[20 sek av Martin Luther King Jr – I have a dream spelas]
Det märks att Martin Luther King inte är politiker. Om han hade varit det så finns risken att han istället hade inlett sitt tal med en problembeskrivning. Med målande ord förklarat hur illa det är ställt idag, innan han därefter i bästa fall pratat om sina egna idéer. I värsta fall skulle han gå vidare till att sammanfatta sin motståndares åsikter på ett elakt sätt.
Det är nämligen lätt att gå i fällor som politiker. Det finns många normer kring hur partipolitik ska vara. Det är lätt att bli defensiv, negativ, konfrontativ. Vi har ju blivit politiker för att förändra till det bättre och blir snabbt vana att klaga på det som är dåligt och hur dåliga alla andra partier är. Det är ännu lättare att gå i fällan när vi möter meningsmotståndare i våra kärnfrågor, det som ligger ideologiskt närmast hjärtat. Allra svårast är det när vår motståndare är rasismen och främlingsfientligheten. Martin Luther Kings tal är en historisk symbol för alla de som trots det varit modiga nog att inte gå i fällan. De som aldrig släpper blicken från sin egen dröm och sitt eget budskap. Det finns inga historiska politiska tal som inletts med ”Jag har en mardröm…”.
Här inne idag sitter så många som varit just så modiga. För ett år sedan, på kommun- och landstingsdagarna i Västerås lanserade vi vårt mål, att 250 000 människor ska få påverka oss och vår politik inför valåret 2014. Sedan dess har ni registrerat över 30 000 samtal, allt från spontana samtal i tvättstugan till rundabordssamtal om det nya partiprogrammet. Vi är nu snart uppe i en femtedel av målet. Bra jobbat! Hoppas att ni haft roligt och att ni lärt er mycket.
Det viktigaste jag lärt mig på mina första drygt 100 samtal, det är att inte lika ofta gå i de här fällorna. Jag är till exempel otroligt stolt över vår migrationspolitiska överenskommelse, som diskuterats flitigt den här helgen. Jag blir ofta provocerad när den blir ifrågasatt. Det händer att jag då själv går i fällan och blir defensiv och konfrontativ istället för att förklara våra mål och visioner. Jag går in i det för oss så enkla debattläget, ett läge som ytterst sällan lyckats engagera människor.
Min samtalsöppnare i sommarens klimatterapikampanj har varit ”Hur känner du för klimatförändringarna?” Jag har skrivit i mitt receptblock och den jag samtalat med har suttit i klimatterapisoffan som har turnerat runt Sverige. De flesta samtalen har varit med redan klimatengagerade och frustrerade människor. Men det samtal som förändrade mig mest var med en kvinna på Peace and love-festivalen i Borlänge. Hon satte sig i soffan och berättade att hon inte var det minsta klimatengagerad. Hon tyckte tvärtom att det skulle bli skönt när det blev varmare och ifrågasatte vårt för henne överdrivet höga tonläge. Jag var väldigt nära att lämna samtalsformen och gå över i debatt när hon sneglade på vårt material och våra förslag. ”Tåg som går i tid? 100 procent förnybar energi? Det där är ju i och för sig bra…” Jag pendlar med tåg varje vecka. Och jag gillar inte kärnkraft”, sa hon. Jag lärde mig att vår politik kan vara relevant även för den som inte är ideologiskt grön. Än, om vi så vill. I samtalet lyckades jag nå fram med att det bakom våra gröna visioner fanns konkret politik som hon ville se genomföras. Genom att inte gå i fällan och börja debattera och ge mig på hennes åsikter lyckades jag hålla mig kvar i en positiv samtalsform. Och den gröna rörelsen vann en sympatisör.
Att ni som sitter i det här rummet är skickliga politiker vittnar våra många politiska framgångar på lokal- och landstingsnivå om. Men det som också glädjer mig är att jag ofta får höra något annat om er – att vi miljöpartister är annorlunda politiker. Jag blir lycklig varje gång jag hör någon recensera oss utifrån att vi oftare än andra lyckas undvika just de här fällorna och håller oss offensiva, positiva och konstruktiva. Senast var det en riksdagsledamot från ett annat parti som uttryckte att hennes erfarenhet var att miljöpartister oftare är öppna för att ta till oss av nya argument och att vara beredda att ompröva vår ståndpunkt. Det här är ett väldigt attraktivt drag för en politiker, så länge vi samtidigt håller hårt i våra visioner och drömmar.
