Kära Grön Ungdom, hur är 30-årskrisen?
Tänkte väl det.
Tack för att jag fått komma tillbaka. Mitt senaste tal hos er var 2013, strax före min egen 30årsdag, men med tanke på hur mycket ni vuxit sedan dess gissar jag att de flesta av er inte var här då? Även då stod ni inför språkrörsval och jag hade läst kandidaternas artiklar och blogginlägg. Så gjorde jag även inför den här kvällen.
Härom dagen läste jag ”Dom har gjort avkall på i stort sett alla principer som finns. Den enda princip dom inte tycks beredda att göra avkall på är regeringsinnehavet!”
Men just det var alltså ingen av språkrörskandidaterna, utan ur boken Maken av Gun-Britt Sundström från 1976. Och citatet handlade om Socialdemokraterna.
Det fick mig att tänka på att det var faktiskt inte bättre förr. De partier som har makt blir i regel alltid anklagade för att den går åt huvudet och att man tappar sin själ, sin kompass och sin berättelse. Då är det lätt för partister att åberopa nostalgi och tänka – var det inte bättre förr. På Wetterstrands tid? På Schlaugs tid? På Palmes tid? Innan 1986?
Här tror jag att ett ungdomsförbund har en viktig roll i att påminna oss partister om att partiets bästa tid fortfarande ligger framför oss. Trots en hel del orosmoln i världen så blir den grönare. Bara det senaste halvåret har flera viktiga steg tagits för mänskligheten. Ett första bindande globalt klimatavtal. Nya globala utvecklingsmål på FN-nivå. Samkönade äktenskap är lagliga i samtliga amerikanska delstater.
Och om jag försöker tänka på Grön Ungdoms historia en jubileumskväll som denna… Var det egentligen något som var bättre innan 1986? På den tiden hade två svenska tv-kanaler och S-kvinnor kampanjade mot privat innehav av paraboler. För att lyssna på musik måste man ta sig till en affär och köpa en av de skivor som fanns eller spela in låtar från radion på kassett. Vi hade varken partnerskap, samkönade äktenskap eller ens ett Pridefirande i Sverige. Jonas Gardell hade inte ens flyttat ihop med Mark Levengood. 1986 hade Anna Book bara haft en enda hit!
Kort sagt, allt har blivit bättre sedan Grön Ungdom bildades!
Och ni är ju inte färdiga än på långa vägar.
Som Hanna, Mårten, Klara, Alrik väldigt tydligt uttalar i sina respektive kandidaturer: vägen framåt ser man inte om man backar. Oavsett vilken språkrörsduo ni väljer är jag övertygad om att ni fortsätter vara en radikal, grön kraft med en tydlig kompass, mycket själ och säkerligen fortsatt skarp kritik varje gång Miljöpartiet gör kompromisser eller när vår politik inte är tillräcklig.
Det märks i hur ni politikutvecklar och kommunicerar. Som Hanna när hon sätter ord på varför det behövs ett klassperspektiv på klimatfrågan: ”Vår politik ska vara tydligt omfördelande och skapa förtroende för att vi inte kommer att lämna de fattigaste bakom oss i ett postfossilt samhälle.”
Eller när Mårten förklarar skillnaderna mellan regeringens kompromiss, Miljöpartiets linje och Grön Ungdoms högre ambitioner när det kommer till föräldraförsäkringen och slår fast att ”Uttaget av föräldraledigheten styrs inte i första hand av kalkylerade överväganden, utan av djupt rotade uppfattningar om könsroller.”
När Klara förklarar för en journalist att hon och Grön Ungdom inte sitter i regeringen och därmed står fria att komma med skarp grön kritik av regeringens tillfälliga flyktingpolitik: ”Låt oss visa att det finns en samhällsberättelse som bygger på trygghet och öppenhet. Där finns inget utrymme för inre ID-kontroller. ”
Och det märks i era visioner om var Grön Ungdom ska vara om några år, som när Alrik skriver att: ”2018 talar vi om rättvisa i allt vi tar oss an. Vår röst är starkare, tydligare och mer visionär än någonsin.”
För ganska exakt 11 år sedan bollade jag själv liknande formuleringar inför min presentation som språkrörskandidat på Grön Ungdoms riksårsmöte i Göteborg. Jag var inte valberedningens förslag och väldigt nervös, men hade fortfarande förhoppningar att mitt kampanjande skulle ge resultat. Jag hade kuskat runt till olika avdelningar, skrivit artiklar och höll mitt livs dittills viktigaste presentation. Vi stod sedan på skolgården när pläderingarna ägde rum och lugnet av att vi inte kunde påverka mer blandades med olidlig nervositet inför att det dittills viktigaste beskedet i livet skulle komma.
