Ärade ledamöter av Sveriges riksdag, ärande överlevare, gäster, vänner,
Att vara människa är något allvarligt. De konsekvenser som vårt handlande
och vår passivitet får för andra människor kan vara skillnaden mellan liv och
död. Detta är det vi ytterst är här för att påminnas om idag.
Som människa och Sveriges kultur- och demokratiminister är det viktigt att
få minnas och påminnas om det värsta brottet i mänsklighetens historia.
Det var inte särskilt länge sedan det hände, den bottenlösa grymhetens
överlevare finns med oss här idag. Det är mindre än en mansålder sen och
det är mer än ett minne, det är en levande erfarenhet.
Det är levande erfarenhet som min vän Emerich Roth lågmält, kortfattat,
sorgset och samtidigt konstaterande beskrev för mig när vi stod över
rälsen framför portarna till Auschwitz. Han beskrev hur lägervakterna hade
tvingat honom att slå i spikar i rälsen som tog tågen ända in i lägret.
De som mött den grymhet som vi idag har svårt att se som mänsklig sitter här
bland oss. Deras hud bär känslan från utsattheten. De minns fortfarande
doften av hatet, och sorgen finns i deras kroppar. Det är i sanning inget
minne, det är en levande erfarenhet. En levande erfarenhet som har blivit till
del av deras barns och barnbarns erfarenheter.
Det är en levande erfarenhet i mina vänner och i mina vänners små barn som
utanför förskolan möts av beväpnade vakter som ska skydda dem från hatet.
Det var människohjärnan som skapande Förintelsen. Det var
människohanden som drev miljontals judar och hundratusentals romer i
döden. Det var människor som var de vakter som pekade mot röken från
skorstenarna i Auschwitz, som svar när barnen i lägret frågade efter sina
mammor. Det var människor som förföljde och lät sitt hat flöda över
homosexuella, människor med funktionsnedsättningar och politiska
meningsmotståndare. Det var människor, sammansatta av samma delar som
alla vi är, som skapade detta.
Det är hög tid att vara mycket tydlig. Det finns ingen tid att linda in ord eller
förmildra beteenden. Vi är alla kapabala till att vara en del av det mest
fruktansvärda.
Psykologin påminner oss om faran i att inte erkänna det som vi inte vill
kännas vid i oss själva. Det vi föraktar, det vi inte vill se. Vår svaghet,
ensamhet och vår rädsla för att väcka andra människors förakt.
Det vi inte vill se hos oss själva lägger vi gärna hos dem vi inte känner, de
främmande, de som inte är som vi. Den norska författarinnan Marte
Michelet, som i dagarna publicerar en grundlig beskrivning av hur nazismen
fick fäste i Norge, menar att impulsen att rensa bort det främmade ligger nära
till hands hos alla människor. Vi tänker att bara vi tar bort det som är
främmande och annorlunda så blir allt bra för oss som är kvar. Vi vet att det
inte är så. Ändå tenderar mänskligheten att gång på gång att välja den vägen.
Vårt förnuft säger oss; det får aldrig hända igen! Men lika ofta frågar vi oss;
hur kunde det hända? Hédi Fried, som såg andra världskriget växa fram och
pågå under hennes ungdomsår, säger det klokt:
"Kan någon säga när någonting börjar? Sandkorn läggs till sandkorn, och
innan man vet ordet av ligger det en sandhög framför en".
Som politiker är jag full av självrannsakan. Varför ser det ut som det gör i
Europa idag? Många länder har ju egentligen helt nyligen frigjorts från
diktaturer. Varför blåser hatets vindar genom Europa igen? Vad var det som
gjorde att de första sandkornen lades framför oss och vad var det vi inte såg?
Några av svaren kanske finns hos dem vars berättelse sällan hörs. De som
tystnade vid matbordet inför frågan om varför de inget gjorde, när hatet kom
rullande över Europa under 1930-talet. De som lämnade livet med skammen
att de inget gjort för att hindra mörkret från att ta över. Vad tänkte de, vad
kände de och varför gjorde de ingenting?
Jag vill inte tro att vi en dag ska blir skyldiga våra barn svaret på den frågan.
