idag än mer övertygad om att Sverigedemokraternas förslag om en obligatorisk, statligt finansierad a-kassa är den rätta vägen att gå. Det skulle ge fler löntagare trygghet vid arbetslöshet och problemen med över 20 olika a-kassor och deras olika bedömningar och handläggningstider skulle upphöra.
Jag är också övertygad om att vi måste höja ersättningsnivåerna i a-kassan permanent.
Sverigedemokraterna har drivit frågan under många år för vi är övertygade om att ingen blir bättre på att söka jobb när de är stressade över om de ska behöva lämna hus och hem eller om de måste oroa sig för om de ska kunna sätta mat på bordet till sina barn. Moderaterna hänvisar till statistik om att människor snabbare kommer i arbete om a-kassan sinar i snabb takt.
Dagens situation visar på feltänket i ett sådant resonemang. Vad förväntar sig Moderaterna att människor ska göra när det inte finns några jobb att söka? Nej, Sverigedemokraterna syn på syftet med a-kassan skiljer sig skarpt från Moderaternas. Vi vill se trygghet för hårt arbetande löntagare!
***
Trots att vi befinner oss i en pandemi så flyter politiken på. Däremot ger pandemin regeringen ökade möjligheter att dölja sina misslyckanden och ur den aspekten är Socialdemokraterna är på gång att skapa sig ett väldigt trist eftermäle.
För att behålla makten valde Socialdemokraterna att samarbeta med Centerpartiet, ett parti som sällan har arbetarnas bästa för ögonen men det visade sig att de två har mer gemensamt än man först kunde ana. Det är nämligen så att Socialdemokraterna inte heller har arbetarnas bästa för ögonen. Ur denna nyfunna vänskap växte januariavtalet fram där Socialdemokraterna övergav kärnfråga efter kärnfråga.
Sveket mot svenska löntagare blev totalt. Helt plötsligt ställde de sig bakom allt från marknadshyror till världens mest liberala regelverk för arbetskraftsinvandring som i sig leder till lönedumpning och som omgärdas av fusk och utnyttjande. Trots att Socialdemokraterna varit kraftigt kritiska till det regelverk som Alliansen införde så valde man nu att ställa sig bakom att värna dessa regler.
En annan kärnfråga som Socialdemokraterna valde bort är arbetsrätten. Från att ha hållit fanan högt när det kommer till LAS så valde man helt plötsligt att ställa sig bakom Centerpartiet och initiera en nedmontering av arbetsrätten. Vem hade kunnat ana att LAS skulle bli måltavla för Socialdemokraterna i deras försök att blidka Centerpartiet?
Det är sannerligen märkliga tider vi lever i. Socialdemokraternas svek mot arbetarna stannar dock inte vid att nedmontera LAS.
På EU-nivå har deras naivitet kommit att leda till ett reellt hot mot hela den svenska modellen. Genom att vara drivande i arbetet med att införa en social dimension i EU öppnade de dörren för flera ingrepp i det svenska självbestämmandet.
Vi Sverigedemokrater anser att EU inte har i den sociala sfären att göra utan den delen är upp till varje medlemsstat. Varje stat ska själva få välja vad de har för mål på det sociala området, i vilken takt de ska arbeta mot detta och till vilken ekonomisk kostnad för deras skattebetalare detta ska medföra, men så ser det inte längre ut.
Nu är det EU-kommissionen som sitter och planerar lagstiftning om kvotering till bolagsstyrelser och som har infört en arbetsmyndighet på EU-nivå. Den har bland annat som syfte att stödja samordningen av de sociala trygghetssystemen vilket vi anser är helt galet. Vi är inte emot att alla ska ha det bra på något vis, men när EU ökar ambitionerna på området så kommer det åtföljas av krav på ökade resurser vilket vi fick svart på vitt med den så kallade Coronafonden. Det är bara ytterligare ett exempel på när Sverige får betala långt mer än vi får igen.
Det stod klart och tydligt vid undertecknandet av den sociala pelaren att en del bestod i att införa minimilöner på EU-nivå vilket är förödande för den svenska modellen. Detta är alla överens om, både fackförbunden och arbetsgivarna.
Flera, inklusive Sverigedemokraterna, lyfte tidigt ett varningens finger. Men nu står vi här. Den framgångsrika svenska modellen där parterna sköter lönebildningen och förhandlar om arbetsmarknadens villkor kan snart ha nått vägs ände.
Sverige har inget undantag, utan går detta igenom så kommer svenska löner sättas i Bryssel. Effekten kommer bli att svenska löner på sikt kommer minska. Minimilönen kommer med största sannolikhet bli ett tak istället för ett golv. Varför ska arbetsgivarna betala mer i lön än de behöver?
Socialdemokraterna har alltså på en mandatperiod lyckats initiera en nedmontering av anställningstryggheten här hemma och samtidigt öppnat upp för att flytta svensk lönebildning till Bryssel. Det är inget dåligt bokslut. Vilken centerpartist som helst skulle vara helnöjd. Men vad de socialdemokratiska väljarna tycker, det återstår att se. Det borde stå klart för alla att Socialdemokraterna sedan länge har övergett rollen som arbetarnas främsta förkämpar. Socialdemokraterna har reducerat sig till att vara utförare av centerpartistisk politik.
Men, idag är det arbetarnas dag!
Och jag vill passa på att tacka alla ER vardagshjältar! NI är Sverige! VI, i Sverigedemokraterna, kommer aldrig sluta kämpa för er och det land vi alla känner och älskar!
Tack, mina vänner!