”Vi är inte politiker. För att vara helt ärlig har ingen av oss erfarenhet av att jobba eller ens vara aktiv inom partiväsendet. MEN: Vi vill aktivera oss. Att vi inte bor i Sverige just nu betyder inte att vi och andra utlandssvenskar är mindre påverkade av de frågor som MP driver; snarare tvärtom. Frågor som rör hållbarhet, jämaställdhet och rättvisa är ju globala!”
Strax efter kongressen i maj fick jag, Åsa och Gustav ett mail från New York. Nina Åkestam och Max Ahlborn hade båda nyligen gått med i Miljöpartiet. Nu ville de engagera sig. Deras första tanke var att det skulle få vänta tills att de flyttade hem igen. Men sedan konstaterade de att det bor ca 40 000 svenskar i New York. En stad med lika många svenska invånare som Borlänge. Borde vi inte ha en avdelning även här? Deras fråga till oss var ”Får vi starta MP NY?” Och om man ska svara på den frågan måste man egentligen – rent stadgetekniskt – svara nej. Vi har inte den formella möjligheten att starta utlandsavdelningar. Men svaret på Max och Ninas fråga blev förstås – ja. Absolut. Vi ordnar det. När människor kommer till oss med idéer och engagemang så skapar vi förutsättningarna. Idag finns MP NY som avdelning och har 15-tal aktiva medlemmar. Vi här hemma kan följa deras kommentarer om ”Occupy Wall street”, ekologiska urbana projekt och om den svenska politiken på facebook och twitter. Det här är människor som inte hade kunnat engagera sig om vi inte sagt ja. Veckorna efteråt hörde miljöpartister i bland annat Bryssel och Barcelona av sig och ville också engagera sig. Det finns många människor som kommer till vårt parti med nya tankar om hur man skulle vilja engagera sig. Och jag är övertygad om att i regel är vår roll att säga ja. Jag är väldigt glad att vi kunde presentera Miljöpartiets första utlandsavdelning på partiets 30årsdag – och att det bara är det första av många nya sätt att vara miljöpartist på under den här mandatperioden.
Att fylla 30 år är väldigt speciellt.Det är ett tillfälle att reflektera över var man är i livet. Vad var det jag ville bli när jag blev stor? Är jag på väg mot det? Är man helt fel ute – ja, då det många som hamnar i det som kallas för 30årskris. Kanske får man då göra helt om och ändra sina planer. Men om man är på väg att nå sina mål så ska man fira. Och det är ingen tillfällighet att vi samlats här i Västerås för en 30årssfest.
Vi gröna har vår grund i framtidstro, som vi burit med oss i 30 år. Och det mest upplyftande är att vi har blivit bättre på att sprida den till fler. Vi har de senaste åren gått från att uppfattas som ett ”bakåtsträvande” parti till ett ”framtidsinriktat” parti när allmänheten svarar på hur de uppfattar oss. Det ska vi vara väldigt stolta över. Vi har blivit bättre på att berätta om hur fantastiskt det kan bli när grön politik genomförs – istället för att berätta om hur fruktansvärt det kommer att bli om vi inte får bestämma. Det är en utmaning. Särskilt i ett läge där vi ser hur klimatförändringarnas effekter börjar slå igenom. Vi ser sjuka människor utförsäkras och slås ut från trygghetssystemen. Vi ser unga människor som slås ut från sina utbildningar utan att få nya chanser. Men för att fortsätta bära framtidstro måste vi fokusera på att det går att vända utvecklingen. Grön politik gör skillnad.
Vi har aldrig tidigare gjort såhär mycket skillnad. Det om något har jag märkt när jag rest runt i landet det senaste halvåret och besökt regionmöten och utbildningsdagar för er kommunpolitiker. Vi är fler förtroendevalda än någonsin och rekordmånga av oss sitter i majoritet. Vi bildar samarbeten, får igenom grön politik och vrider samhällsutvecklingen åt rätt håll. I Kalmar energieffektiviseras kommunens fastigheter och barnen får ekologisk och närodlad skolmat så att de orkar hela dagen. I Skåne får gömda flyktingar nu samma rätt som andra till fri hälso-, sjukvård och tandvård – ett föredöme för Sverige. Här i Västmanland ökar nu äntligen satsningarna på kollektiva och smarta transporter när regeringen misslyckas.