Jag blev otroligt besviken när jag inte blev vald. Det var tydligen inte ens särskilt många som hade pläderat för mig. Men att inte vinna ett språkrörsval visade sig vara en vinnande väg framåt. Jag flyttade i stället till Malmö och studerade migrationsfrågor, engagerade mig i Miljöpartiet och kunde tacka ja en tjänst som valsamordnare, till kommunpolitiska uppdrag, en nominering till partistyrelsen och nu – 2016 – kan jag se tillbaka på fem år på partiets finaste uppdrag. Med all respekt, Gustav och Åsa.
Den vägen framåt blev för mig minst lika bra som vägen framåt som språkrör hade varit.
När jag själv fyllde 30 väcktes massor av känslor och tankar. Är jag där jag vill vara i livet? Hur kan jag på bästa sätt dra lärdomar av mina första 30 år och omvandla det till att arbeta mer effektivt och inte bre ut sig själv i ett för tunt lager. Hur kan ett engagemang bli hållbart så att man inte alltid går runt och känner sig missnöjd med att man inte gör mer? Och de riktigt stora frågorna: Hur har min kompis Petra kunnat hitta pinsamma inlägg jag skrev på nätet när jag var tonåring? Varför ger Gustav Fridolin mig ett medlemskap i en basketförening i födelsedagspresent?
Men framför allt var min 30-årsfest en kväll för glädje, att få ha sina närmaste kring sig jag kände inte av någon som helst 30årskris. Precis som den verkar lysa med sin frånvaro här ikväll.
Jag tänker att det lätt blir så om man känner att man både är fruktansvärt stolt över vad man åstadkommit hittills men ändå känner att ens viktigaste uppgifter – och bästa tid – fortfarande ligger framför en.
Och om ni lovar att fortsätta visa vägen framåt även de kommande 30 åren så lovar jag att aldrig bli en bitter före detta partitopp som skriver gnälliga artiklar om att det var bättre på min tid.
Deal?
Stort grattis Grön Ungdom!
Tack för att ni finns!
Tänkte väl det.
Tack för att jag fått komma tillbaka. Mitt senaste tal hos er var 2013, strax före min egen 30årsdag, men med tanke på hur mycket ni vuxit sedan dess gissar jag att de flesta av er inte var här då? Även då stod ni inför språkrörsval och jag hade läst kandidaternas artiklar och blogginlägg. Så gjorde jag även inför den här kvällen.
Härom dagen läste jag ”Dom har gjort avkall på i stort sett alla principer som finns. Den enda princip dom inte tycks beredda att göra avkall på är regeringsinnehavet!”
Men just det var alltså ingen av språkrörskandidaterna, utan ur boken Maken av Gun-Britt Sundström från 1976. Och citatet handlade om Socialdemokraterna.
Det fick mig att tänka på att det var faktiskt inte bättre förr. De partier som har makt blir i regel alltid anklagade för att den går åt huvudet och att man tappar sin själ, sin kompass och sin berättelse. Då är det lätt för partister att åberopa nostalgi och tänka – var det inte bättre förr. På Wetterstrands tid? På Schlaugs tid? På Palmes tid? Innan 1986?
Här tror jag att ett ungdomsförbund har en viktig roll i att påminna oss partister om att partiets bästa tid fortfarande ligger framför oss. Trots en hel del orosmoln i världen så blir den grönare. Bara det senaste halvåret har flera viktiga steg tagits för mänskligheten. Ett första bindande globalt klimatavtal. Nya globala utvecklingsmål på FN-nivå. Samkönade äktenskap är lagliga i samtliga amerikanska delstater.
Och om jag försöker tänka på Grön Ungdoms historia en jubileumskväll som denna… Var det egentligen något som var bättre innan 1986? På den tiden hade två svenska tv-kanaler och S-kvinnor kampanjade mot privat innehav av paraboler. För att lyssna på musik måste man ta sig till en affär och köpa en av de skivor som fanns eller spela in låtar från radion på kassett. Vi hade varken partnerskap, samkönade äktenskap eller ens ett Pridefirande i Sverige. Jonas Gardell hade inte ens flyttat ihop med Mark Levengood. 1986 hade Anna Book bara haft en enda hit!
