Jag har fått en insikt som jag aldrig riktigt kunnat förstå.
Den är bara för galen. Så spritt språngande knäpp. Alla. Alla vi som är här i Vasaparken. Alla människor. Allas barn. Allas barnbarn. Befinner oss idag i det som kan utvecklas till den största katastrofen någonsin i mänsklighetens samlade historia. Visst är det galet? Visst är det helt knäppt? Men, och det här är ett väldigt, väldigt viktigt men, vi är också människor som tillsammans, sen lunch igår, har skapat den mest makalösa platsen. Vi har blivit omfamnade av musik, film, dans, poesi, tal, sång och under de här 24 timmarna har vi vandrat oss igenom alla de känslor som ofrånkomligen slår följe i en existentiell kamp som vår. Jag tror aldrig att jag har känt så mycket känslor på så kort tid: kärlek, tacksamhet, glädje, melankoli, vrede och den djupaste sorg. Vi har skickat så hjärtliga skratt upp mot skyn, men också fällt sorgligt många tårar ner mot vår egen jord. Tack och lov, i allt detta har vi omfamnat och tagit hand om varann. Vi har tillåtit oss att vara just människor i all vår sårbarhet och all vår frustration, och vi har varit det tillsammans.
P.O. Enquist sa en gång i radion: “En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva.” Och det här dygnet har vi verkligen levt, visst? Det som har tagit sin form på Sergels Torg och Vasaparken är våra 24 timmar. Om ni tittar er omkring på alla runt er. Snälla, gör det. Se er omkring. När ni tar in alla människor här möter ni också ansiktena på de människor som gjort allt möjligt, det är ju vi. Vi har i ett års tid formgivit hundratals vimplar och stickat hundratusentals maskor med rött garn. Tiotusentals mil har vi färdats till fots, på cykel, i bil och med tåg för att ta oss hit. Miljoner ideella timmar har vi lagt för just den här stunden. Varför väljer vi att göra så? I våra redan fulla liv så prioriterar vi att skapa det här dygnet. Varför? Jo, för att den dyngslånga manifestationen den 22 till 23 augusti 2026 skapades för att visa våra viktigaste personer att vi, deras föräldrar, deras förebilder, verkligen försöker. Några av dem som vi vill ska se oss är med oss här i parken och vi kan deras namn så innerligt väl. Ture, Tage, Algot och Myra, det är mina fyra namn. Era namn är inte desamma som mina, men lika viktiga. De bärs lika nära hjärtat. Det är dem som vi skulle ge himlen och allt under den om vi bara kunde.
Och det är ju just det som vi försöker. Vi försöker ge våra barn en himmel att leva under och en jord att leva med. Och det är väl inte så mycket begärt, eller hur? De flesta av oss är vuxna och vi har varit vuxna i den tid då politiker och andra så kallade ledare har lovat och lovat och lovat och lovat och lovat och lovat igen. Och under alla dessa år valt att återkommande följa upp sina löften med svek, ett konstant beteende som för många av våra medmänniskor har inneburit den största av alla katastrofer, sin egen för tidiga död. I stora delar runt ekvatorn på Afrikas horn, Bangladesh och Haiti har kroppar under många långa år lagts på hög. Och nu i sommar har över 300 000 människor i Europa lämnat sina hem på flykt från de bränder som ödelagt mer än 500 000 hektar skog. Tiotusentals människor har betalt det högsta priset och Bårhus har fyllts till bristningsgränsen. Nu läggs kroppar på hög också hos oss. Vi visste, vi varnade, vi blev tystade av löften, falska utfästelser och av rena lögner, men vi lär oss. Vi lär oss att aldrig igen ska någon ledare lova och vi blint tro. Aldrig igen ska vi låta oss tystas samtidigt som ropen på hjälp blir allt högre. Aldrig igen ska vi vänta på att någon annan ska leda oss.
Rebellmammor och rebellpappor från mer än 75 orter i Sverige reste hit. Rebellmammor, rebellpappor och allierade som reser tillbaka efter den här helgen är något mycket mer. Vi reser tillbaka till de hem vi tänker rädda och vi vet att vi kan göra just det. Vi kommer hem, fyllda med tilltro till vad vi kan göra tillsammans och berikade med insikten om att vi kan skapa den framtid som vi visat här idag i Vasaparken och igår på Sergels torg. Nu är det vi som leder och vi som visar vägen. Nästa helg är det valparad i Falun och i Jönköping är det klimatmarsch på lördag, i Göteborg är det en stor demonstration söndag den 6 september. Och det händer mycket, mycket, mycket mer. Åk dit, delta och bidra. Men vi stannar väl inte där. Vi nöjer oss väl inte med det. Vi fortsätter nu som en rörelse av människor tillsammans och starkare än någonsin. Valet söndag den 13 september är viktigt. Men oavsett vilka ledare vi väljer känner vi historiskt till deras beteende alltför väl.
Det är inte hos dem den stora förändringen börjar. Den stora förändringen börjar med oss och den börjar nu. Nu! Om en knapp timme är det dags. Nu reser sig den tidigare så tysta majoriteten i den stora klimatdemonstrationen. Vi är forskare, arbetare, arbetslösa, troende, ateister, musiker, tondöva, unga, gamla, stadsbor och lantisar. Vi är människor. Vi är alla de människor som vägrar vandra tyst in i den största av alla katastrofer. Vi är alla de som kräver en riktigt kraftfull klimatpolitik. Känner ni att vi reser oss nu? Ja!
Med körsångare, med sambaorkester, med blåsinstrument, med DJs, med megafoner och med varandra hittar vi ljuden djupt inom oss själva. Nu höjer vi våra röster på riktigt. Nu, under demonstrationen och under resten av våra liv. Vråla, skrik, sjung, tala, väs eller viska. Men för allt i livet, sluta aldrig väsnas. För det är i tystnaden som vi dör. Och det är ju bara en dag vi dör, alla andra dagar lever vi. Vi, vi är mammor och pappor, människor som kämpar för de namn vi bär närmast våra hjärtan och vi kommer aldrig någonsin att ge upp. Och tillsammans har vi väldigt många dagar kvar att kämpa för livet. Och jäklar vad vi ska väsnas under den tiden. Eller hur?
Yes!