Så,
Jag har en dröm. Om Sverige. En dröm som jag vet att jag delar med er. En dröm om ett öppet Sverige med lika rättigheter för alla. En dröm om ett Sverige som är fantastiskt och som vi vill dela med fler.
Resultatet av min dröm är väldigt konkret; alla borde ha rätt till en egen nyckelknippa. Min egen nyckelknippa ligger oftast i min ficka och är trygghet för mig. Där finns nycklar till mitt hem och där finns nycklar till mitt arbete. Innan jag blev sambo var nyckeln till min pojkväns lägenhet också speciell. Jag har i mitt liv haft tur att de perioder då jag saknat någonstans att bo eller saknat sysselsättning har varit väldigt korta. Jag kan inte ens föreställa mig att behöva lämna all min trygghet bakom mig – komma till ett nytt land, där jag inte förstår språket och inte har en enda nyckel. Så fort en av grundstenarna i min vardag saknas; bostad, arbete, relationer så är det svårt att känna sig hemma. Så fort en av mina nycklar saknas, saknas också en del av min trygghet. Nycklar som hängt på min knippa genom åren har symboliserat platser där jag varit välkommen. Där dörren varit öppen för mig.
Därför har jag sett väldigt mycket fram höstens samtalsämne om migration och lika rättigheter där vi klätt våra politiska förslag i nycklar som ska öppna dörrar. Människor som kommer hit ska så snabbt det går få fylla sin knippa med trygghet. Tillsammans med öppenhetens förespråkare inom civilsamhälle, bland fackliga och företagare bildar vi den tredje kraften i svensk politik.
Vi är den politiska motpolen till främlingsfientlighet och därmed huvudmotståndare till alla idéer om ett mer stängt Sverige. För att axla det ansvaret på bästa sätt behöver vi öva oss hela vägen fram till valen. Därför har vi lanserat, med två år kvar till valet, samtalskampanjens andra del – Öppna fler dörrar.
För att ni ska ha de rätta verktygen att i era samtal under hösten belysa migrationsmyter och fakta har vi sammanställt kunskapsunderlag, broschyrer och rapporter. Ni är gott rustade för att tala med alla sorters människor och tillsammans med samhällets alla goda krafter utveckla vår politik. Allt material hittar ni på vår kampanjsajten. Där kan ni också, som jag sa igår, ladda upp bilder på fysiska dörrar som ni själva har öppnat och dela era åsikter om vilka politiska dörrar ni tycker är viktigast att öppna.
”Men det här får man väl inte diskutera i Sverige?” Ungefär så brukar det låta när någon ledarskribent, släkting eller någon på Ring P1 vill ursäkta sin ambition att stänga dörrar till Sverige. Jag blir lika ställd varje gång. Det finns väl inga andra frågor som får diskuteras så mycket? Det finns väl inga andra frågor där människor har så mycket åsikter? I andra frågor händer det att folk erkänner att de inte är så insatta, men i de här frågorna känns det som att alla tycker att de har rätt att vara med och tycka. Och det är i grunden något bra.
Kampanjen kommer, precis som den här helgen gör, handla om att vi som politiker tillsammans behöver öppna dörrar på alla nivåer. Det är den gröna gruppen i EU-parlamentet som är de främsta förkämparna för att öppna fler dörrar till EU där den fria rörligheten inte bara är ett privilegium för oss som fötts innanför Europas murar och hamnar. Det är genom vår plats i riksdagen som vi förhandlar om migrationspolitiken. På internationell och nationell nivå öppnar vi fler dörrar till Sverige. Men det är i landstingen, regionerna och kommunerna som vi öppnar dörrar i Sverige. Det är i landstingen och regionerna som vi kan ge papperslösa rätt till vård. Och det är i kommunerna som mottagandet sker av alla invandrade svenskar.
Vi behöver som kommun- och landstingspolitiker se vår kommuns stängda dörrar som bristande resurser i skolan och på sfi-utbilningen, bostadsbrist och trångboddhet eller arbetslöshet. Det är de politiska problemen, inte vår demografi. Det finns nycklar att hitta och vrida på i alla kommuner.
När jag bodde i Malmö i början av 00-talet lärde jag mig att många danskar nyligen hade flyttat över sundet. Inflyttningen tog fart efter att Öresundsbron stod färdig och danskfödda hade snabbt seglat upp till stadens största utrikesfödda grupp. Många av de nyinflyttade bodde i närheten av bron för att de fortfarande arbetspendlade till Danmark.
