Ärade överlevare, gäster, vänner,
Några blad från en grönskande björk. Insmugglade till lägret i
klänningsfållen. Med bankande hjärta förbi SS-soldaterna klarade hon det.
Hon kunde visa sina kamrater att det fanns en annan värld. Några löv som
näring till att återuppväcka ett obefintligt hopp och förlorad förtröstan. Det
är författaren och psykologen Hédi Frieds svar när skolbarn idag frågar
henne vad som var det bästa i förintelselägren. Hédi Fried överlevde
Auschwitz och Bergen-Belsen och har ägnat sitt liv åt att outtröttligt
beskriva sina unga år i lägren. För att vi inte ska glömma.
Vi människor hänger på ett mycket påtagligt sätt samman med tiden före oss.
Och vår betydelse för det som ska komma går inte att ifrågasätta. Vi är
länkar från det som varit till det som ska bli. Och det innebär ett ansvar, en
förväntan från det förflutna på samtiden. Vittnesmålen från förintelselägren
är svåra att ta till sig och vi värjer oss för att berätta för våra barn om det
fasansfulla som människor är kapabla till. Ändå måste vi det. Eftersom
fruktansvärda övergrepp kan hända igen och igen, i andra former, mot andra
människor.
Den nyligen bortgångne sociologen Zygmunt Bauman ger oss ingen tröst
men mycken klokskap. Han menar att förintelsen som resulterade i
förföljelse och massavrättningar av judar, romer, personer med
funktionsnedsättning, homosexuella och transpersoner inte kan förklaras bort
som ett återfall i barbari. Han menade att den var resultatet av en rationalitet
och modernitet driven till sin spets. Övergrepp som strider mot mänskliga
rättigheter begås varje dag. Människors frihet kränks i varje stund.
Mänskligheten är inte på något sätt skyddad mot barbari och brutal grymhet.
För ett år sedan stod jag i Sveriges Riksdag och, precis som idag, talade vid
högtidlighållandet av förintelsens minnesdag. Dagar som markerar det som
skett är viktiga för att vi ska få möjlighet att samla tankarna, reflektera och
formulera ambitionerna för framtiden. Ett år är en ganska kort tid. Men när
jag tittar bakåt så har förbluffande mycket hänt. Auktoritära ledare har trätt
fram, här och var, och föreslår enkla lösningar på komplexa problem.
Kanske är det så att människors känsla av utsatthet föder ett behov av att
luta sig mot en idealiserad auktoritet. I en tid av rädsla och osäkerhet inför
framtiden är en ledare med en förenklad världsbild tilltalande då den lyfter
bort vårt eget ansvar. Det är en mycket farlig väg att gå. Och det ankommer
som ett tungt ansvar på oss politiker att formulera alternativ.
Men vi har gemensamt en skyldighet att inte skapa förutsättningar för ett
sådant ledarskap. Den tyske journalisten Sebastian Haffner beskriver i sin
bok tiden före Hitlers maktövertagande när nazisternas siffror ständigt steg.
"Det som inte längre fanns var livsglädje, älskvärdhet, harmlöshet, välvilja,
förståelse, beredvillighet, generositet och humor. Luften hade blivit
kvalmig." I mitt och regeringens arbete för ökad demokrati och mångfald,
pressfrihet och yttrandefrihet, alla människors möjlighet att ta del av och
utöva kultur, kan inget ge en starkare drivkraft än denna beskrivning.
Rasismen och nationalismen griper omkring sig i Europa och resten av
världen. Det kan vara svårt att se sin egen betydelse i allt det mörka. Att se
vilka möjligheter var och en av oss har att betyda något för en bättre värld.
Just den 27 januari för exakt 70 år sedan kallade Eleanor Roosevelt som
ordförande för FN:s organ för mänskliga rättigheter till sitt första möte i en
arbetsgrupp vars arbete skulle resultera i den allmänna förklaringen om de
mänskliga rättigheterna.
