Nu vill jag först och främst tänka mig en vacker sommarsöndag
nere vid östra Emsterviks kyrka. Det är länge sedan, nu väl sina
fyrtio år tillbaka i tiden, och jag var då en liten tös, som har tagits
med för att inte bli lämnad ensam hemma. Vi ha farit åstad
med alla de åkdon vi äga, både heltäckarn och droskan och trillan
och farmorsvagnen äro ute. Men så äro vi också med allesammans,
far och mor och syskonen och vårt sommarfrämmande och
allt husfolket. Det är något ovant och festligt öfver dagen, som
gör, att jag ännu minnes den. När vi hade lämnat bygatorna och
kommit ut på landsvägen, sågo vi en lång rad af kärror framför
oss: Gårdsjövagnarna kommo i Åsbacken och på alla genvägar och
småstigar syntes vandrare, som skyndade till kyrkan. Då vagnarna
körde upp på kyrkplatsen, voro de långa stenmurarna utmed vägen
alldeles klädda af väntande människor, och aldrig förr hade jag
sett så många hästar och kärror på platsen bakom sockenstugan.
Så liten jag är, har jag mycket väl reda på hvad som har lockat så
mycket folk till kyrkan. Det är ryktet att prosten Fryxell eller professorn,
som vi sade på den tiden, skulle komma att predika i vår
kyrka. Vi höra ju till hans pastorat, fast vi också ha egen präst, och
en gång om året brukar han komma och predika hos oss. Jag har
aldrig sett honom förut, jag har varit för liten att komma med på
de stora kalasen i Sunne prostgård, och inte heller har jag sett honom
annorstädes. Men så mycket mer har jag hört talas om honom.
Jag vet att han är en stor och ryktbar man, det finns ingen lefvande
man i Värmland som är så berömd som han. Han är inne i Svenska
Akademien, och han har skrifvit Sveriges historia i en mängd delar,
och han fortsätter ännu att skrifva den. Jag är i stor undran öfver
hvad jag skall komma att få se. Alla dessa människor, som ha kommit
tillsammans för hans skull, göra att man känner sig så förväntansfull
och högtidlig.
Professorns vagn står på kyrkplatsen, då vi komma, men honom
själf se vi icke. Han är redan inne i sakristian. Jag får åtminstone
inte se honom, förr än han kommer upp i predikstolen.
Det var inte fullt samme man, som vi se här på bilden. Han var
yngre, gestalten var oböjd och kraftig, håret hängde inte så långt
ner på axlarna. Men en gammal man var det med snöhvitt hår och
ett djupt fåradt ansikte. Men med detta ansikte äger det märkvärdiga
förhållandet rum, att man aldrig kan tröttna på att betrakta
det. Jag vet inte om det är vackert, men det fängslar hela min uppmärksamhet.
Jag kan inte ta ögonen från det. Det finns ju andra
gamla män i kyrkan men ingen har det utseendet.
Då kunde jag ju inte förklara hvad det var som grep mig, nu förstår
jag, att hela ansiktet var så förandligadt, förklaradt af allt det
själens arbete, som hade förättats bakom den breda pannan.
Men utom ansiktet är det något annat, som förvånar mig. Det
är detta, att jag kan höra och förstå allt hvad denne predikare säger
mig. Nog hade jag varit i kyrkan förr, men våra präster begagnade
så besynnerliga ord, och jag kunde icke följa med hvad de talade
om. Men denna lärde gamle man talar så, att jag fattar hvarje
ord. Det är underbart att kunna förstå hvad som säges i kyrkan.
Predikan blir icke lång och tråkig, som den annars brukar vara.
Så långt har då allt gått väl, men så var gudstjänsten slut och vi
gå ut ur kyrkan. Far och mor äro ju gamla vänner med prostens. De
stå länge och språka med dem, och till sist kalla de på oss barn, att
vi skola komma fram. »Hvem är nu den här lilla gossen?» »Hvem
är nu den här lilla flickan?» säger professorn, då han tar oss i hand,
och så skola vi tala om, hvad vi heta.
Jag tror, att de andra redde sig bra nog, svarade tydligt och käckt,
men för mig gick det illa. Att stå där inför den store och märkvärdige
mannen med silfverkraschanen på bröstet, han som hade skrifvit
flera böcker än jag ännu hade läst, han som var så helt annorlunda
än någon jag hittills hade sett, och svara högt och tydligt. Det var
omöjligt. Jag kunde inte säga ett ord.
På hemvägen satt jag och skämdes för att jag hade varit dum
och blyg.
Men nu är jag inte alls så missnöjd med att det gick som det gick.
Det var en öfverväldigande personlighet, som förtog mig makten
att säga något. Och detta intryck af något storartadt och andligen
mäktigt, det har jag kvar ännu. Det kommer öfver mig hvar gång
jag tänker på den gamle historieskrifvaren. Jag har svårt att erfara
detsamma, då jag står inför nutida stormän, men jag vet inte om
det beror på, att jag såg honom med ett barns förstorande ögon eller
om den tidens människor voro tillskurna efter större mått.
Detta var första gången jag såg professor Fryxell. Nu skulle jag
också vilja säga några ord om det sista minne jag har af honom.
Det var där nere i Sunne prostgård, en septemberkväll alldeles
som nu. Där var en bjudning, men endast för några få människor.
Prostgården var ombyggd just då. Jag tror att meningen med bjudningen
var, att vi skulle få bese den nya bostaden.
Vi gingo och sågo oss om i rummen, och det var många jämförelser
som gjordes. De äldre voro litet vemodiga öfver alla förändringar.
De talade om de stora prostgårdsbjudningarna, som de hade
varit med om, och undrade om glädje och gästfrihet skulle komma
att trifvas lika bra i de nya rummen som i de gamla.
Jag tror, att de tyckte bäst om sig i prostens arbetsrum. Där kunde
man glömma, att man var i ett nytt hus. De stora bokhyllorna
klädde hela rummet såsom förr. Där stod det väldiga skrifbordet i
hästskoform, som alla kände till. Det var på det skrifbordet, som
ända till tjugu ljus ibland hade stått tända för att lysa upp alla folianter
och anteckningar, som täckte det. Och i hörnet stod en gammal
knotig käpp, som också var en märkvärdighet. Den käppen
hade professorn brukat hålla i handen, då han dikterade sin historia
för sin sekreterare. Han begagnade den inte vid sina promenader
ute, men han kunde inte diktera en rad utan att hålla den i handen.