Ingen från kommunens sida reagerade med panik. Inga partier fruktade för en urvattning av den svenska kulturen. Inga debattörer rasade att danskarna skulle ”ta över” staden. Inget av de etablerade partierna letade efter sätt att stänga dörrarna till Malmö. Tvärtom var det här en utveckling Malmö hade förutsett och uppmuntrat genom att bygga Öresundsbron och bland annat kampanjat för att locka danska studenter till Malmö högskola.
Tvärtom så inledde staden just samtal med de nya malmöborna. De nyinflyttade fick svara på enkäter om varför de flyttat och hur de såg på sina liv i staden. Många av danskarna uppgav att Malmö var en trygg och bra stad att bo i. De önskningar och behov som fanns var framför allt att man gärna tog emot samhällsinformation på danska, att deras barn fick möjlighet till hemspråksundervisning i skolan och att malmöbor generellt skulle känna till lite mer om den danska kulturen. De här resultaten skulle sedan användas för att utveckla Malmö.
Jag gillar den här metoden. Det är ett bra exempel på hur migration utvecklar samhällen. Men Malmö har 165 andra nationaliteter som inte fått några motsvarande enkäter. De andra stora grupperna i Malmö, som irakier, polacker och människor från före detta Jugoslavien hade antagligen svarat ungefär samma saker. Förslagen är en bra grund för integrationspolitik, eller som vi säger, politik för lika rättigheter.
Vi vill öppna fler dörrar till Sverige och i Sverige, till arbete och studier. Men vi vill också öppna fler dörrar till politiken.
En god vän till mig som brukar föreläsa om integrationsfrågor fick en gång höra att det är fler Stockholmare som varit i New York än som varit i förorten Alby. Han trodde inte riktigt på det, men började testa tesen på sina föreläsningar för tjänstemän och kommunpolitiker i hela landet. Bisarrt nog så stämde det här påståendet. På en rak fråga är det i regel oerhört jämnt eller till och med något fler som besökt New York än som besökt ett lokalt miljonprogramsområde. Detta trots att en uppemot en femtedel av människorna i Sverige är miljonprogramsbor. Jag tror inte att det är lika illa ställt i en grupp miljöpartistiska kommunpolitiker. Men precis som när det gäller jämställdhet räcker det inte med att Miljöpartiet inte är lika illa som de andra. När andra är sämre måste vi jobba ännu hårdare, för politikens skull. Låt mig därför ge er en utmaning.
Inom kort kommer vi att lansera en ny funktion på samtal.mp.se – en möjlighet att utmana varandra. Du kan till exempel utmana din partikamrat i att prata klimat med nästa person som passerar på gatan – eller sju personer på en vecka. Min utmaning till er som är här idag att ta ert ansvar för att involvera fler miljonprogramsbor i politiken. En femtedel av befolkningen betyder en femtedel av våra samtal, det vill säga 50 000 av de 220 000 vi har kvar. Alltså 3-4 samtal per medlem. Idag är vi 500 miljöpartister här. Bara vi borde kunna ta hem det om vi tar på oss 100 var de här två åren som är kvar till valen.
De mätningar som gjorts på miljonprogramsbor visar tydligt att gruppen skiljer ut sig på några områden. Den ena slutsatsen är att miljonprogramsbor är mer engagerade än Sverigesnittet för miljöfrågor, jämställdhet och internationella frågor. Miljonprogrammen de gröna. Den andra slutsatsen är att gruppen är underrepresenterad inom partipolitiken.
Det börjar dra ihop sig för era avdelningars nomineringsprocesser inför listorna 2014. Ta med detta i era samtal. Vi har nu, för första gången i partiets historia, värvningsmaterial på fler språk än svenska. Ett material på somaliska, arabiska och fem andra språk som ni kan använda för att visa att vi lever som vi lär. Vi ser att flerspråkighet är en kompetens och inte ett hinder. Vi tror också att meriter som vuxit utanför partipolitiken är lika mycket värda som de som vuxit fram inom politiken. När du samtalar med lärare, arbetsförmedlare, vårdbiträden, studenter eller er lokala ordförande för somaliska föreningen. Glöm inte att ta upp att också Miljöpartiet är fantastiskt – ni är fantastiska – och att vi vill dela det med fler. Dela med dessa personer bilden av ett parti med modiga politiker, som inte går i fällorna, som inte släpper blicken från visioner, drömmar och positiva budskap, som är lyhörda för hur vi kan öppna fler dörrar och kanske framförallt, Sveriges mest öppna parti för fler att bli en del av.