Samtidigt reste sig Europa ur dyn. Priset för att en destruktiv politisk ideologi
fått råda betalades av hundratals miljoner människor då och under åren som
följde. Och det får aldrig hända igen. Därför är det arbete som Eleonor
Roosevelt och hennes arbetsgrupp gjorde vägledande än idag.
De grupper som var förföljda under förintelsen upplever också idag en
utsatthet. Av olika grad och på olika sätt, men det är likväl och i varje form
oacceptabelt.
Det finns inga kompromisser när vi idag står inför utmaningar som vi
fortfarande kanske inte förstår vidden av. Sverige kan inte ha något annat
mål än att vara ett land fritt från rasism och hatbrott. När vi ser en ökad
rasism och polarisering kan inte svaret vara något annat än ökad solidaritet
och att sträva mot sammanhållning.
Regeringen har därför formulerat en nationell plan mot rasism och liknande
former av fientlighet och hatbrott. Arbetet med att ta fram planen var svårt,
frågan är komplex och mångfacetterad. Men människors engagemang blev
tydligt och gav hopp om framgång. Det finns bara ett alternativ i det här
arbetet och det är att lyckas.
"När man är rädd är det bra att veta varför", skriver Émile Ajar i den älskade
romanen "Med livet framför sig". Det är helt sant. Den diffusa rädslan
framkallar det svåraste i människan, vanmakten. Den förlamar och krymper
våra sinnen.
Mitt mod stärks av berättelsen om de små gröna bladen i klänningsfållen, att
i allt det hemska påminnas om det goda och vackra. Min beslutsamhet
kommer från kärleken till friheten. Och min övertygelse är att var och en av
oss kan finna styrka att varje dag välja det goda framför det enkla. Det är
vad det förflutna förväntar sig av samtiden. Kampen för det öppna och
solidariska samhället pågår i detta nu. Du behövs. Gör vad du kan. Med det
du har. Där du är.
Tack!
Några blad från en grönskande björk. Insmugglade till lägret i
klänningsfållen. Med bankande hjärta förbi SS-soldaterna klarade hon det.
Hon kunde visa sina kamrater att det fanns en annan värld. Några löv som
näring till att återuppväcka ett obefintligt hopp och förlorad förtröstan. Det
är författaren och psykologen Hédi Frieds svar när skolbarn idag frågar
henne vad som var det bästa i förintelselägren. Hédi Fried överlevde
Auschwitz och Bergen-Belsen och har ägnat sitt liv åt att outtröttligt
beskriva sina unga år i lägren. För att vi inte ska glömma.
Vi människor hänger på ett mycket påtagligt sätt samman med tiden före oss.
Och vår betydelse för det som ska komma går inte att ifrågasätta. Vi är
länkar från det som varit till det som ska bli. Och det innebär ett ansvar, en
förväntan från det förflutna på samtiden. Vittnesmålen från förintelselägren
är svåra att ta till sig och vi värjer oss för att berätta för våra barn om det
fasansfulla som människor är kapabla till. Ändå måste vi det. Eftersom
fruktansvärda övergrepp kan hända igen och igen, i andra former, mot andra
människor.
Den nyligen bortgångne sociologen Zygmunt Bauman ger oss ingen tröst
men mycken klokskap. Han menar att förintelsen som resulterade i
förföljelse och massavrättningar av judar, romer, personer med
funktionsnedsättning, homosexuella och transpersoner inte kan förklaras bort
som ett återfall i barbari. Han menade att den var resultatet av en rationalitet
och modernitet driven till sin spets. Övergrepp som strider mot mänskliga
rättigheter begås varje dag. Människors frihet kränks i varje stund.
Mänskligheten är inte på något sätt skyddad mot barbari och brutal grymhet.