Jag vet att vi har fler framgångar att berätta om. Jag vill höra er berätta om nya naturreservat där människor kan andas frisk luft, klimatsmart byggda studentlägenheter, kommuner som når målet om jämställda löner mellan kvinnor och män, fritidsverksamhet för hbt-ungdomar, offentligt anställda inom vården som får sänkt arbetstid, socialt och energimässigt upprustade miljonprogram som gör att människor kan känna en stolthet över sitt område, barn som fått fler lärare i skolan. All den framtidstro vi mötte väljarna med 2010 som idag blir verklighet tack vare gröna politiker runtom i landet. Det är idag på den lokala och regionala nivån som den gröna omställningen sker.
Nyckeln för att ännu fler människor ska känna att de är beredda att lägga gröna röster under valåret 2014 handlar om att sprida dessa berättelser. Hur mycket bättre Sverige blivit tack vare vare vår framtidstro och våra gröna politiker. Jag skulle vilja att ni kopplade upp er på det trådlösa nätverket – gärna på en gång – och mailar mig er största framgång i kommun- och landstingspolitiken. När jag fått ihop 100 gröna framgångar i mailboxen så drar vi igång en stor kampanj. Vi ska dela våra framgångar med varandra och med resten av samhället. Fråga också er bordsgranne på kvällens fest om vad de är mest stolta över att de fått igenom politiskt sedan valet. Kanske är det något du kan driva i din egen nämnd? Det är i mötet med varandra som vi stärks.
Under den här helgen har ni också möjlighet att träffa några av de som var på några av partiets allra första möten. Det är något väldigt speciellt att som parti kunna samla våra tidigare företrädare på våra högtidsdagar. Jag vill redan nu rikta ett stort tack till er före detta språkrör och partisekreterare som valt att dela den här helgen med resten av partiet.
Ett stort tack också till alla er som är på er första riksaktivitet för att ni valt att gå med i Miljöpartiet. Vi har de senaste åren inte bara ökat i politiskt inflytande – utan också i medlemsantal. Många av oss som idag är aktiva i partiet idag var inte ens födda i september 1981. Och två personer som är här idag föddes just den helgen som partiet bildades, den 19:e och 20:e september 1981. Qarin Johansson och Andreas Nyström Wendt som ni kommer att få lära känna mer under dagen och kvällen. De vill hälsa till er alla att vara på plats till middagen kl 18.30 så att ni inte missar någon av kvällens överraskningar.
Att vara ett växande parti i Sverige 2011 är något unikt. Senast igår kunde vi läsa på DN Debatt hur människor generellt slutat engagera sig i politiska partier. Ibland känns det till och med som att de andra partierna verkar ha gett upp. Det verkar viktigare att få folk att trycka på ”gilla”-knappar än att ha medlemmar som ställer krav. Miljöpartiet är här ett undantag. Den gröna vägen går åt det andra håller – vi fyller medlemskapet med ett innehåll och en makt över politiken. Och vi växer.
För ett år sedan på kommun- och landstingsdagarna, också här i Västerås, modererade jag ett samtal om att växa som parti. Jag kommer ihåg hur jag kvällen innan reflekterade över vilken intressant panel jag fått ihop. Det var människor från små och stora lokalavdelningar. Alla hade positiva exempel på hur man lyckats få nya miljöpartister att få känna sig välkomna. Men så slog det mig – det jag inte hade med var just en ny medlem.
I början av seminariet frågade jag de som kommit för att lyssna vilka som blivit nya medlemmar de senaste två åren. Drygt hälften räckte upp handen. Så frågade jag om någon av dem skulle kunna tänka sig att sitta med i panelen. En efter en togs händerna ner, tills bara en hand fortfarande var i luften. Nannan Lundin, som flyttade från åskådarplats rakt in i panelen. Hon berättade om hur hon gått med i partiet efter att ha arbetat med den tyska delegationen på ett flertal internationella klimattoppmöten och hur hon var utbildad webbstrateg. Jag tror att det kan vara svårt att gå in på våra medlemsmöten, ta ordet och säga ”hej, jag är troligen en av partiets främsta experter på internationell klimatpolitik och vill göra om era webblösningar från grunden” på sitt första möte? Men våra avdelningar och våra politiker ska vara nyfikna på vilka våra nya medlemmar är och aktivt fråga hur de vill bidra. Genom att lyssna – och att i regel säga ja – skapar vi en modern folkrörelse som bygger på hur människor vill engagera sig snarare än gamla strukturer.