När hussynen var gjord kommo vi att samlas inne i salongen.
Det var rätt tyst och stillsamt därinne. Man talade sakta som då
man är rädd att störa någon. Det var så att professorn satt midt
ibland oss och han var nu mycket gammal. Nu såg han sådan ut
som här på bysten, en trött arbetare, som inte hade kraft mer för
dagens möda, utan efter slutadt värf längtade till hvilan. Man visste
inte riktigt, om han var med oss med sin tanke, och det lade sig
något ängsligt och dämpadt öfver den lilla samlingen.
Man tog då sin tillflykt till att läsa högt. Vice pastorn blef satt
till att läsa vers af Snoilsky och Wirsén och andra, som man brukade
läsa på den tiden.
Han kom att läsa en liten dikt af Snoilsky om en bildhuggare,
som skulle gjuta en stor staty af brons. Midt under gjutningen
märkte han emellertid, att bronsen hade tagits till för knappt och
att gjutningen skulle misslyckas. Hvad skulle han göra? Han ser sig
omkring. Hela hans verkstad var uppfylld af en mängd små konstverk,
armband, spännen, sköldar. Det var idel små dyrbarheter förfärdigade
af honom själf. Men bildhuggaren tvekade inte, utan som
skalden uttrycker det:
Han kastade sin verkstads bästa smycken,
i ugnens svalg och hel stod guden där,
ett mästerverk, en graf för mästarstycken.
Så rann mång gyllne ungdomsdröm isär,
men offret måste ske, som väl I veten,
i lif som konst att nå helgjutenheten.
Då vice pastorn hade slutat läsningen, såg han upp på den gamle.
– Det är detta professorn har gjort, sade han, professorn har bara
hållit sig till ett. Därför har professorn fått utföra ett storverk.
Den gamle rätade på sig en smula och nickade litet för sig själf.
Därpå flög ett fint småleende öfver hans ansikte.
– Det är sant att jag hållit mig till historien hela mitt lif.
Och därmed började han berätta. Jag tror inte att han tänkte på
oss andra. Han talade till den unge mannen bredvid honom, men
vi andra lyssnade inte mindre uppmärksamt för den skull. Från och
med det ögonblicket, då han började lefva i sina minnen, var han
inte mer en svag åldring, utan nu var han den starke. Han var den
som ledde. Han förde oss hvart han ville.
Till en början ledsagade han oss till barndomshemmet, till Hessleskogs
prostgård nere på Dalsland en mörk höstkväll så där adertonhundradtre
eller fyra. Det var mörkt, kallt och ruskigt ute, stilla
på vägar och stigar, hela trakten sof, endast från ett enda fönster
glänste ett ljusskimmer. Det var från prostgården, från prostens
sängkammare.
Där inne låg prosten Mattias Fryxell och läste vid skenet af ett
talgljus, som stod på en stol bredvid sängen. Däri låg emellertid
ingenting ovanligt, ty prosten brukade ligga och läsa långt inpå
natten. Han var en lärd man och kunde aldrig få nog af vetande.
Men om någon förbigående hade smugit fram till fönstret, skulle
han nog ha funnit det lustigt och egendomligt att se en liten gosse,
en pilt på sju år sitta och läsa vid samma ljus som fadern. Den
lille hade dragit fram till stolen ett par stora husförhörsböcker och
satt på dem i bara skjortan och läste i en ärevördig lunta.
Det var kallt i rummet, det kunde man nog förstå, ty med innanfönster
bestodo de sig inte i prostgården, och en kakelugn som
bevarade värmen fanns där inte, endast en öppen spis.
Också sade fadern, då de hade läst en stund:
– Gå och lägg sig Anders! Han fryser ihjäl.
Men den lille brydde sig inte alls om detta. Han var förhärdad,
kunde inte frysa. Hvarje dag följde han vallhjonet i skog och mark,
barfota och klädd i en kort liten tröja. Han ville lära sig att bli en
stark, väldig kämpe. Han som klättrade och red och öfvade all slags
idrott. Att han skulle kunna frysa ville han inte höra talas om.
Far lät honom också sitta där en stund ännu, men snart fick han
nya betänkligheter. Det led mot midnatt och barnet borde sofva.
– Gå och lägg sig Anders! Han somnar från boken.
Men gossen rörde sig inte nu heller. Den stora boken som han
läste hette Björners kämpadater, den berättade sagor om forntida
kämpar och vikingar, om Fritiof den starke och Rolf Krake och allt
hvad de hette. En härligare bok fanns inte. Det visste nog fadern
också. Han älskade sagor och äfventyr han med. Det kunde inte
vara hans mening, att sonen redan skulle lägga sig att sofva.
Och läsningen fortsattes, men om en stund hette det:
– Gå och lägg sig Anders. Jag får lof att släcka. Det går inte an att
vi bränna upp mer ljus för mor.
Då slog pojken genast ihop boken och hoppade upp i sängen.
För när det gällde mor kunde han afstå från hvad som helst.
Mor var det bästa och härligaste som fanns. Mor styrde och ställde
med allt, medan far endast tänkte på sina böcker. Men det var
bekymmersamt för mor, därför att de voro skyldiga mycket pengar,
som hon sträfvade att betala. Mor sparade och slet ondt, vände och
sydde, var alltid i farten, for till Åmål och sålde smör på torget, höll
husfolket till arbete och räckte ändå till att ha omtanke om alla fattiga
i socknen. Och om mor ville att de skulle spara på talgljusen,
så måste det ske, det var inte tal om annat.
Inte kan jag nu minnas allt hvad den gamle berättade, den ena
historien från hans barndomstid följde efter den andra. Den unge
pastorn som han talade med hade säkert suttit så med honom
många skymningsstunder. Han kände de vägar hans tankar brukade
vandra. Han gjorde då och då en anmärkning för att leda professorn
in på en ny berättelse.
– Professorn har varit helgjuten också däri att professorn har behållit
samma åsikter om rätt och orätt hela lifvet igenom och aldrig
vacklat.
– Det är för mycket sagdt! svarade den gamle, men nu skall jag
tala om för pastorn något, som var mig ett godt stöd, då min karaktär
formades. Och han berättade på nytt.
