Staterna, liksom individerna, ha sina krämpor att genomgå, innan de bli genomluttrade och fullvuxna, och Sverige har icke haft de lindrigaste. Mer än en gång har det tyckts ligga på sitt yttersta, det har burit blodig panna flere gånger än man ens hinner uppräkna, det är ärrigt från hjässan till fotabjället; och likväl står det sig ännu, står upprätt och fritt. Det bevisar att vårt land har gott läk-kött och goda huskurer.
Svårt var det under de danske unionskungarne. Unionen, de tre nordiska rikenas förening, var en vacker tanke, tänkt av en drottning, en kvinna, men förfuskad av kungar och män. Den törnade snart emot danaregenternas egennytta och grymhet, och nog hade därför Engelbrekt, Sturar och Vasa fullt upp att göra för att kunna befria oss från den landsplågan. Men Sveriges oberoende var dock aldrig allvarligen hotat, folkets egentliga must och märg var dock i behåll och icke ens en flinta ur den gamla granitgrunden förlorad.
Svårt var det under de danske unionskungarne. Unionen, de tre nordiska rikenas förening, var en vacker tanke, tänkt av en drottning, en kvinna, men förfuskad av kungar och män. Den törnade snart emot danaregenternas egennytta och grymhet, och nog hade därför Engelbrekt, Sturar och Vasa fullt upp att göra för att kunna befria oss från den landsplågan. Men Sveriges oberoende var dock aldrig allvarligen hotat, folkets egentliga must och märg var dock i behåll och icke ens en flinta ur den gamla granitgrunden förlorad.
Bedrövligt såg det ut vid slutet av Karl XII:s regering. Landet blödde ur oräkneliga sår. Men den sårade var ett lejon, som långsamt drog sig tillbaka, alltid med blicken stadigt fästad på sin fiende, alltid med ramen sträckt framåt, alltid fruktat, alltid farligt att nalkas. Lejonet på de tre strömmar är ett intet mot lejonet i sitt bo. Sverige förlorade mycket, men det behöll dock Finland och stod ännu kvar på en försvarlig bredd av tysk botten, och det hade ökat sin lagerskörd, som tyngde och länge tyngde på händelsernas våg.
Men ännu hemskare var 1809, detta olycksaliga år, som mulnare än någonsin välver sig över den arma, lidande, förtvivlade fosterbygden. Krig mot nästan hela världen, olyckor och förräderi på alla sidor, och enväldet hårdnackat mitt uti. Finland förlorat, landets alla materiella tillgångar uttömda, dess ungdom släpad till slagfälten och döende innan den kom dit; inbördeskriget, snart en nödvändighet vordet, redan höjande brandfacklan; kosackernas hovar trampande våra fäders jord! Stäppernas vilda horder ville vattna hästar vid Mälarens strand, liksom de några år senare gjorde vid Seine-floden. Till Seinen kommo de, men till Mälaren kommo de ej, och dit skola de med Guds hjälp aldrig komma!
Guds hjälp den 13 mars 1809, det var revolutionen, och Guds redskap voro de män, som trädde i spetsen för densamma och därföre skall minnet av denna dag alltid bliva heligt, åtminstone för sant svenska hjärtan. Men är det väl över en olycklig, nästan medvetslös konungs fall, som ett ädelt folk jublar? Nej, det är över enväldets fall vi triumfera, detta envälde, som i alla tider stått oss så dyrt, som, när det med ena handen gav oss Narva, gav oss Poltava med den andra – enväldet, som vårt land aldrig mera skall tåla, utan ihärdigt strida däremot, såsom våra fäder stridit hava, och vars minsta tillstymmelse vi skola kväva, liksom Herkules kvävde ormungarne i sin starka hand.
Därföre, när vi tömma en skål för den 13 mars 1809, så är det för den despotiska principens undergång här i Norden, och det var ur dess spillror som folkets nya frihet, en nysläppt duva lik, flög över land och sjö, utan att en enda droppe blod fläckade hennes vita vingar. Ja, mine herrar, en skål för den dag, då nöden var som störst, men också, himlen vare tack, hjälpen som närmast! För minnet av den 13 mars 1809!