På sikt hoppas jag dock att alla nya som kommer till partiet också kommer att vilja testa att ta på sig förtroendeuppdrag. I takt med att vi växer kommer ni att behövas ännu mer. Vi behöver också ta ansvaret att få in fler erfarenheter i politiken. Idag är till exempel bara 8 riksdagsledamöter över 65 år och även de yngsta medborgarna är underrepresenterade. Jag träffar väldigt få förtroendevalda runtom i landet med synliga funktionsnedsättningar.
Vår egen jämställdhetskommitté har mätt hur vår fördelningen av politiska uppdrag fallit ut ur ett genusperspektiv. Det blir i den mätningen tydligt hur inte ens vårt kvinnodominerade parti har en majoritet kvinnor på våra uppdrag. Tack vare våra kvoterade listor och våra principer om att dela på uppdragen ser det okej ut, men på de uppdrag där man bara väljer en person – så väljer vi i regel en man. Jag är bekymrad över det. Vi är ett feministiskt parti. Det måste också synas på våra listor 2014. Redan under nästa år kommer ni att besluta om processen för hur ni ska sätta listorna till valsedlarna 2013. Ni kommer att besluta om hur medlemsomröstningar ska gå till och vilka kvoteringsregler ni ska använda. Jag vill skicka med er att ha jämställdhets- och mångfaldsaspekten med redan i planeringen av det arbetet. Det kan inte vara så att ett grönt parti ska hålla nere kvinnorepresentation. VI ska snarare vara det parti som toppa en lista med flera kvinnor. Faktum är att det bara är så vi kan påverka maktfördelningen mellan könen i samhället – och inte bara upprätthålla jämställdhet i vår egen grupp.
Maria Wetterstrand brukar säga att ”telepati är en överskattad kommunikationsform”. Det tror jag är något värt att bära med sig som politiker. De motioner, särskilda yttranden och yrkanden som vi lägger i fullmäktige och nämnder må vara hur välformulerade, sakligt korrekta eller ideologiskt genomtänkta som helst. Om vi inte berättar för någon annan vad vi genomför så ger vi väldigt få människor möjligheter att upptäcka den gröna rörelsen.
Jag har blivit väldigt inspirerad av historien om en liten amerikansk församling som var med om den tragiska händelsen att deras kyrka brann ner. De försökte samla in pengar för att kunna bygga upp sin kyrka igen, men det visade sig vara svårt. Så efter ett tag började man i den andra änden – varför finns vi till? Församlingen fann sig vara överens om att de helst ville nå ut till utslagna människor, som fastnat i fattigdom eller missbruk. Församlingen ville ge dessa människor ett ljus, ett sammanhang. Men det var inte så att de människorna hade kommit till kyrkan innan den brann ner. Så församlingen la om hela sitt arbete. Istället för att samla pengar till en ny kyrka började man besöka härbärgen och andra ställen för att möta människor.
Det här får mig att tänka på valstugor. Jag vill inte uppmana er att bränna ner våra valstugor, men någonstans måste vi ställa oss frågan att om vi också vill möta människor – för att prata politik, för att vara ett öppet parti och föra en dialog. Ska vi då försöka få människor att komma till vår partilokal eller valstuga – med de trösklar som finns in till oss – eller ska vi vara där människor är? Jag vet att många avdelningar redan nu testar olika metoder. I förrgår ordnade MP Stockholmsregionen ”Bar Grön” på Södra teatern dit nästan 400 personer kom, på Gotland vet jag att man testat att anpassa vissa politiska möten efter öppna förskolan snarare än efter arbetsdagen och MP Malmö ordnade aktiviteter bredvid kön till Idol-audition där hundratals skånska ungdomar stod och väntade.
När ni nu skriver till mig om de politiska framgångar ni rönt det senaste året, skriv gärna också en rad om det bästa mötet ni haft där ni fått möjlighet att prata politik med någon som inte är politiker. 2014 kommer att bli de mest intensiva valår som vi någonsin upplevt, våra 30 år till trots. Då kommer vi att behöva berättelser om våra framgångar – men också nya och bättre sätt att möta människor.
