Heliga Birgitta

Omkring 1303 föddes den svenska medeltidens mest berömda kvinna, Birgitta. Hon tillhörde överklassen, hennes far var  lagman i Uppland, Birger Persson, och på mödernet var hon besläktad med kungaätten, Folkungarna. Hon gifte sig med riddaren Ulf Gudmarsson som blev lagman i Närke, och var en tid hovmästarinna vid kung Magnus Erikssons hov. Efter makens död 1344 vigde Birgitta sitt liv åt kyrkan. Hon levde i 24 år i den heliga staden Rom och vallfärdade strax före sin död 1373 till Jerusalem. Hon fick också ständigt uppenbarelser som nedskrevs av hennes biktfäder och översattes till latin. Redan 1391 kanoniserades hon till helgon, samtidigt som den birgittinerorden hon instiftat spred sig till alltfler länder.

Hennes Revelaciones celestes, "Himmelska uppenbarelser", är på sätt och vis en samling tal som Gud, Kristus, den heliga modern eller olika änglar och helgon håller, och som Birgitta förmedlade till människorna. Det är tal som varnar och straffar biskopar, abbotar och påven själv for deras stora synder och laster. Allt med ett språk av våldsam kraft och konkretion, likt profeternas i Gamla Testamentet. I många av uppenbarelserna gisslas svenska riddare och adelsdamer för sina laster och sin fåfänga. Birgitta drömmer om ett stort och mäktigt Sverige som ska styras av stormän med lysande ridderliga dygder. 

Som kvinna kunde Birgitta inte delta i krigståg eller tala vid ting och rådsmöten, som sin far eller sin make. Inte heller kunde hon predika eller skriva lärda verk på latin för att utöva andlig maln. Men hon kunde få uppenbarelser. Ingen kunde förhindra Gud och de heliga att tala genom henne. Så kunde hon kringgå de hinder tiden och samhället lade i kvinnors väg, genom att bli helgon – och en centralgestalt i Sveriges andliga och politiska liv som ingen kvinna före eller efter henne.