Det var vintern 1812. Han studerade då på gymnasiet i Karlstad
och var nu på väg hem för att fira jul. Detta att fara hem från skolan
var ju det gladaste och bästa, som lifvet bjöd på den tiden, men
då han nalkades hemmet, kände han sig ängslig och undrade, hvad
som där skulle möta honom.
Det hade inte varit bra med far den sista tiden. Han hade sjunkit
ner i håglöshet och mjältsjuka af sorg öfver tingens usla gång.
Far var barn af en annan tid, af den tiden som följde efter Karl
XII, då hvarje man arbetade och ansträngde sig för att återupprätta
landet genom fredligt arbete. Då hade han lärt sig att älska det nyttiga,
framgångsrika arbetet och hata allt som störde det. Han tänkte
alltid med glädje tillbaka på dessa år, då Sverige styrdes af folket
själf, och det inte fanns någon konungsmakt, som kunde hindra
utvecklingen genom långa krig och förstöra riksinkomsterna
på dyra nöjen. Men far hade alltid haft motgång i det han önskat
högst. I hans ungdom kom Gustaf III, som gjorde slut på friheten,
störtade riket i skuld, ställde till krig och till sist införde enväldet.
Nu på hans gamla dagar hade det varit hans tröst och glädje att
följa med den franska frihetsrörelsen. Han hade väntat, att friheten
skulle spridas öfver alla land, också till hans eget, men så hade
Napoleon kommit och med våld och makt gjort slut på drömmen.
Hela världsdelen ödelades af blodiga strider, landen utarmades,
framstegen afstannade. Ungdomen drömde bara om ära och
bragder, om fredlig sträfvan ville ingen höra talas. Men så hatade
far också Napoleon. Han hade fördrag med Gustaf IV Adolf till och
med, därför att han stred mot tyrannen, men sedan kungen hade
blifvit störtad, Finland gått förloradt, Sverige fått en fransk marskalk
till tronföljare och gått i förbund med Napoleon, hade prosten
i Hessleskog förlorat allt sitt hopp. Han hade sörjt sig gammal
i förtid, läste inte mer några tidningar, ville ingenting höra ute från
världen, där det gick illa.
Hur skulle far vara nu, då han kom hem? Skulle de få någon
julglädje, om far fortfarande var lika dyster?
Medan han undrade öfver detta, körde släden in på gårdsplanen,
förstudörrarna slogos upp, far och mor kommo ut på trappan och
han märkte strax, att deras röster ljödo glada som förr. När han var
afpälsad och kom in i salen, såg han med undran på fadern. Hans
gestalt hade liksom rest sig. Han såg föryngrad och stark ut. Det
måtte ha händt honom något godt, något som han inte kände till.
Han fick sig mat, han skrattade och var lycklig, men tordes inte
fråga, hvad som händt.
Men snart tog hans far sonen vid handen och hade honom in i
sitt arbetsrum: »Kom hit Anders skall du få se något nytt».
Och han visade honom stora kartor öfver Polen och Ryssland,
som lågo utbredda på skrifbordet, och då förstod sonen, hvad som
hade gett honom nytt lif. Ty detta var ju det året, då Napoleon
hade gjort sitt infall i Ryssland men blifvit tvungen till återtåg och
förlorat hela sin här. Gamle prosten hade följt honom här på kartan
och satt ett stort bläckstreck vid hvarje ställe, där han hade lidit
nederlag.
– Nu Anders blir det slut på den folkförstöraren, den tyrannen,
den frihetsmördaren, sade han. Nu få vi åter freden och arbetet.
Men en sådan stark kärlek till friheten, ett sådant lidande vålladt
af olyckor ute i världen, måste inte detta verka öfvertygande
på den unge?
Måste han icke lära sig afsky den lysande hjälten, som förtryckte
och ödelade?
Måste han inte komma att skatta den styrelseform, som gaf frihet
så åt hög som låg, att verka för det goda och utveckla sina krafter
till sitt lands båtnad?
Det kan inte vara tid att längre fortsätta med att berätta detta,
som den gamle talade om från sin ungdom. Det är dock ännu
något, som kom att spela en stor roll i hans lifs riktning, som jag
skulle vilja omtala.
Vice pastorn sade något om, att han hade varit helgjuten också
i annat. Han hade aldrig fruktat att säga sin mening, äfven då han
vetat, att det skulle väcka stor anstöt.
– Mot sådant blef jag härdad ända från ungdomen, sade den store
historieskrifvaren.
Och så berättade han på nytt.
Det var julafton 1816, då de stora krigens tid var slut, och man
åter ansåg sig kunna ha rätt att ta lifvet som en lätt sak.
Hela året hade han legat i Uppsala och läst på sin magistergrad.
Men det hade icke varit någon ljus och glad tid för honom, därför
att han hade kommit i strid med sina studentkamrater. De flesta af
dem förde ett gladt lif med mycket drickande och han hade måst
vägra att ta del i supgillena för att inte gå under till själ och kropp.
Men detta hade tagits mycket illa, han hade blifvit utstött ur kamratkretsen
och var djupt föraktad och hatad. Nu var det som sagdt
julafton. Han hade icke haft råd att resa hem, inga vänner hade han
utan satt ensam på sitt studentrum hela kvällen.
Då hade längtan efter vänner och glädje blifvit honom för stark.
Han hade satt mössan på sig och rusat ut. Han ville gå till källaren,
där kamraterna voro samlade och fråga om han icke finge vara
med dem denna onda kväll. De voro godmodiga och det var jul.
Naturligtvis skulle de tvinga honom att dricka, men det fick väl gå
för en gångs skull. Han blef tokig, om han skulle sitta ensam längre.
Så hade han kommit ut på gatan och skyndat till mötesplatsen.
Men helt hastigt hade han vändt om. Han ville ändå inte. Det var
något som höll honom tillbaka.
Han ströfvade vidare genom staden. Det var yrväder och det
kryade upp honom att kämpa med det. Ändtligen kom han utanför
tullen och där kastade han sig ner i en drifva.
Där kämpade han ut sin strid. Han kunde göra fred med kamraterna
i kväll, men hvad skulle det inte kosta? Sedan skulle han
inte kunna säga nej. Han kände att hela hans framtid stod på spel.
Han mindes alla de julaftnar han hade tillbragt hemma i fred
och lycka. Hvad skulle mor säga om honom, om han gåfve vika
och inginge förbund med dryckesbröder. Han kämpade och stred,
men till sist reste han sig ur drifvan och gick ensam hem.