Vi ses på 30-årsfesten ikväll! Tack!
Strax efter kongressen i maj fick jag, Åsa och Gustav ett mail från New York. Nina Åkestam och Max Ahlborn hade båda nyligen gått med i Miljöpartiet. Nu ville de engagera sig. Deras första tanke var att det skulle få vänta tills att de flyttade hem igen. Men sedan konstaterade de att det bor ca 40 000 svenskar i New York. En stad med lika många svenska invånare som Borlänge. Borde vi inte ha en avdelning även här? Deras fråga till oss var ”Får vi starta MP NY?” Och om man ska svara på den frågan måste man egentligen – rent stadgetekniskt – svara nej. Vi har inte den formella möjligheten att starta utlandsavdelningar. Men svaret på Max och Ninas fråga blev förstås – ja. Absolut. Vi ordnar det. När människor kommer till oss med idéer och engagemang så skapar vi förutsättningarna. Idag finns MP NY som avdelning och har 15-tal aktiva medlemmar. Vi här hemma kan följa deras kommentarer om ”Occupy Wall street”, ekologiska urbana projekt och om den svenska politiken på facebook och twitter. Det här är människor som inte hade kunnat engagera sig om vi inte sagt ja. Veckorna efteråt hörde miljöpartister i bland annat Bryssel och Barcelona av sig och ville också engagera sig. Det finns många människor som kommer till vårt parti med nya tankar om hur man skulle vilja engagera sig. Och jag är övertygad om att i regel är vår roll att säga ja. Jag är väldigt glad att vi kunde presentera Miljöpartiets första utlandsavdelning på partiets 30årsdag – och att det bara är det första av många nya sätt att vara miljöpartist på under den här mandatperioden.
Att fylla 30 år är väldigt speciellt.Det är ett tillfälle att reflektera över var man är i livet. Vad var det jag ville bli när jag blev stor? Är jag på väg mot det? Är man helt fel ute – ja, då det många som hamnar i det som kallas för 30årskris. Kanske får man då göra helt om och ändra sina planer. Men om man är på väg att nå sina mål så ska man fira. Och det är ingen tillfällighet att vi samlats här i Västerås för en 30årssfest.
Vi gröna har vår grund i framtidstro, som vi burit med oss i 30 år. Och det mest upplyftande är att vi har blivit bättre på att sprida den till fler. Vi har de senaste åren gått från att uppfattas som ett ”bakåtsträvande” parti till ett ”framtidsinriktat” parti när allmänheten svarar på hur de uppfattar oss. Det ska vi vara väldigt stolta över. Vi har blivit bättre på att berätta om hur fantastiskt det kan bli när grön politik genomförs – istället för att berätta om hur fruktansvärt det kommer att bli om vi inte får bestämma. Det är en utmaning. Särskilt i ett läge där vi ser hur klimatförändringarnas effekter börjar slå igenom. Vi ser sjuka människor utförsäkras och slås ut från trygghetssystemen. Vi ser unga människor som slås ut från sina utbildningar utan att få nya chanser. Men för att fortsätta bära framtidstro måste vi fokusera på att det går att vända utvecklingen. Grön politik gör skillnad.
Vi har aldrig tidigare gjort såhär mycket skillnad. Det om något har jag märkt när jag rest runt i landet det senaste halvåret och besökt regionmöten och utbildningsdagar för er kommunpolitiker. Vi är fler förtroendevalda än någonsin och rekordmånga av oss sitter i majoritet. Vi bildar samarbeten, får igenom grön politik och vrider samhällsutvecklingen åt rätt håll. I Kalmar energieffektiviseras kommunens fastigheter och barnen får ekologisk och närodlad skolmat så att de orkar hela dagen. I Skåne får gömda flyktingar nu samma rätt som andra till fri hälso-, sjukvård och tandvård – ett föredöme för Sverige. Här i Västmanland ökar nu äntligen satsningarna på kollektiva och smarta transporter när regeringen misslyckas.