Ansvaret ligger därför tungt på våra axlar att inte enbart välja bort hatet,
utan att också aktivt välja medkänslan och kärleken. Att våga och orka se –
att det jag ser hos främlingen och som skrämmer mig – finns även hos mig.
Alla människors lika värde. Alla människor har samma värde. Vi känner igen
formuleringarna, de ligger lätt i munnen, det låter enkelt och bra. Men vad
betyder det egentligen? Hur ska vi få våra barn att förstå vad det faktiskt
innebär, i konkreta handlingar, i ett vardagligt liv?
Hur förklarar vi skillnaden mellan respekt och kärlek, för våra barn? För oss
själva? Nej, vi måste inte älska alla, men mänsklig samvaro kräver respekt
för den andre. Varje enskild individs dagliga handlande avgör vilket samhälle
vi har.
Den lösning som vissa politiker serverar verkar så enkel: om vi bara rensar
bort, förändrar, rätar in, så blir allt bra. Det är lätt att dras med, att längta
efter trygghet, till vilket pris som helst när världen kränger. Men vi vet hur
det blir när mörkret får styra, till sist går ingen fri.
När friheten inte gäller vissa, då gäller den tillsyvende och sist ingen. Där
man tror att tryggheten väntar, lurar död, ensamhet och hat.
Den svenske psykoanalytikern Ludvig Igra skriver i sin bok "Den tunna
hinnan mellan omsorg och grymhet" att "vi måste var och en av oss finna
medkänslans stilla ton i vårt inre, och vara medvetna om hur lätt den kan
övertygas, förstummas och dövas. Till det bidrar vi också själva."
Den här tonen vibrerar av allvaret i att vara människa. Medveten om att våra
handlingar kan avgöra en annan människas öde. Att förmågan att fatta beslut
är det som gör oss till människor.
Men samma ton är också källan till kraft och kärlek, vår förmåga att finnas
till för varandra och på så sätt åstadkomma det vi kanske aldrig trodde var
möjligt.
Idag minns vi det värsta brottet i mänsklighetens historia, Förintelsen. Vi har
hört överlevarnas berättelser, vi har hört vad den yttersta konsekvensen är.
Ansvaret vilar tungt på våra axlar, ansvaret för att det aldrig får ske igen.
Tack!
Att vara människa är något allvarligt. De konsekvenser som vårt handlande
och vår passivitet får för andra människor kan vara skillnaden mellan liv och
död. Detta är det vi ytterst är här för att påminnas om idag.
Som människa och Sveriges kultur- och demokratiminister är det viktigt att
få minnas och påminnas om det värsta brottet i mänsklighetens historia.
Det var inte särskilt länge sedan det hände, den bottenlösa grymhetens
överlevare finns med oss här idag. Det är mindre än en mansålder sen och
det är mer än ett minne, det är en levande erfarenhet.
Det är levande erfarenhet som min vän Emerich Roth lågmält, kortfattat,
sorgset och samtidigt konstaterande beskrev för mig när vi stod över
rälsen framför portarna till Auschwitz. Han beskrev hur lägervakterna hade
tvingat honom att slå i spikar i rälsen som tog tågen ända in i lägret.
De som mött den grymhet som vi idag har svårt att se som mänsklig sitter här
bland oss. Deras hud bär känslan från utsattheten. De minns fortfarande
doften av hatet, och sorgen finns i deras kroppar. Det är i sanning inget
minne, det är en levande erfarenhet. En levande erfarenhet som har blivit till
del av deras barns och barnbarns erfarenheter.
Det är en levande erfarenhet i mina vänner och i mina vänners små barn som
utanför förskolan möts av beväpnade vakter som ska skydda dem från hatet.
Det var människohjärnan som skapande Förintelsen. Det var
människohanden som drev miljontals judar och hundratusentals romer i
döden. Det var människor som var de vakter som pekade mot röken från
skorstenarna i Auschwitz, som svar när barnen i lägret frågade efter sina
mammor. Det var människor som förföljde och lät sitt hat flöda över
homosexuella, människor med funktionsnedsättningar och politiska
meningsmotståndare. Det var människor, sammansatta av samma delar som
alla vi är, som skapade detta.
Det är hög tid att vara mycket tydlig. Det finns ingen tid att linda in ord eller
förmildra beteenden. Vi är alla kapabala till att vara en del av det mest
fruktansvärda.
