Eders majestäter, Eders kungliga högheter, alla barn, kära vänner,
Fem år utan ett riktigt hem är en lång tid för ett museum, med konsten spridd
över stad och land. Men nu är vi hemma. Vi äger Nationalmuseum
tillsammans, det är vi som har kommit hem.
Renoveringen och tillbyggnaden av Nationalmuseum är en på alla vis
omfattande investering i vårt gemensamma kulturarv. Vi har ett rikt
kulturarv som utgör en enorm källa till kunskap, bildning och upplevelser. Vi
har ett kulturarv som kan ge oss perspektiv på det förflutna, som i sin tur kan
ge oss en grund att stå på för att förstå och ta oss ann vår samtid. Och kanske
till och med säga oss något om en oviss framtid.
Vad vårt kulturarv kan ge är inte minst viktigt eftersom det är en
grundläggande mänsklig drivkraft att utgå från det förflutna när vi ska förstå
oss själva och det samhälle vi är en del av. Kulturarvet har formats under
lång tid och det är avtryck från vår historia som avspeglas i byggnader,
konstverk, föremål och sedvänjor. Det avspeglas ibland i vår syn på världen,
i våra idéer och ideal, i vårt språk och levnadsmönster. Kulturarvet finns inte
minst i konsten vi njuter av.
Nationalmuseums samling med 700 000 verk från Sverige och andra länder
innehåller så många skatter att det är svårt att välja en favorit. Men bland
alla hundratusentals berättelser om oss människor som finns i och mellan
föremålen vill jag ändå lyfta Rembrandts självporträtt.
I vår tid, när teknikens under dagligen ger miljontals människor möjlighet att
ur de mest omöjliga vinklar avbilda sig själv, och snabbt läggas ut till allmän
beskådning, fyller Rembrandts självporträtt från år 1630 mig med förundran.
Rembrandts pose, den lätt vridna nacken, en svag kisning med smått
bekymrat, ihopdragna ögonbryn, den bestämda munnen. Sannolikt en
avbildning där konstnären själv tyckte att han framstod i den rätta dagern.
Porträttet får mig att le. Igenkännande, för den binder med all tydlighet ihop
oss idag, med en människa från då. Väldigt mycket har förändrats på
fyra hundra år. En hel del är precis detsamma. Vilket både kan trösta,
förfära, underhålla och skaka om. Vilket är just precis vad kulturarv gör. Och
vilket är en av de stora uppgifter som Nationalmuseum har att förvalta.
Nationalmuseum befäster nu sin position som ett museum i världsklass och
manifesterar att Sverige är ett land där konst och kultur får och ges plats.
Som kultur- och demokratiminister är jag stolt över det Nationalmuseum som
vi nu återinviger. Det är ett resultat av mångas gemensamma ansträngningar
över flera år.
Jag önskar oss alla en festlig dag och Nationalmuseum ett varmt lycka till för
hundratals år framöver. Tack!
Fem år utan ett riktigt hem är en lång tid för ett museum, med konsten spridd
över stad och land. Men nu är vi hemma. Vi äger Nationalmuseum
tillsammans, det är vi som har kommit hem.
Renoveringen och tillbyggnaden av Nationalmuseum är en på alla vis
omfattande investering i vårt gemensamma kulturarv. Vi har ett rikt
kulturarv som utgör en enorm källa till kunskap, bildning och upplevelser. Vi
har ett kulturarv som kan ge oss perspektiv på det förflutna, som i sin tur kan
ge oss en grund att stå på för att förstå och ta oss ann vår samtid. Och kanske
till och med säga oss något om en oviss framtid.
Vad vårt kulturarv kan ge är inte minst viktigt eftersom det är en
grundläggande mänsklig drivkraft att utgå från det förflutna när vi ska förstå
oss själva och det samhälle vi är en del av. Kulturarvet har formats under
lång tid och det är avtryck från vår historia som avspeglas i byggnader,
konstverk, föremål och sedvänjor. Det avspeglas ibland i vår syn på världen,
i våra idéer och ideal, i vårt språk och levnadsmönster. Kulturarvet finns inte
minst i konsten vi njuter av.
Nationalmuseums samling med 700 000 verk från Sverige och andra länder
innehåller så många skatter att det är svårt att välja en favorit. Men bland
alla hundratusentals berättelser om oss människor som finns i och mellan
föremålen vill jag ändå lyfta Rembrandts självporträtt.
I vår tid, när teknikens under dagligen ger miljontals människor möjlighet att
ur de mest omöjliga vinklar avbilda sig själv, och snabbt läggas ut till allmän
beskådning, fyller Rembrandts självporträtt från år 1630 mig med förundran.
Rembrandts pose, den lätt vridna nacken, en svag kisning med smått
bekymrat, ihopdragna ögonbryn, den bestämda munnen. Sannolikt en
avbildning där konstnären själv tyckte att han framstod i den rätta dagern.
Porträttet får mig att le. Igenkännande, för den binder med all tydlighet ihop
oss idag, med en människa från då. Väldigt mycket har förändrats på
fyra hundra år. En hel del är precis detsamma. Vilket både kan trösta,
förfära, underhålla och skaka om. Vilket är just precis vad kulturarv gör. Och
vilket är en av de stora uppgifter som Nationalmuseum har att förvalta.
Nationalmuseum befäster nu sin position som ett museum i världsklass och
manifesterar att Sverige är ett land där konst och kultur får och ges plats.
Som kultur- och demokratiminister är jag stolt över det Nationalmuseum som
vi nu återinviger. Det är ett resultat av mångas gemensamma ansträngningar
över flera år.
Jag önskar oss alla en festlig dag och Nationalmuseum ett varmt lycka till för
hundratals år framöver. Tack!