August Strindberg
Författare
22 jan 1849 - 14 maj 1912 (63 år)
Okänd/Lunds universitetsbibliotek
Profil
August Strindberg är en av Sveriges mest betydelsefulla författare, och känd internationellt som dramatiker. Strindberg var mycket produktiv, banbrytande i flera genrer och en nydanare av det svenska språket. Han tillhörde de så kallade åttiotalisterna och var delvis engagerad i den framväxande arbetarrörelsen. Han var även verksam som bildkonstnär och fotograf, och, i sin ungdom, sinolog vid Kungliga biblioteket. Under den så kallade infernokrisen kom han att ägna sig åt naturvetenskapliga experiment och alkemi, samtidigt som hans författarskap gick från realism till symbolism och expressionism.
Till den realistiska perioden hör det historiska dramat Mäster Olof (1872), Röda rummet (1879), som skildrar Stockholms bohemiska konstnärskretsar och borgerliga salonger, Giftas I (1884), som genomlyser och kritiserar kärnfamiljen som social institution, Hemsöborna (1887) och de naturalistiska kammarspelen Fadren (1887) och Fröken Julie (1888) som skildrar sociala problem och konflikter mellan könen såsom de tar sig uttryck i den privata sfären. Tjänstekvinnans son (1886–87) är en mer psykologiskt orienterad utvecklingsroman, liksom En dåres försvarstal (på franska 1895, i svensk översättning 1915). Verk som snarare representerar symbolismen innefattar krisromanen Inferno (1897), Till Damaskus (1898), ett omvändelsedrama om relationen mellan Gud och människan, och den banbrytande Ett drömspel (1902), om människans lidande. Under den så kallade infernokrisen dokumenterade Strindberg sina mystiska upplevelser i Ockulta dagboken (påbörjad i februari 1896, avslutad i juli 1908). Strindberg var också mycket stridbar. I Svarta fanor (1907) går han till storms mot sina fiender, bland dem Gustaf af Geijerstam och Ellen Key. Bland hans sista större verk återfinns också den mosaikartade En blå bok (1–4, 1907–1912, sista delen posthumt) där han blandar noveller, minnen, vetenskapliga betraktelser och anteckningar på spridda ämnen.
Till den realistiska perioden hör det historiska dramat Mäster Olof (1872), Röda rummet (1879), som skildrar Stockholms bohemiska konstnärskretsar och borgerliga salonger, Giftas I (1884), som genomlyser och kritiserar kärnfamiljen som social institution, Hemsöborna (1887) och de naturalistiska kammarspelen Fadren (1887) och Fröken Julie (1888) som skildrar sociala problem och konflikter mellan könen såsom de tar sig uttryck i den privata sfären. Tjänstekvinnans son (1886–87) är en mer psykologiskt orienterad utvecklingsroman, liksom En dåres försvarstal (på franska 1895, i svensk översättning 1915). Verk som snarare representerar symbolismen innefattar krisromanen Inferno (1897), Till Damaskus (1898), ett omvändelsedrama om relationen mellan Gud och människan, och den banbrytande Ett drömspel (1902), om människans lidande. Under den så kallade infernokrisen dokumenterade Strindberg sina mystiska upplevelser i Ockulta dagboken (påbörjad i februari 1896, avslutad i juli 1908). Strindberg var också mycket stridbar. I Svarta fanor (1907) går han till storms mot sina fiender, bland dem Gustaf af Geijerstam och Ellen Key. Bland hans sista större verk återfinns också den mosaikartade En blå bok (1–4, 1907–1912, sista delen posthumt) där han blandar noveller, minnen, vetenskapliga betraktelser och anteckningar på spridda ämnen.