Men den kvällen i den snödrifvan hade han lärt att inte ge vika
endast för att skaffa sig en lättare och gladare tillvaro. Han hade lärt
sig att segt och ihärdigt hålla fast vid det som var rätt för honom.
Det var sedan den gamle hade berättat detta från sin barndom
som han kom in på talet om sitt lifsverk, om sin historia.
Han berättade först, huru han hade kommit att börja den. Han
visade oss med några raska drag en ung magister, lärare vid en
Stockholmsskola, som en afton året 1822 satt och skref i sitt rum.
Framför sig hade han en lärobok i historia, en skolbok, bestämd för
utanläsning, som han skulle anmäla i en tidning.
Han bläddrade i boken sida upp och sida ner, årtal och namn
var det, torrt och lärdt, men ingenting gaf kärlek, ingenting, som
lefde. Han såg sina gossar sitta och arbeta med detta. Hvad fingo
de veta om det verkliga lifvet af dessa siffror. Hur skulle de lära att
älska sitt land af dessa uppräkningar.
Det borde väl finnas en bok i historia att sätta i deras händer
jämte denna, någon slags läsebok.
Det var på ett annat språk, han därhemma fick läsa om sina kära
hjältar. Ingen skulle hålla sig vaken genom kalla nätter för att lära
sig detta.
Men hur skulle det vara att skrifva historien med sagornas enkla
ord på ett språk som alla skulle förstå?
Helt tvärt sköt han åt sidan det, han förut arbetat med. Han
började författa sagan om Sveriges första kungar, sådan den lefde
i hans minne.
Pennan rörde sig nästan af sig själf. Detta var lätt som en lek. Så
här skulle jag kunna skrifva, tänkte han. Och hvarför skulle jag då
icke göra det, skrifva en liten kort historia till ungdomens tjänst.
På så sätt hade han kommit att börja utan att rätt veta, hvad han
företog sig.
I förstone hade det gått lätt nog. Då hade han nöjt sig med att
på sitt vis berätta, om hvad historieskrifvare redan hade utforskat.
Så gjorde han i de första delarna, men sedan kom en tid, då han
inte nöjde sig med att gå på andras stigar utan ville göra bekantskap
med historiens gestalter på egen hand.
Men det var ingen så lätt sak att råka dem, dess döda, och utforska
deras tankar och gärningar. Det var att leta reda på deras gamla
bref och handlingar i slottsarkiver, läsa gulnade handskrifter, genomse
de höga herrarnas rådslag och tal, gå genom deras räkenskaper
och protokoll, forska bland mynt och medaljer, söka upp dem
i tafvelgallerierna, fara till fjärran land och se slagfält, där svenska
flaggan svajat, lyssna till utländska mäns skildringar och till sist ur
allt detta söka få fram bilden af de hädangångna och af deras lif.
Men dock hade del efter del blifvit skrifven, ett långt lif hade han
fått ägna åt verket, sina krafter hade han fått behålla öfver mer än
det vanliga måttet. Färdig hade han ändå inte blifvit, men en god
grund var lagd och andra skulle arbeta vidare. Hans verk var inte
fulländadt, men menige man i Sverige hade dock en bok om fosterlandet,
som de kunde läsa.
Han tystnade, men vice pastorn bröt tystanden.
– Om den unge mannen, som började skrifva en liten kort historia,
hade vetat, hvad den skulle kostat honom af år och möda, hade
han kanske aldrig börjat den.
– Kanske han inte hade vågat, sade den gamle.
– Jag kommer tillbaka till diktens ord om ungdomsdrömmarna,
som måste krossas, sade den unge. Om professorn hade vetat,
hur många ungdomsdrömmar boken skulle krossa, hade den kanske
inte blifvit påbörjad. Jag vet, att professorn på den tiden tänkte
på att bli diktare. Professorn hade redan fått ett litet sångspel
»Värmlandsflickan», där värmlandsvisan står, införd i en tidskrift.
Om professorn hade vetat strax från början, att historien skulle
göra slut på allt versskrifvandet. – –
– Ett lätt offer, sade den gamle och log, ett lätt offer.
– Det var dock en ungdomsdröm, som offrades, och det var inte
den enda. Är det inte sannt, att professorn också tyckte om ett gladt
umgängeslif och sällskapsnöjen? Men också detta måste offras.
– Det kändes svårt i början, sade den gamle, men historien gaf
ersättning. Jag fick sällskap nog. Alla Sveriges hjältar och kungar
ha varit mitt umgänge.
– Professorn härstammade från släkter, som ha tagit del i många
riksdagar och styrt landets öden. Hade inte professorn ämnat själf
spela en roll i detta hänseende? Det var också mångas mening att
sända professorn till riksdagen, men professorn nekade. Er historia
tog all er tid. Var inte detta hårdt?
– Det kändes hårdt en gång, men historien gaf ersättning. Hvem
har väl deltagit i flera rådslag än jag, hvem har ledt flera fältslag?
Hvem har upplefvat större växlingar af lyckan?
– Kan det inte ha varit professorns önskan och dröm ni som har
så många präster i er släkt, att få bekläda en biskopsstol. Men då
tiden kom och man bjöd er en sådan nekade professorn för historiens
skull.
– Jag hade nog ändå af kyrkomötet och andliga fejder, nog svårigheter
att styra Sveriges prästerskap, sade den gamle småleende.
– Professorn började sin bana som lärare, fortsatte frågaren. Ni
älskade era lärjungar och var älskad af dem. Professorn skref läroböcker,
arbetade för folkundervisningen, äfven sen ni blef prost i
Sunne, intresserade ni er för skolan och inrättade en högre folkskola
här i pastoratet. Hade det inte varit en ungdomsdröm att få
verka vidare på det området?
– Har jag inte arbetat för undervisning, sade den gamle. Har jag
inte lärt tusenden och åter tusenden. Har inte min skola sträckt sig
öfver hela landet?
– Professorn har utgått från ett prästhem, fortfor den unge prästen.
Professorn hade alltid tänkt sig att bli en predikare som vuxen
man, professorn fick också platsen som prost i Sunne, där er farbror
och farfar hade verkat före er. Men professorn måste efter några år
afstå från att utöfva prästämbetet för att kunna skrifva historien.
