Anders Wallner: Jultal 2012

Jag är uppvuxen på en släktgård i Nordanstig i Hälsingland. Jag var student i Malmö och idag bor jag i Stockholm med min familj. Från norr till söder, det här är mitt land – och det här är ditt land.

För 1,5 år sedan blev jag rånad och knivskuren. Jag hade varit på födelsedagsfest i Alby som är ett miljonprogramsområde i södra Stockholm. Det skedde på vägen hem. Två män tvingade mig att ta ut pengar i en bankomat. När jag ropade på hjälp högg de mig med kniven igen, den här gången ganska djupt. Jag lyckades ändå slita mig loss och sprang så fort jag kunde. Jag tog mig till tunnelbanan, där jag fick hjälp. Senare på natten opererades jag. Efter någon månad kunde jag gå bra igen. Jag hade väldigt mycket tur i oturen den där kvällen.

Den vanligaste frågan som jag fick efter överfallet var ”Vad gjorde du i Alby?”. Vad gjorde du i Alby? Frågan sätter fingret på två saker i vårt samhälle. Dels bilden av våra miljonprogram – och dels bilden av mig. Vad gjorde jag – en politikerSvensson – en kväll i förorten?

Att vara rädd för mitt liv, att känna hur rädsla övergår i panik var nytt för mig. Men den bild som finns av oss politiker – att vi aldrig sätter vår fot i verkligheten – det var ingen nyhet.

Idag ska jag prata om de här två sakerna. Bilden av oss politiker och bilden av våra miljonprogram. För sedan mina barndomsår i Nordanstig har det varit en sak som provocerat mig mer än något annat – när några få förstör för så många andra.

Men först ska jag hälsa från Miljöpartiets språkrör, Åsa Romson och Gustav Fridolin. Just nu är de båda föräldralediga vilket är anledningen till att jag sitter här. Jag blev också förälder för några år sedan. Föräldraledigheten innebar en möjlighet att se på politiken från utsidan igen. För mig blev det tydligt att partipolitiken blir väldigt osynlig när vardagen kretsar kring blöjor, babysim och titt-ut-lekar. Jag tror i och för sig inte att människor går runt och saknar politik i sin vardag. Men politiken saknar ofta deras erfarenheter. Glappet mellan politiken och din vardag behöver minska. Jag vill att dina erfarenheter ska finnas i politiken.

Som partisekreterare har jag därför utmanat mitt parti. Vi ska involvera 250 000 människor i att förnya vår politik. Jag tror att människors möjligheter att påverka Miljöpartiet är en av anledningarna till att vi går mot strömmen och växer.

Sveriges politiska partier har tillsammans 44 000 politiker i kommuner, landsting och i riksdagen. Det är människor som, utifrån sina olika värderingar, valt att lägga tid på att förändra samhället. 97 procent är fritidspolitiker som sköter sina uppdrag när barnen har somnat och morgondagens lektionen är planerad. Förtroendet för oss politiker bärs upp av alla oss tillsammans. Om några få missköter sig så drabbar det alla 44 000.

För det finns politiker vars beteende riskerar förlora ditt förtroende. Politiker som tar emot pengar eller resor och sedan lyssnar lite extra på just det företaget. Eller politiker som lever på den så kallade ”inkomstgarantin” istället för att ta ett jobb. Politiker som inte lever i verkligheten. Men det handlar om en mycket liten minoritet. Låt inte deras beteende påverka hur du ser på de tusentals andra som lägger sin tid på att göra världen lite bättre. Låt inte några få förstöra för alla andra.

De senaste veckorna har media rapporterat om klimathotet. Det råder ingen tvekan längre – den globala uppvärmningen är vår generations och hela världens största utmaning. Men det som har diskuterats mest under hösten är inte klimatet, utan invandringen och Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har helt olika syn på människor och världen. För Miljöpartiet är det främlingsfientligheten och klimatutsläppen som måste minska, inte Sveriges ansvar för klimatet och för människor som söker skydd.

Den som vill begränsa invandringen till Sverige måste svara på frågan om vilken grupp det är man vill stänga dörren för. Är det de personer som svenska företag vill anställa? Är det de mammor och pappor som efter att ha varit ifrån sina barn får möjlighet att återförenas? Eller är det de som flyr från krig och förtryck i sina hemländer?

Självklart finns det problem med integrationen i Sverige. Men Miljöpartiet skulle aldrig skylla dem på några få. Problem är ett annat ord för utmaningar, som blir till möjligheter när vi möter dem tillsammans.

För vad är samhällets svar till den förälder som gått den långa vägen och utbildat sig men inte ens blir kallad på jobbintervju? Och vad är politikens svar till dennes barn som måste kämpa dubbelt så hårt i skolan på ett språk de inte till fullo behärskar?

En bättre samhällsintegration handlar att invandrade ingenjörer ska arbeta som ingenjörer. Att alla barn får en ärlig chans i skolan. Och att en femtedel av våra makthavare – journalister som politiker – ska vara bosatta i miljonprogrammen. Det är riktiga politiska utmaningar att arbeta med.

Men det finns några få, högljudda debattörer som hävdar att invandringen är ett problem, att det finns grader av svenskhet och att vi ska behandlas där efter, eller att invandrartäta områden är farliga. Det är fel. Det finns inte mer våld i miljonprogrammen än någon annanstans. De farligaste offentliga platserna är storstädernas cityområden, särskilt platser med mycket fylla. Det hade varit farligare för mig den där kvällen att röra mig från Stureplan upp för Kungsgatan än att vara i Alby samma tid.

Trots att jag vet det hade jag fram tills nyligen inte varit i Alby sedan överfallet. Men för några helger sedan åkte jag dit igen. Och därmed kan jag nu svara på den fråga som många journalister frågade mig efter överfallet. ”Hur har det påverkat dig politiskt?” Hur har det påverkat mig politiskt? Det har tagit mig 1,5 år att känna mig trygg i svaret på den frågan.

Det har det inte. Det har inte påverkat mig som politiker. För jag vägrar låta en negativ upplevelse färga min uppfattning av ett helt område. Då skulle jag låta några få förstöra för så många andra.