Psykologin påminner oss om faran i att inte erkänna det som vi inte vill
kännas vid i oss själva. Det vi föraktar, det vi inte vill se. Vår svaghet,
ensamhet och vår rädsla för att väcka andra människors förakt.
Det vi inte vill se hos oss själva lägger vi gärna hos dem vi inte känner, de
främmande, de som inte är som vi. Den norska författarinnan Marte
Michelet, som i dagarna publicerar en grundlig beskrivning av hur nazismen
fick fäste i Norge, menar att impulsen att rensa bort det främmade ligger nära
till hands hos alla människor. Vi tänker att bara vi tar bort det som är
främmande och annorlunda så blir allt bra för oss som är kvar. Vi vet att det
inte är så. Ändå tenderar mänskligheten att gång på gång att välja den vägen.
Vårt förnuft säger oss; det får aldrig hända igen! Men lika ofta frågar vi oss;
hur kunde det hända? Hédi Fried, som såg andra världskriget växa fram och
pågå under hennes ungdomsår, säger det klokt:
"Kan någon säga när någonting börjar? Sandkorn läggs till sandkorn, och
innan man vet ordet av ligger det en sandhög framför en".
Som politiker är jag full av självrannsakan. Varför ser det ut som det gör i
Europa idag? Många länder har ju egentligen helt nyligen frigjorts från
diktaturer. Varför blåser hatets vindar genom Europa igen? Vad var det som
gjorde att de första sandkornen lades framför oss och vad var det vi inte såg?
Några av svaren kanske finns hos dem vars berättelse sällan hörs. De som
tystnade vid matbordet inför frågan om varför de inget gjorde, när hatet kom
rullande över Europa under 1930-talet. De som lämnade livet med skammen
att de inget gjort för att hindra mörkret från att ta över. Vad tänkte de, vad
kände de och varför gjorde de ingenting?
Jag vill inte tro att vi en dag ska blir skyldiga våra barn svaret på den frågan.
Ansvaret ligger därför tungt på våra axlar att inte enbart välja bort hatet,
utan att också aktivt välja medkänslan och kärleken. Att våga och orka se –
att det jag ser hos främlingen och som skrämmer mig – finns även hos mig.
Alla människors lika värde. Alla människor har samma värde. Vi känner igen
formuleringarna, de ligger lätt i munnen, det låter enkelt och bra. Men vad
betyder det egentligen? Hur ska vi få våra barn att förstå vad det faktiskt
innebär, i konkreta handlingar, i ett vardagligt liv?
Hur förklarar vi skillnaden mellan respekt och kärlek, för våra barn? För oss
själva? Nej, vi måste inte älska alla, men mänsklig samvaro kräver respekt
för den andre. Varje enskild individs dagliga handlande avgör vilket samhälle
vi har.
Den lösning som vissa politiker serverar verkar så enkel: om vi bara rensar
bort, förändrar, rätar in, så blir allt bra. Det är lätt att dras med, att längta
efter trygghet, till vilket pris som helst när världen kränger. Men vi vet hur
det blir när mörkret får styra, till sist går ingen fri.
När friheten inte gäller vissa, då gäller den tillsyvende och sist ingen. Där
man tror att tryggheten väntar, lurar död, ensamhet och hat.
Den svenske psykoanalytikern Ludvig Igra skriver i sin bok "Den tunna
hinnan mellan omsorg och grymhet" att "vi måste var och en av oss finna
medkänslans stilla ton i vårt inre, och vara medvetna om hur lätt den kan
övertygas, förstummas och dövas. Till det bidrar vi också själva."
Den här tonen vibrerar av allvaret i att vara människa. Medveten om att våra
handlingar kan avgöra en annan människas öde. Att förmågan att fatta beslut
är det som gör oss till människor.
Men samma ton är också källan till kraft och kärlek, vår förmåga att finnas
till för varandra och på så sätt åstadkomma det vi kanske aldrig trodde var
möjligt.
Idag minns vi det värsta brottet i mänsklighetens historia, Förintelsen. Vi har
hört överlevarnas berättelser, vi har hört vad den yttersta konsekvensen är.
Ansvaret vilar tungt på våra axlar, ansvaret för att det aldrig får ske igen.
Tack!