Nu händer det. Vi är mitt i en rörelse. I en förflyttning. Och vi är så pass
många, i Trelleborg, i Värnamo, i Stockholm, i Umeå och i Jokkmokk att vi
har passerat den kritiska massan. Vi kan inte längre gå tillbaka till det som
var förut. Istället rör vi oss, tillsammans, mot det som kommer att bli till ett
efteråt.
Det som började som en krusning är nu en storm av medmänsklighet och
solidaritet.
På socialförvaltningen i Stockholm brukar det vara två personer i veckan
som hör av sig för att hjälpa ensamkommande flyktingbarn. Den här veckan
har över 1200 människor hört av sig, och det är samma rörelse runt om i hela
landet. Kalla vindar ersätts av varma.
Vi är en del av något större, något stort. Tiden är kommen att först och
främst vara människa och visa att världshistorien inte skriver sig själv. Den
skriver vi.
Berättelsen till våra barn och barnbarn om vad som hände, det är vår
berättelse.
Ska den handla om att vi byggde taggtrådsstängsel för att hålla dom borta
från vår verklighet?
Eller kommer den handla om att vi, så snabbt vi kunde, öppnade dörrar?
Ska det berättas om hur Europa och Sverige välkomnande dom som är på
flykt? Att vi samlade ihop oss, antog utmaningen, bestämde oss för att ta
emot fler kvotflyktingar och upprättade fler lagliga vägar för den som måste
hitta vägar bort från krig och död?
Kommer det stå skrivet att ni, som gör allt ni kan, också såg att vi, som fått
makten av er, använde makten för att göra allt vi kunde?
Just nu, just här visar vi att medmänsklighet är större än ett politiskt parti. Vi
visar att medmänsklighet är kärnan i att vara människa.
Rätten till asyl utgår från precis just det. Rätten att få vara människa.
Rätten till asyl bärs upp av idén att det inte finns några illegala människor.
Det fanns inga illegala människor inlåsta i en lastbil i Österrike. Det fanns
människor.
Det finns inga illegala treåringar på Medelhavet. Det finns barn på väg över
Medelhavet. Det finns bara människor.
Så, fantastiska människor som bestämt er för att vara människor och se till
andra människor. Fortsätt! Och låt oss rusta oss för att orka vara människor.
För det kommer att behövas mycket medmänsklighet under lång tid
framöver.
Eller som Ison och Fille säger det - ”Håll huvet högt och ryggen rak, ta er
upp dit ni ska. Hoppa hinder och ligg i. Länge leve livet! Länge leve vi” och
- länge leve rätten till asyl!
många, i Trelleborg, i Värnamo, i Stockholm, i Umeå och i Jokkmokk att vi
har passerat den kritiska massan. Vi kan inte längre gå tillbaka till det som
var förut. Istället rör vi oss, tillsammans, mot det som kommer att bli till ett
efteråt.
Det som började som en krusning är nu en storm av medmänsklighet och
solidaritet.
På socialförvaltningen i Stockholm brukar det vara två personer i veckan
som hör av sig för att hjälpa ensamkommande flyktingbarn. Den här veckan
har över 1200 människor hört av sig, och det är samma rörelse runt om i hela
landet. Kalla vindar ersätts av varma.
Vi är en del av något större, något stort. Tiden är kommen att först och
främst vara människa och visa att världshistorien inte skriver sig själv. Den
skriver vi.
Berättelsen till våra barn och barnbarn om vad som hände, det är vår
berättelse.
Ska den handla om att vi byggde taggtrådsstängsel för att hålla dom borta
från vår verklighet?
Eller kommer den handla om att vi, så snabbt vi kunde, öppnade dörrar?
Ska det berättas om hur Europa och Sverige välkomnande dom som är på
flykt? Att vi samlade ihop oss, antog utmaningen, bestämde oss för att ta
emot fler kvotflyktingar och upprättade fler lagliga vägar för den som måste
hitta vägar bort från krig och död?
Kommer det stå skrivet att ni, som gör allt ni kan, också såg att vi, som fått
makten av er, använde makten för att göra allt vi kunde?
Just nu, just här visar vi att medmänsklighet är större än ett politiskt parti. Vi
visar att medmänsklighet är kärnan i att vara människa.
Rätten till asyl utgår från precis just det. Rätten att få vara människa.
Rätten till asyl bärs upp av idén att det inte finns några illegala människor.
Det fanns inga illegala människor inlåsta i en lastbil i Österrike. Det fanns
människor.
Det finns inga illegala treåringar på Medelhavet. Det finns barn på väg över
Medelhavet. Det finns bara människor.
Så, fantastiska människor som bestämt er för att vara människor och se till
andra människor. Fortsätt! Och låt oss rusta oss för att orka vara människor.
För det kommer att behövas mycket medmänsklighet under lång tid
framöver.
Eller som Ison och Fille säger det - ”Håll huvet högt och ryggen rak, ta er
upp dit ni ska. Hoppa hinder och ligg i. Länge leve livet! Länge leve vi” och
- länge leve rätten till asyl!