Lycka till!
Det märks att Martin Luther King inte är politiker. Om han hade varit det så finns risken att han istället hade inlett sitt tal med en problembeskrivning. Med målande ord förklarat hur illa det är ställt idag, innan han därefter i bästa fall pratat om sina egna idéer. I värsta fall skulle han gå vidare till att sammanfatta sin motståndares åsikter på ett elakt sätt.
Det är nämligen lätt att gå i fällor som politiker. Det finns många normer kring hur partipolitik ska vara. Det är lätt att bli defensiv, negativ, konfrontativ. Vi har ju blivit politiker för att förändra till det bättre och blir snabbt vana att klaga på det som är dåligt och hur dåliga alla andra partier är. Det är ännu lättare att gå i fällan när vi möter meningsmotståndare i våra kärnfrågor, det som ligger ideologiskt närmast hjärtat. Allra svårast är det när vår motståndare är rasismen och främlingsfientligheten. Martin Luther Kings tal är en historisk symbol för alla de som trots det varit modiga nog att inte gå i fällan. De som aldrig släpper blicken från sin egen dröm och sitt eget budskap. Det finns inga historiska politiska tal som inletts med ”Jag har en mardröm…”.
Här inne idag sitter så många som varit just så modiga. För ett år sedan, på kommun- och landstingsdagarna i Västerås lanserade vi vårt mål, att 250 000 människor ska få påverka oss och vår politik inför valåret 2014. Sedan dess har ni registrerat över 30 000 samtal, allt från spontana samtal i tvättstugan till rundabordssamtal om det nya partiprogrammet. Vi är nu snart uppe i en femtedel av målet. Bra jobbat! Hoppas att ni haft roligt och att ni lärt er mycket.
Det viktigaste jag lärt mig på mina första drygt 100 samtal, det är att inte lika ofta gå i de här fällorna. Jag är till exempel otroligt stolt över vår migrationspolitiska överenskommelse, som diskuterats flitigt den här helgen. Jag blir ofta provocerad när den blir ifrågasatt. Det händer att jag då själv går i fällan och blir defensiv och konfrontativ istället för att förklara våra mål och visioner. Jag går in i det för oss så enkla debattläget, ett läge som ytterst sällan lyckats engagera människor.
Min samtalsöppnare i sommarens klimatterapikampanj har varit ”Hur känner du för klimatförändringarna?” Jag har skrivit i mitt receptblock och den jag samtalat med har suttit i klimatterapisoffan som har turnerat runt Sverige. De flesta samtalen har varit med redan klimatengagerade och frustrerade människor. Men det samtal som förändrade mig mest var med en kvinna på Peace and love-festivalen i Borlänge. Hon satte sig i soffan och berättade att hon inte var det minsta klimatengagerad. Hon tyckte tvärtom att det skulle bli skönt när det blev varmare och ifrågasatte vårt för henne överdrivet höga tonläge. Jag var väldigt nära att lämna samtalsformen och gå över i debatt när hon sneglade på vårt material och våra förslag. ”Tåg som går i tid? 100 procent förnybar energi? Det där är ju i och för sig bra…” Jag pendlar med tåg varje vecka. Och jag gillar inte kärnkraft”, sa hon. Jag lärde mig att vår politik kan vara relevant även för den som inte är ideologiskt grön. Än, om vi så vill. I samtalet lyckades jag nå fram med att det bakom våra gröna visioner fanns konkret politik som hon ville se genomföras. Genom att inte gå i fällan och börja debattera och ge mig på hennes åsikter lyckades jag hålla mig kvar i en positiv samtalsform. Och den gröna rörelsen vann en sympatisör.
Att ni som sitter i det här rummet är skickliga politiker vittnar våra många politiska framgångar på lokal- och landstingsnivå om. Men det som också glädjer mig är att jag ofta får höra något annat om er – att vi miljöpartister är annorlunda politiker. Jag blir lycklig varje gång jag hör någon recensera oss utifrån att vi oftare än andra lyckas undvika just de här fällorna och håller oss offensiva, positiva och konstruktiva. Senast var det en riksdagsledamot från ett annat parti som uttryckte att hennes erfarenhet var att miljöpartister oftare är öppna för att ta till oss av nya argument och att vara beredda att ompröva vår ståndpunkt. Det här är ett väldigt attraktivt drag för en politiker, så länge vi samtidigt håller hårt i våra visioner och drömmar.