För ett år sedan stod jag i Sveriges Riksdag och, precis som idag, talade vid
högtidlighållandet av förintelsens minnesdag. Dagar som markerar det som
skett är viktiga för att vi ska få möjlighet att samla tankarna, reflektera och
formulera ambitionerna för framtiden. Ett år är en ganska kort tid. Men när
jag tittar bakåt så har förbluffande mycket hänt. Auktoritära ledare har trätt
fram, här och var, och föreslår enkla lösningar på komplexa problem.
Kanske är det så att människors känsla av utsatthet föder ett behov av att
luta sig mot en idealiserad auktoritet. I en tid av rädsla och osäkerhet inför
framtiden är en ledare med en förenklad världsbild tilltalande då den lyfter
bort vårt eget ansvar. Det är en mycket farlig väg att gå. Och det ankommer
som ett tungt ansvar på oss politiker att formulera alternativ.
Men vi har gemensamt en skyldighet att inte skapa förutsättningar för ett
sådant ledarskap. Den tyske journalisten Sebastian Haffner beskriver i sin
bok tiden före Hitlers maktövertagande när nazisternas siffror ständigt steg.
"Det som inte längre fanns var livsglädje, älskvärdhet, harmlöshet, välvilja,
förståelse, beredvillighet, generositet och humor. Luften hade blivit
kvalmig." I mitt och regeringens arbete för ökad demokrati och mångfald,
pressfrihet och yttrandefrihet, alla människors möjlighet att ta del av och
utöva kultur, kan inget ge en starkare drivkraft än denna beskrivning.
Rasismen och nationalismen griper omkring sig i Europa och resten av
världen. Det kan vara svårt att se sin egen betydelse i allt det mörka. Att se
vilka möjligheter var och en av oss har att betyda något för en bättre värld.
Just den 27 januari för exakt 70 år sedan kallade Eleanor Roosevelt som
ordförande för FN:s organ för mänskliga rättigheter till sitt första möte i en
arbetsgrupp vars arbete skulle resultera i den allmänna förklaringen om de
mänskliga rättigheterna.
Samtidigt reste sig Europa ur dyn. Priset för att en destruktiv politisk ideologi
fått råda betalades av hundratals miljoner människor då och under åren som
följde. Och det får aldrig hända igen. Därför är det arbete som Eleonor
Roosevelt och hennes arbetsgrupp gjorde vägledande än idag.
De grupper som var förföljda under förintelsen upplever också idag en
utsatthet. Av olika grad och på olika sätt, men det är likväl och i varje form
oacceptabelt.
Det finns inga kompromisser när vi idag står inför utmaningar som vi
fortfarande kanske inte förstår vidden av. Sverige kan inte ha något annat
mål än att vara ett land fritt från rasism och hatbrott. När vi ser en ökad
rasism och polarisering kan inte svaret vara något annat än ökad solidaritet
och att sträva mot sammanhållning.
Regeringen har därför formulerat en nationell plan mot rasism och liknande
former av fientlighet och hatbrott. Arbetet med att ta fram planen var svårt,
frågan är komplex och mångfacetterad. Men människors engagemang blev
tydligt och gav hopp om framgång. Det finns bara ett alternativ i det här
arbetet och det är att lyckas.
"När man är rädd är det bra att veta varför", skriver Émile Ajar i den älskade
romanen "Med livet framför sig". Det är helt sant. Den diffusa rädslan
framkallar det svåraste i människan, vanmakten. Den förlamar och krymper
våra sinnen.
Mitt mod stärks av berättelsen om de små gröna bladen i klänningsfållen, att
i allt det hemska påminnas om det goda och vackra. Min beslutsamhet
kommer från kärleken till friheten. Och min övertygelse är att var och en av
oss kan finna styrka att varje dag välja det goda framför det enkla. Det är
vad det förflutna förväntar sig av samtiden. Kampen för det öppna och
solidariska samhället pågår i detta nu. Du behövs. Gör vad du kan. Med det
du har. Där du är.
Tack!