Nu hade den gamle blifvit allvarlig. Han dröjde med svaret. »Det
var ett stort offer», sade han lågt. »Det var kanske för stort. Jag sökte
i alla fall skrifva min historia efter Guds lag. Jag ville visa Guds
hand i historien och vara präst äfven som historieskrifvare. Men
hvad vet jag, om jag har lyckats. För intet har jag fått lida sådan
smälek som för detta. »
Gubbens hufvud sjönk ner mot bröstet. Han var åter borta. Han
hade inte kraft att höra oss vidare.
Vi hade suttit där och hört på liksom i andakt. Det var ett helt
stort lif, som hade dragit förbi oss. Vi förstodo, att den gamle var
en undervisare genom sin lefnad lika väl som genom sina skrifter.
Vid hade velat, att rummets väggar hade sjunkit, att hans ord
hade nått vida utöfver landet, att hela Sverige hade kunnat få del af
den lärdom, som gafs oss den kvällen. Lärdomen att lyckan ligger
i att lefva helt för ett stort verk och aldrig öfverge det.
Det var inte lång tid efter detta, som Anders Fryxell fick lefva
kvar på jorden. Han somnade bort lätt och stilla. Men två ting har
han lämnat efter sig, som ännu lefva, hans personlighet och hans
verk.
Hans verk det är hans historia, boken i de många delarna, som
det tillhör hela folket att skatta och värdera. Hans personlighet
åter tillhör det framför allt detta hans pastorat att taga i sin vård.
Här har han lefvat under många år, här finnas de flesta, som minnas
honom, som ännu veta att tala om honom. Och det är för att
uppfylla en sådan plikt, som jag i dag har framlagt något af det, jag
minns om honom.
Det är för att visa, att hans personlighet var oss dyrbar, att vi äro
stolta öfver att ha fått äga honom ibland oss, som vi ha rest hans
bild härute. Det är med önskan att med bilden också hans ande,
oförskräckthetens, redlighetens, pliktens, ärlighetens, måttlighetens
ande, de stora målens och företagens ande måtte följa hit upp
till oss, som vi i dag ha aftäckt hans minnesvård.
nere vid östra Emsterviks kyrka. Det är länge sedan, nu väl sina
fyrtio år tillbaka i tiden, och jag var då en liten tös, som har tagits
med för att inte bli lämnad ensam hemma. Vi ha farit åstad
med alla de åkdon vi äga, både heltäckarn och droskan och trillan
och farmorsvagnen äro ute. Men så äro vi också med allesammans,
far och mor och syskonen och vårt sommarfrämmande och
allt husfolket. Det är något ovant och festligt öfver dagen, som
gör, att jag ännu minnes den. När vi hade lämnat bygatorna och
kommit ut på landsvägen, sågo vi en lång rad af kärror framför
oss: Gårdsjövagnarna kommo i Åsbacken och på alla genvägar och
småstigar syntes vandrare, som skyndade till kyrkan. Då vagnarna
körde upp på kyrkplatsen, voro de långa stenmurarna utmed vägen
alldeles klädda af väntande människor, och aldrig förr hade jag
sett så många hästar och kärror på platsen bakom sockenstugan.
Så liten jag är, har jag mycket väl reda på hvad som har lockat så
mycket folk till kyrkan. Det är ryktet att prosten Fryxell eller professorn,
som vi sade på den tiden, skulle komma att predika i vår
kyrka. Vi höra ju till hans pastorat, fast vi också ha egen präst, och
en gång om året brukar han komma och predika hos oss. Jag har
aldrig sett honom förut, jag har varit för liten att komma med på
de stora kalasen i Sunne prostgård, och inte heller har jag sett honom
annorstädes. Men så mycket mer har jag hört talas om honom.
Jag vet att han är en stor och ryktbar man, det finns ingen lefvande
man i Värmland som är så berömd som han. Han är inne i Svenska
Akademien, och han har skrifvit Sveriges historia i en mängd delar,
och han fortsätter ännu att skrifva den. Jag är i stor undran öfver
hvad jag skall komma att få se. Alla dessa människor, som ha kommit
tillsammans för hans skull, göra att man känner sig så förväntansfull
och högtidlig.
Professorns vagn står på kyrkplatsen, då vi komma, men honom
själf se vi icke. Han är redan inne i sakristian. Jag får åtminstone
inte se honom, förr än han kommer upp i predikstolen.
Det var inte fullt samme man, som vi se här på bilden. Han var
yngre, gestalten var oböjd och kraftig, håret hängde inte så långt
ner på axlarna. Men en gammal man var det med snöhvitt hår och
ett djupt fåradt ansikte. Men med detta ansikte äger det märkvärdiga
förhållandet rum, att man aldrig kan tröttna på att betrakta
det. Jag vet inte om det är vackert, men det fängslar hela min uppmärksamhet.
Jag kan inte ta ögonen från det. Det finns ju andra
gamla män i kyrkan men ingen har det utseendet.
Då kunde jag ju inte förklara hvad det var som grep mig, nu förstår
jag, att hela ansiktet var så förandligadt, förklaradt af allt det
själens arbete, som hade förättats bakom den breda pannan.
Men utom ansiktet är det något annat, som förvånar mig. Det
är detta, att jag kan höra och förstå allt hvad denne predikare säger
mig. Nog hade jag varit i kyrkan förr, men våra präster begagnade
så besynnerliga ord, och jag kunde icke följa med hvad de talade
om. Men denna lärde gamle man talar så, att jag fattar hvarje
ord. Det är underbart att kunna förstå hvad som säges i kyrkan.
Predikan blir icke lång och tråkig, som den annars brukar vara.
Så långt har då allt gått väl, men så var gudstjänsten slut och vi
gå ut ur kyrkan. Far och mor äro ju gamla vänner med prostens. De
stå länge och språka med dem, och till sist kalla de på oss barn, att
vi skola komma fram. »Hvem är nu den här lilla gossen?» »Hvem
är nu den här lilla flickan?» säger professorn, då han tar oss i hand,
och så skola vi tala om, hvad vi heta.
Jag tror, att de andra redde sig bra nog, svarade tydligt och käckt,
men för mig gick det illa. Att stå där inför den store och märkvärdige
mannen med silfverkraschanen på bröstet, han som hade skrifvit
flera böcker än jag ännu hade läst, han som var så helt annorlunda
än någon jag hittills hade sett, och svara högt och tydligt. Det var
omöjligt. Jag kunde inte säga ett ord.