Så,
Jag har en dröm. Om Sverige. En dröm som jag vet att jag delar med er. En dröm om ett öppet Sverige med lika rättigheter för alla. En dröm om ett Sverige som är fantastiskt och som vi vill dela med fler.
Resultatet av min dröm är väldigt konkret; alla borde ha rätt till en egen nyckelknippa. Min egen nyckelknippa ligger oftast i min ficka och är trygghet för mig. Där finns nycklar till mitt hem och där finns nycklar till mitt arbete. Innan jag blev sambo var nyckeln till min pojkväns lägenhet också speciell. Jag har i mitt liv haft tur att de perioder då jag saknat någonstans att bo eller saknat sysselsättning har varit väldigt korta. Jag kan inte ens föreställa mig att behöva lämna all min trygghet bakom mig – komma till ett nytt land, där jag inte förstår språket och inte har en enda nyckel. Så fort en av grundstenarna i min vardag saknas; bostad, arbete, relationer så är det svårt att känna sig hemma. Så fort en av mina nycklar saknas, saknas också en del av min trygghet. Nycklar som hängt på min knippa genom åren har symboliserat platser där jag varit välkommen. Där dörren varit öppen för mig.
Därför har jag sett väldigt mycket fram höstens samtalsämne om migration och lika rättigheter där vi klätt våra politiska förslag i nycklar som ska öppna dörrar. Människor som kommer hit ska så snabbt det går få fylla sin knippa med trygghet. Tillsammans med öppenhetens förespråkare inom civilsamhälle, bland fackliga och företagare bildar vi den tredje kraften i svensk politik.
Vi är den politiska motpolen till främlingsfientlighet och därmed huvudmotståndare till alla idéer om ett mer stängt Sverige. För att axla det ansvaret på bästa sätt behöver vi öva oss hela vägen fram till valen. Därför har vi lanserat, med två år kvar till valet, samtalskampanjens andra del – Öppna fler dörrar.
För att ni ska ha de rätta verktygen att i era samtal under hösten belysa migrationsmyter och fakta har vi sammanställt kunskapsunderlag, broschyrer och rapporter. Ni är gott rustade för att tala med alla sorters människor och tillsammans med samhällets alla goda krafter utveckla vår politik. Allt material hittar ni på vår kampanjsajten. Där kan ni också, som jag sa igår, ladda upp bilder på fysiska dörrar som ni själva har öppnat och dela era åsikter om vilka politiska dörrar ni tycker är viktigast att öppna.
”Men det här får man väl inte diskutera i Sverige?” Ungefär så brukar det låta när någon ledarskribent, släkting eller någon på Ring P1 vill ursäkta sin ambition att stänga dörrar till Sverige. Jag blir lika ställd varje gång. Det finns väl inga andra frågor som får diskuteras så mycket? Det finns väl inga andra frågor där människor har så mycket åsikter? I andra frågor händer det att folk erkänner att de inte är så insatta, men i de här frågorna känns det som att alla tycker att de har rätt att vara med och tycka. Och det är i grunden något bra.
Kampanjen kommer, precis som den här helgen gör, handla om att vi som politiker tillsammans behöver öppna dörrar på alla nivåer. Det är den gröna gruppen i EU-parlamentet som är de främsta förkämparna för att öppna fler dörrar till EU där den fria rörligheten inte bara är ett privilegium för oss som fötts innanför Europas murar och hamnar. Det är genom vår plats i riksdagen som vi förhandlar om migrationspolitiken. På internationell och nationell nivå öppnar vi fler dörrar till Sverige. Men det är i landstingen, regionerna och kommunerna som vi öppnar dörrar i Sverige. Det är i landstingen och regionerna som vi kan ge papperslösa rätt till vård. Och det är i kommunerna som mottagandet sker av alla invandrade svenskar.
Vi behöver som kommun- och landstingspolitiker se vår kommuns stängda dörrar som bristande resurser i skolan och på sfi-utbilningen, bostadsbrist och trångboddhet eller arbetslöshet. Det är de politiska problemen, inte vår demografi. Det finns nycklar att hitta och vrida på i alla kommuner.
När jag bodde i Malmö i början av 00-talet lärde jag mig att många danskar nyligen hade flyttat över sundet. Inflyttningen tog fart efter att Öresundsbron stod färdig och danskfödda hade snabbt seglat upp till stadens största utrikesfödda grupp. Många av de nyinflyttade bodde i närheten av bron för att de fortfarande arbetspendlade till Danmark.