Kort sagt, allt har blivit bättre sedan Grön Ungdom bildades!
Och ni är ju inte färdiga än på långa vägar.
Som Hanna, Mårten, Klara, Alrik väldigt tydligt uttalar i sina respektive kandidaturer: vägen framåt ser man inte om man backar. Oavsett vilken språkrörsduo ni väljer är jag övertygad om att ni fortsätter vara en radikal, grön kraft med en tydlig kompass, mycket själ och säkerligen fortsatt skarp kritik varje gång Miljöpartiet gör kompromisser eller när vår politik inte är tillräcklig.
Det märks i hur ni politikutvecklar och kommunicerar. Som Hanna när hon sätter ord på varför det behövs ett klassperspektiv på klimatfrågan: ”Vår politik ska vara tydligt omfördelande och skapa förtroende för att vi inte kommer att lämna de fattigaste bakom oss i ett postfossilt samhälle.”
Eller när Mårten förklarar skillnaderna mellan regeringens kompromiss, Miljöpartiets linje och Grön Ungdoms högre ambitioner när det kommer till föräldraförsäkringen och slår fast att ”Uttaget av föräldraledigheten styrs inte i första hand av kalkylerade överväganden, utan av djupt rotade uppfattningar om könsroller.”
När Klara förklarar för en journalist att hon och Grön Ungdom inte sitter i regeringen och därmed står fria att komma med skarp grön kritik av regeringens tillfälliga flyktingpolitik: ”Låt oss visa att det finns en samhällsberättelse som bygger på trygghet och öppenhet. Där finns inget utrymme för inre ID-kontroller. ”
Och det märks i era visioner om var Grön Ungdom ska vara om några år, som när Alrik skriver att: ”2018 talar vi om rättvisa i allt vi tar oss an. Vår röst är starkare, tydligare och mer visionär än någonsin.”
För ganska exakt 11 år sedan bollade jag själv liknande formuleringar inför min presentation som språkrörskandidat på Grön Ungdoms riksårsmöte i Göteborg. Jag var inte valberedningens förslag och väldigt nervös, men hade fortfarande förhoppningar att mitt kampanjande skulle ge resultat. Jag hade kuskat runt till olika avdelningar, skrivit artiklar och höll mitt livs dittills viktigaste presentation. Vi stod sedan på skolgården när pläderingarna ägde rum och lugnet av att vi inte kunde påverka mer blandades med olidlig nervositet inför att det dittills viktigaste beskedet i livet skulle komma.
Jag blev otroligt besviken när jag inte blev vald. Det var tydligen inte ens särskilt många som hade pläderat för mig. Men att inte vinna ett språkrörsval visade sig vara en vinnande väg framåt. Jag flyttade i stället till Malmö och studerade migrationsfrågor, engagerade mig i Miljöpartiet och kunde tacka ja en tjänst som valsamordnare, till kommunpolitiska uppdrag, en nominering till partistyrelsen och nu – 2016 – kan jag se tillbaka på fem år på partiets finaste uppdrag. Med all respekt, Gustav och Åsa.
Den vägen framåt blev för mig minst lika bra som vägen framåt som språkrör hade varit.
När jag själv fyllde 30 väcktes massor av känslor och tankar. Är jag där jag vill vara i livet? Hur kan jag på bästa sätt dra lärdomar av mina första 30 år och omvandla det till att arbeta mer effektivt och inte bre ut sig själv i ett för tunt lager. Hur kan ett engagemang bli hållbart så att man inte alltid går runt och känner sig missnöjd med att man inte gör mer? Och de riktigt stora frågorna: Hur har min kompis Petra kunnat hitta pinsamma inlägg jag skrev på nätet när jag var tonåring? Varför ger Gustav Fridolin mig ett medlemskap i en basketförening i födelsedagspresent?
Men framför allt var min 30-årsfest en kväll för glädje, att få ha sina närmaste kring sig jag kände inte av någon som helst 30årskris. Precis som den verkar lysa med sin frånvaro här ikväll.
Jag tänker att det lätt blir så om man känner att man både är fruktansvärt stolt över vad man åstadkommit hittills men ändå känner att ens viktigaste uppgifter – och bästa tid – fortfarande ligger framför en.
Och om ni lovar att fortsätta visa vägen framåt även de kommande 30 åren så lovar jag att aldrig bli en bitter före detta partitopp som skriver gnälliga artiklar om att det var bättre på min tid.
Deal?
Stort grattis Grön Ungdom!
Tack för att ni finns!