På hemvägen satt jag och skämdes för att jag hade varit dum
och blyg.
Men nu är jag inte alls så missnöjd med att det gick som det gick.
Det var en öfverväldigande personlighet, som förtog mig makten
att säga något. Och detta intryck af något storartadt och andligen
mäktigt, det har jag kvar ännu. Det kommer öfver mig hvar gång
jag tänker på den gamle historieskrifvaren. Jag har svårt att erfara
detsamma, då jag står inför nutida stormän, men jag vet inte om
det beror på, att jag såg honom med ett barns förstorande ögon eller
om den tidens människor voro tillskurna efter större mått.
Detta var första gången jag såg professor Fryxell. Nu skulle jag
också vilja säga några ord om det sista minne jag har af honom.
Det var där nere i Sunne prostgård, en septemberkväll alldeles
som nu. Där var en bjudning, men endast för några få människor.
Prostgården var ombyggd just då. Jag tror att meningen med bjudningen
var, att vi skulle få bese den nya bostaden.
Vi gingo och sågo oss om i rummen, och det var många jämförelser
som gjordes. De äldre voro litet vemodiga öfver alla förändringar.
De talade om de stora prostgårdsbjudningarna, som de hade
varit med om, och undrade om glädje och gästfrihet skulle komma
att trifvas lika bra i de nya rummen som i de gamla.
Jag tror, att de tyckte bäst om sig i prostens arbetsrum. Där kunde
man glömma, att man var i ett nytt hus. De stora bokhyllorna
klädde hela rummet såsom förr. Där stod det väldiga skrifbordet i
hästskoform, som alla kände till. Det var på det skrifbordet, som
ända till tjugu ljus ibland hade stått tända för att lysa upp alla folianter
och anteckningar, som täckte det. Och i hörnet stod en gammal
knotig käpp, som också var en märkvärdighet. Den käppen
hade professorn brukat hålla i handen, då han dikterade sin historia
för sin sekreterare. Han begagnade den inte vid sina promenader
ute, men han kunde inte diktera en rad utan att hålla den i handen.
När hussynen var gjord kommo vi att samlas inne i salongen.
Det var rätt tyst och stillsamt därinne. Man talade sakta som då
man är rädd att störa någon. Det var så att professorn satt midt
ibland oss och han var nu mycket gammal. Nu såg han sådan ut
som här på bysten, en trött arbetare, som inte hade kraft mer för
dagens möda, utan efter slutadt värf längtade till hvilan. Man visste
inte riktigt, om han var med oss med sin tanke, och det lade sig
något ängsligt och dämpadt öfver den lilla samlingen.
Man tog då sin tillflykt till att läsa högt. Vice pastorn blef satt
till att läsa vers af Snoilsky och Wirsén och andra, som man brukade
läsa på den tiden.
Han kom att läsa en liten dikt af Snoilsky om en bildhuggare,
som skulle gjuta en stor staty af brons. Midt under gjutningen
märkte han emellertid, att bronsen hade tagits till för knappt och
att gjutningen skulle misslyckas. Hvad skulle han göra? Han ser sig
omkring. Hela hans verkstad var uppfylld af en mängd små konstverk,
armband, spännen, sköldar. Det var idel små dyrbarheter förfärdigade
af honom själf. Men bildhuggaren tvekade inte, utan som
skalden uttrycker det:
Han kastade sin verkstads bästa smycken,
i ugnens svalg och hel stod guden där,
ett mästerverk, en graf för mästarstycken.
Så rann mång gyllne ungdomsdröm isär,
men offret måste ske, som väl I veten,
i lif som konst att nå helgjutenheten.
Då vice pastorn hade slutat läsningen, såg han upp på den gamle.
– Det är detta professorn har gjort, sade han, professorn har bara
hållit sig till ett. Därför har professorn fått utföra ett storverk.
Den gamle rätade på sig en smula och nickade litet för sig själf.
Därpå flög ett fint småleende öfver hans ansikte.
– Det är sant att jag hållit mig till historien hela mitt lif.
Och därmed började han berätta. Jag tror inte att han tänkte på
oss andra. Han talade till den unge mannen bredvid honom, men
vi andra lyssnade inte mindre uppmärksamt för den skull. Från och
med det ögonblicket, då han började lefva i sina minnen, var han
inte mer en svag åldring, utan nu var han den starke. Han var den
som ledde. Han förde oss hvart han ville.
Till en början ledsagade han oss till barndomshemmet, till Hessleskogs
prostgård nere på Dalsland en mörk höstkväll så där adertonhundradtre
eller fyra. Det var mörkt, kallt och ruskigt ute, stilla
på vägar och stigar, hela trakten sof, endast från ett enda fönster
glänste ett ljusskimmer. Det var från prostgården, från prostens
sängkammare.
Där inne låg prosten Mattias Fryxell och läste vid skenet af ett
talgljus, som stod på en stol bredvid sängen. Däri låg emellertid
ingenting ovanligt, ty prosten brukade ligga och läsa långt inpå
natten. Han var en lärd man och kunde aldrig få nog af vetande.
Men om någon förbigående hade smugit fram till fönstret, skulle
han nog ha funnit det lustigt och egendomligt att se en liten gosse,
en pilt på sju år sitta och läsa vid samma ljus som fadern. Den
lille hade dragit fram till stolen ett par stora husförhörsböcker och
satt på dem i bara skjortan och läste i en ärevördig lunta.
Det var kallt i rummet, det kunde man nog förstå, ty med innanfönster
bestodo de sig inte i prostgården, och en kakelugn som
bevarade värmen fanns där inte, endast en öppen spis.
Också sade fadern, då de hade läst en stund:
– Gå och lägg sig Anders! Han fryser ihjäl.
Men den lille brydde sig inte alls om detta. Han var förhärdad,
kunde inte frysa. Hvarje dag följde han vallhjonet i skog och mark,
barfota och klädd i en kort liten tröja. Han ville lära sig att bli en
stark, väldig kämpe. Han som klättrade och red och öfvade all slags
idrott. Att han skulle kunna frysa ville han inte höra talas om.
Far lät honom också sitta där en stund ännu, men snart fick han
nya betänkligheter. Det led mot midnatt och barnet borde sofva.