Ingen från kommunens sida reagerade med panik. Inga partier fruktade för en urvattning av den svenska kulturen. Inga debattörer rasade att danskarna skulle ”ta över” staden. Inget av de etablerade partierna letade efter sätt att stänga dörrarna till Malmö. Tvärtom var det här en utveckling Malmö hade förutsett och uppmuntrat genom att bygga Öresundsbron och bland annat kampanjat för att locka danska studenter till Malmö högskola.
Tvärtom så inledde staden just samtal med de nya malmöborna. De nyinflyttade fick svara på enkäter om varför de flyttat och hur de såg på sina liv i staden. Många av danskarna uppgav att Malmö var en trygg och bra stad att bo i. De önskningar och behov som fanns var framför allt att man gärna tog emot samhällsinformation på danska, att deras barn fick möjlighet till hemspråksundervisning i skolan och att malmöbor generellt skulle känna till lite mer om den danska kulturen. De här resultaten skulle sedan användas för att utveckla Malmö.
Jag gillar den här metoden. Det är ett bra exempel på hur migration utvecklar samhällen. Men Malmö har 165 andra nationaliteter som inte fått några motsvarande enkäter. De andra stora grupperna i Malmö, som irakier, polacker och människor från före detta Jugoslavien hade antagligen svarat ungefär samma saker. Förslagen är en bra grund för integrationspolitik, eller som vi säger, politik för lika rättigheter.
Vi vill öppna fler dörrar till Sverige och i Sverige, till arbete och studier. Men vi vill också öppna fler dörrar till politiken.
En god vän till mig som brukar föreläsa om integrationsfrågor fick en gång höra att det är fler Stockholmare som varit i New York än som varit i förorten Alby. Han trodde inte riktigt på det, men började testa tesen på sina föreläsningar för tjänstemän och kommunpolitiker i hela landet. Bisarrt nog så stämde det här påståendet. På en rak fråga är det i regel oerhört jämnt eller till och med något fler som besökt New York än som besökt ett lokalt miljonprogramsområde. Detta trots att en uppemot en femtedel av människorna i Sverige är miljonprogramsbor. Jag tror inte att det är lika illa ställt i en grupp miljöpartistiska kommunpolitiker. Men precis som när det gäller jämställdhet räcker det inte med att Miljöpartiet inte är lika illa som de andra. När andra är sämre måste vi jobba ännu hårdare, för politikens skull. Låt mig därför ge er en utmaning.
Inom kort kommer vi att lansera en ny funktion på samtal.mp.se – en möjlighet att utmana varandra. Du kan till exempel utmana din partikamrat i att prata klimat med nästa person som passerar på gatan – eller sju personer på en vecka. Min utmaning till er som är här idag att ta ert ansvar för att involvera fler miljonprogramsbor i politiken. En femtedel av befolkningen betyder en femtedel av våra samtal, det vill säga 50 000 av de 220 000 vi har kvar. Alltså 3-4 samtal per medlem. Idag är vi 500 miljöpartister här. Bara vi borde kunna ta hem det om vi tar på oss 100 var de här två åren som är kvar till valen.
De mätningar som gjorts på miljonprogramsbor visar tydligt att gruppen skiljer ut sig på några områden. Den ena slutsatsen är att miljonprogramsbor är mer engagerade än Sverigesnittet för miljöfrågor, jämställdhet och internationella frågor. Miljonprogrammen de gröna. Den andra slutsatsen är att gruppen är underrepresenterad inom partipolitiken.
Det börjar dra ihop sig för era avdelningars nomineringsprocesser inför listorna 2014. Ta med detta i era samtal. Vi har nu, för första gången i partiets historia, värvningsmaterial på fler språk än svenska. Ett material på somaliska, arabiska och fem andra språk som ni kan använda för att visa att vi lever som vi lär. Vi ser att flerspråkighet är en kompetens och inte ett hinder. Vi tror också att meriter som vuxit utanför partipolitiken är lika mycket värda som de som vuxit fram inom politiken. När du samtalar med lärare, arbetsförmedlare, vårdbiträden, studenter eller er lokala ordförande för somaliska föreningen. Glöm inte att ta upp att också Miljöpartiet är fantastiskt – ni är fantastiska – och att vi vill dela det med fler. Dela med dessa personer bilden av ett parti med modiga politiker, som inte går i fällorna, som inte släpper blicken från visioner, drömmar och positiva budskap, som är lyhörda för hur vi kan öppna fler dörrar och kanske framförallt, Sveriges mest öppna parti för fler att bli en del av.
Lycka till!