Jag vet att vi har fler framgångar att berätta om. Jag vill höra er berätta om nya naturreservat där människor kan andas frisk luft, klimatsmart byggda studentlägenheter, kommuner som når målet om jämställda löner mellan kvinnor och män, fritidsverksamhet för hbt-ungdomar, offentligt anställda inom vården som får sänkt arbetstid, socialt och energimässigt upprustade miljonprogram som gör att människor kan känna en stolthet över sitt område, barn som fått fler lärare i skolan. All den framtidstro vi mötte väljarna med 2010 som idag blir verklighet tack vare gröna politiker runtom i landet. Det är idag på den lokala och regionala nivån som den gröna omställningen sker.
Nyckeln för att ännu fler människor ska känna att de är beredda att lägga gröna röster under valåret 2014 handlar om att sprida dessa berättelser. Hur mycket bättre Sverige blivit tack vare vare vår framtidstro och våra gröna politiker. Jag skulle vilja att ni kopplade upp er på det trådlösa nätverket – gärna på en gång – och mailar mig er största framgång i kommun- och landstingspolitiken. När jag fått ihop 100 gröna framgångar i mailboxen så drar vi igång en stor kampanj. Vi ska dela våra framgångar med varandra och med resten av samhället. Fråga också er bordsgranne på kvällens fest om vad de är mest stolta över att de fått igenom politiskt sedan valet. Kanske är det något du kan driva i din egen nämnd? Det är i mötet med varandra som vi stärks.
Under den här helgen har ni också möjlighet att träffa några av de som var på några av partiets allra första möten. Det är något väldigt speciellt att som parti kunna samla våra tidigare företrädare på våra högtidsdagar. Jag vill redan nu rikta ett stort tack till er före detta språkrör och partisekreterare som valt att dela den här helgen med resten av partiet.
Ett stort tack också till alla er som är på er första riksaktivitet för att ni valt att gå med i Miljöpartiet. Vi har de senaste åren inte bara ökat i politiskt inflytande – utan också i medlemsantal. Många av oss som idag är aktiva i partiet idag var inte ens födda i september 1981. Och två personer som är här idag föddes just den helgen som partiet bildades, den 19:e och 20:e september 1981. Qarin Johansson och Andreas Nyström Wendt som ni kommer att få lära känna mer under dagen och kvällen. De vill hälsa till er alla att vara på plats till middagen kl 18.30 så att ni inte missar någon av kvällens överraskningar.
Att vara ett växande parti i Sverige 2011 är något unikt. Senast igår kunde vi läsa på DN Debatt hur människor generellt slutat engagera sig i politiska partier. Ibland känns det till och med som att de andra partierna verkar ha gett upp. Det verkar viktigare att få folk att trycka på ”gilla”-knappar än att ha medlemmar som ställer krav. Miljöpartiet är här ett undantag. Den gröna vägen går åt det andra håller – vi fyller medlemskapet med ett innehåll och en makt över politiken. Och vi växer.
För ett år sedan på kommun- och landstingsdagarna, också här i Västerås, modererade jag ett samtal om att växa som parti. Jag kommer ihåg hur jag kvällen innan reflekterade över vilken intressant panel jag fått ihop. Det var människor från små och stora lokalavdelningar. Alla hade positiva exempel på hur man lyckats få nya miljöpartister att få känna sig välkomna. Men så slog det mig – det jag inte hade med var just en ny medlem.
I början av seminariet frågade jag de som kommit för att lyssna vilka som blivit nya medlemmar de senaste två åren. Drygt hälften räckte upp handen. Så frågade jag om någon av dem skulle kunna tänka sig att sitta med i panelen. En efter en togs händerna ner, tills bara en hand fortfarande var i luften. Nannan Lundin, som flyttade från åskådarplats rakt in i panelen. Hon berättade om hur hon gått med i partiet efter att ha arbetat med den tyska delegationen på ett flertal internationella klimattoppmöten och hur hon var utbildad webbstrateg. Jag tror att det kan vara svårt att gå in på våra medlemsmöten, ta ordet och säga ”hej, jag är troligen en av partiets främsta experter på internationell klimatpolitik och vill göra om era webblösningar från grunden” på sitt första möte? Men våra avdelningar och våra politiker ska vara nyfikna på vilka våra nya medlemmar är och aktivt fråga hur de vill bidra. Genom att lyssna – och att i regel säga ja – skapar vi en modern folkrörelse som bygger på hur människor vill engagera sig snarare än gamla strukturer.