– Gå och lägg sig Anders! Han somnar från boken.
Men gossen rörde sig inte nu heller. Den stora boken som han
läste hette Björners kämpadater, den berättade sagor om forntida
kämpar och vikingar, om Fritiof den starke och Rolf Krake och allt
hvad de hette. En härligare bok fanns inte. Det visste nog fadern
också. Han älskade sagor och äfventyr han med. Det kunde inte
vara hans mening, att sonen redan skulle lägga sig att sofva.
Och läsningen fortsattes, men om en stund hette det:
– Gå och lägg sig Anders. Jag får lof att släcka. Det går inte an att
vi bränna upp mer ljus för mor.
Då slog pojken genast ihop boken och hoppade upp i sängen.
För när det gällde mor kunde han afstå från hvad som helst.
Mor var det bästa och härligaste som fanns. Mor styrde och ställde
med allt, medan far endast tänkte på sina böcker. Men det var
bekymmersamt för mor, därför att de voro skyldiga mycket pengar,
som hon sträfvade att betala. Mor sparade och slet ondt, vände och
sydde, var alltid i farten, for till Åmål och sålde smör på torget, höll
husfolket till arbete och räckte ändå till att ha omtanke om alla fattiga
i socknen. Och om mor ville att de skulle spara på talgljusen,
så måste det ske, det var inte tal om annat.
Inte kan jag nu minnas allt hvad den gamle berättade, den ena
historien från hans barndomstid följde efter den andra. Den unge
pastorn som han talade med hade säkert suttit så med honom
många skymningsstunder. Han kände de vägar hans tankar brukade
vandra. Han gjorde då och då en anmärkning för att leda professorn
in på en ny berättelse.
– Professorn har varit helgjuten också däri att professorn har behållit
samma åsikter om rätt och orätt hela lifvet igenom och aldrig
vacklat.
– Det är för mycket sagdt! svarade den gamle, men nu skall jag
tala om för pastorn något, som var mig ett godt stöd, då min karaktär
formades. Och han berättade på nytt.
Det var vintern 1812. Han studerade då på gymnasiet i Karlstad
och var nu på väg hem för att fira jul. Detta att fara hem från skolan
var ju det gladaste och bästa, som lifvet bjöd på den tiden, men
då han nalkades hemmet, kände han sig ängslig och undrade, hvad
som där skulle möta honom.
Det hade inte varit bra med far den sista tiden. Han hade sjunkit
ner i håglöshet och mjältsjuka af sorg öfver tingens usla gång.
Far var barn af en annan tid, af den tiden som följde efter Karl
XII, då hvarje man arbetade och ansträngde sig för att återupprätta
landet genom fredligt arbete. Då hade han lärt sig att älska det nyttiga,
framgångsrika arbetet och hata allt som störde det. Han tänkte
alltid med glädje tillbaka på dessa år, då Sverige styrdes af folket
själf, och det inte fanns någon konungsmakt, som kunde hindra
utvecklingen genom långa krig och förstöra riksinkomsterna
på dyra nöjen. Men far hade alltid haft motgång i det han önskat
högst. I hans ungdom kom Gustaf III, som gjorde slut på friheten,
störtade riket i skuld, ställde till krig och till sist införde enväldet.
Nu på hans gamla dagar hade det varit hans tröst och glädje att
följa med den franska frihetsrörelsen. Han hade väntat, att friheten
skulle spridas öfver alla land, också till hans eget, men så hade
Napoleon kommit och med våld och makt gjort slut på drömmen.
Hela världsdelen ödelades af blodiga strider, landen utarmades,
framstegen afstannade. Ungdomen drömde bara om ära och
bragder, om fredlig sträfvan ville ingen höra talas. Men så hatade
far också Napoleon. Han hade fördrag med Gustaf IV Adolf till och
med, därför att han stred mot tyrannen, men sedan kungen hade
blifvit störtad, Finland gått förloradt, Sverige fått en fransk marskalk
till tronföljare och gått i förbund med Napoleon, hade prosten
i Hessleskog förlorat allt sitt hopp. Han hade sörjt sig gammal
i förtid, läste inte mer några tidningar, ville ingenting höra ute från
världen, där det gick illa.
Hur skulle far vara nu, då han kom hem? Skulle de få någon
julglädje, om far fortfarande var lika dyster?
Medan han undrade öfver detta, körde släden in på gårdsplanen,
förstudörrarna slogos upp, far och mor kommo ut på trappan och
han märkte strax, att deras röster ljödo glada som förr. När han var
afpälsad och kom in i salen, såg han med undran på fadern. Hans
gestalt hade liksom rest sig. Han såg föryngrad och stark ut. Det
måtte ha händt honom något godt, något som han inte kände till.
Han fick sig mat, han skrattade och var lycklig, men tordes inte
fråga, hvad som händt.
Men snart tog hans far sonen vid handen och hade honom in i
sitt arbetsrum: »Kom hit Anders skall du få se något nytt».
Och han visade honom stora kartor öfver Polen och Ryssland,
som lågo utbredda på skrifbordet, och då förstod sonen, hvad som
hade gett honom nytt lif. Ty detta var ju det året, då Napoleon
hade gjort sitt infall i Ryssland men blifvit tvungen till återtåg och
förlorat hela sin här. Gamle prosten hade följt honom här på kartan
och satt ett stort bläckstreck vid hvarje ställe, där han hade lidit
nederlag.
– Nu Anders blir det slut på den folkförstöraren, den tyrannen,
den frihetsmördaren, sade han. Nu få vi åter freden och arbetet.
Men en sådan stark kärlek till friheten, ett sådant lidande vålladt
af olyckor ute i världen, måste inte detta verka öfvertygande
på den unge?
Måste han icke lära sig afsky den lysande hjälten, som förtryckte
och ödelade?
Måste han inte komma att skatta den styrelseform, som gaf frihet
så åt hög som låg, att verka för det goda och utveckla sina krafter
till sitt lands båtnad?
Det kan inte vara tid att längre fortsätta med att berätta detta,
som den gamle talade om från sin ungdom. Det är dock ännu
något, som kom att spela en stor roll i hans lifs riktning, som jag
skulle vilja omtala.
Vice pastorn sade något om, att han hade varit helgjuten också
i annat. Han hade aldrig fruktat att säga sin mening, äfven då han
vetat, att det skulle väcka stor anstöt.