På sikt hoppas jag dock att alla nya som kommer till partiet också kommer att vilja testa att ta på sig förtroendeuppdrag. I takt med att vi växer kommer ni att behövas ännu mer. Vi behöver också ta ansvaret att få in fler erfarenheter i politiken. Idag är till exempel bara 8 riksdagsledamöter över 65 år och även de yngsta medborgarna är underrepresenterade. Jag träffar väldigt få förtroendevalda runtom i landet med synliga funktionsnedsättningar.
Vår egen jämställdhetskommitté har mätt hur vår fördelningen av politiska uppdrag fallit ut ur ett genusperspektiv. Det blir i den mätningen tydligt hur inte ens vårt kvinnodominerade parti har en majoritet kvinnor på våra uppdrag. Tack vare våra kvoterade listor och våra principer om att dela på uppdragen ser det okej ut, men på de uppdrag där man bara väljer en person – så väljer vi i regel en man. Jag är bekymrad över det. Vi är ett feministiskt parti. Det måste också synas på våra listor 2014. Redan under nästa år kommer ni att besluta om processen för hur ni ska sätta listorna till valsedlarna 2013. Ni kommer att besluta om hur medlemsomröstningar ska gå till och vilka kvoteringsregler ni ska använda. Jag vill skicka med er att ha jämställdhets- och mångfaldsaspekten med redan i planeringen av det arbetet. Det kan inte vara så att ett grönt parti ska hålla nere kvinnorepresentation. VI ska snarare vara det parti som toppa en lista med flera kvinnor. Faktum är att det bara är så vi kan påverka maktfördelningen mellan könen i samhället – och inte bara upprätthålla jämställdhet i vår egen grupp.
Maria Wetterstrand brukar säga att ”telepati är en överskattad kommunikationsform”. Det tror jag är något värt att bära med sig som politiker. De motioner, särskilda yttranden och yrkanden som vi lägger i fullmäktige och nämnder må vara hur välformulerade, sakligt korrekta eller ideologiskt genomtänkta som helst. Om vi inte berättar för någon annan vad vi genomför så ger vi väldigt få människor möjligheter att upptäcka den gröna rörelsen.
Jag har blivit väldigt inspirerad av historien om en liten amerikansk församling som var med om den tragiska händelsen att deras kyrka brann ner. De försökte samla in pengar för att kunna bygga upp sin kyrka igen, men det visade sig vara svårt. Så efter ett tag började man i den andra änden – varför finns vi till? Församlingen fann sig vara överens om att de helst ville nå ut till utslagna människor, som fastnat i fattigdom eller missbruk. Församlingen ville ge dessa människor ett ljus, ett sammanhang. Men det var inte så att de människorna hade kommit till kyrkan innan den brann ner. Så församlingen la om hela sitt arbete. Istället för att samla pengar till en ny kyrka började man besöka härbärgen och andra ställen för att möta människor.
Det här får mig att tänka på valstugor. Jag vill inte uppmana er att bränna ner våra valstugor, men någonstans måste vi ställa oss frågan att om vi också vill möta människor – för att prata politik, för att vara ett öppet parti och föra en dialog. Ska vi då försöka få människor att komma till vår partilokal eller valstuga – med de trösklar som finns in till oss – eller ska vi vara där människor är? Jag vet att många avdelningar redan nu testar olika metoder. I förrgår ordnade MP Stockholmsregionen ”Bar Grön” på Södra teatern dit nästan 400 personer kom, på Gotland vet jag att man testat att anpassa vissa politiska möten efter öppna förskolan snarare än efter arbetsdagen och MP Malmö ordnade aktiviteter bredvid kön till Idol-audition där hundratals skånska ungdomar stod och väntade.
När ni nu skriver till mig om de politiska framgångar ni rönt det senaste året, skriv gärna också en rad om det bästa mötet ni haft där ni fått möjlighet att prata politik med någon som inte är politiker. 2014 kommer att bli de mest intensiva valår som vi någonsin upplevt, våra 30 år till trots. Då kommer vi att behöva berättelser om våra framgångar – men också nya och bättre sätt att möta människor.
Vi ses på 30-årsfesten ikväll! Tack!