– Mot sådant blef jag härdad ända från ungdomen, sade den store
historieskrifvaren.
Och så berättade han på nytt.
Det var julafton 1816, då de stora krigens tid var slut, och man
åter ansåg sig kunna ha rätt att ta lifvet som en lätt sak.
Hela året hade han legat i Uppsala och läst på sin magistergrad.
Men det hade icke varit någon ljus och glad tid för honom, därför
att han hade kommit i strid med sina studentkamrater. De flesta af
dem förde ett gladt lif med mycket drickande och han hade måst
vägra att ta del i supgillena för att inte gå under till själ och kropp.
Men detta hade tagits mycket illa, han hade blifvit utstött ur kamratkretsen
och var djupt föraktad och hatad. Nu var det som sagdt
julafton. Han hade icke haft råd att resa hem, inga vänner hade han
utan satt ensam på sitt studentrum hela kvällen.
Då hade längtan efter vänner och glädje blifvit honom för stark.
Han hade satt mössan på sig och rusat ut. Han ville gå till källaren,
där kamraterna voro samlade och fråga om han icke finge vara
med dem denna onda kväll. De voro godmodiga och det var jul.
Naturligtvis skulle de tvinga honom att dricka, men det fick väl gå
för en gångs skull. Han blef tokig, om han skulle sitta ensam längre.
Så hade han kommit ut på gatan och skyndat till mötesplatsen.
Men helt hastigt hade han vändt om. Han ville ändå inte. Det var
något som höll honom tillbaka.
Han ströfvade vidare genom staden. Det var yrväder och det
kryade upp honom att kämpa med det. Ändtligen kom han utanför
tullen och där kastade han sig ner i en drifva.
Där kämpade han ut sin strid. Han kunde göra fred med kamraterna
i kväll, men hvad skulle det inte kosta? Sedan skulle han
inte kunna säga nej. Han kände att hela hans framtid stod på spel.
Han mindes alla de julaftnar han hade tillbragt hemma i fred
och lycka. Hvad skulle mor säga om honom, om han gåfve vika
och inginge förbund med dryckesbröder. Han kämpade och stred,
men till sist reste han sig ur drifvan och gick ensam hem.
Men den kvällen i den snödrifvan hade han lärt att inte ge vika
endast för att skaffa sig en lättare och gladare tillvaro. Han hade lärt
sig att segt och ihärdigt hålla fast vid det som var rätt för honom.
Det var sedan den gamle hade berättat detta från sin barndom
som han kom in på talet om sitt lifsverk, om sin historia.
Han berättade först, huru han hade kommit att börja den. Han
visade oss med några raska drag en ung magister, lärare vid en
Stockholmsskola, som en afton året 1822 satt och skref i sitt rum.
Framför sig hade han en lärobok i historia, en skolbok, bestämd för
utanläsning, som han skulle anmäla i en tidning.
Han bläddrade i boken sida upp och sida ner, årtal och namn
var det, torrt och lärdt, men ingenting gaf kärlek, ingenting, som
lefde. Han såg sina gossar sitta och arbeta med detta. Hvad fingo
de veta om det verkliga lifvet af dessa siffror. Hur skulle de lära att
älska sitt land af dessa uppräkningar.
Det borde väl finnas en bok i historia att sätta i deras händer
jämte denna, någon slags läsebok.
Det var på ett annat språk, han därhemma fick läsa om sina kära
hjältar. Ingen skulle hålla sig vaken genom kalla nätter för att lära
sig detta.
Men hur skulle det vara att skrifva historien med sagornas enkla
ord på ett språk som alla skulle förstå?
Helt tvärt sköt han åt sidan det, han förut arbetat med. Han
började författa sagan om Sveriges första kungar, sådan den lefde
i hans minne.
Pennan rörde sig nästan af sig själf. Detta var lätt som en lek. Så
här skulle jag kunna skrifva, tänkte han. Och hvarför skulle jag då
icke göra det, skrifva en liten kort historia till ungdomens tjänst.
På så sätt hade han kommit att börja utan att rätt veta, hvad han
företog sig.
I förstone hade det gått lätt nog. Då hade han nöjt sig med att
på sitt vis berätta, om hvad historieskrifvare redan hade utforskat.
Så gjorde han i de första delarna, men sedan kom en tid, då han
inte nöjde sig med att gå på andras stigar utan ville göra bekantskap
med historiens gestalter på egen hand.
Men det var ingen så lätt sak att råka dem, dess döda, och utforska
deras tankar och gärningar. Det var att leta reda på deras gamla
bref och handlingar i slottsarkiver, läsa gulnade handskrifter, genomse
de höga herrarnas rådslag och tal, gå genom deras räkenskaper
och protokoll, forska bland mynt och medaljer, söka upp dem
i tafvelgallerierna, fara till fjärran land och se slagfält, där svenska
flaggan svajat, lyssna till utländska mäns skildringar och till sist ur
allt detta söka få fram bilden af de hädangångna och af deras lif.
Men dock hade del efter del blifvit skrifven, ett långt lif hade han
fått ägna åt verket, sina krafter hade han fått behålla öfver mer än
det vanliga måttet. Färdig hade han ändå inte blifvit, men en god
grund var lagd och andra skulle arbeta vidare. Hans verk var inte
fulländadt, men menige man i Sverige hade dock en bok om fosterlandet,
som de kunde läsa.
Han tystnade, men vice pastorn bröt tystanden.
– Om den unge mannen, som började skrifva en liten kort historia,
hade vetat, hvad den skulle kostat honom af år och möda, hade
han kanske aldrig börjat den.
– Kanske han inte hade vågat, sade den gamle.
– Jag kommer tillbaka till diktens ord om ungdomsdrömmarna,
som måste krossas, sade den unge. Om professorn hade vetat,
hur många ungdomsdrömmar boken skulle krossa, hade den kanske
inte blifvit påbörjad. Jag vet, att professorn på den tiden tänkte
på att bli diktare. Professorn hade redan fått ett litet sångspel
»Värmlandsflickan», där värmlandsvisan står, införd i en tidskrift.
Om professorn hade vetat strax från början, att historien skulle
göra slut på allt versskrifvandet. – –
– Ett lätt offer, sade den gamle och log, ett lätt offer.
– Det var dock en ungdomsdröm, som offrades, och det var inte
den enda. Är det inte sannt, att professorn också tyckte om ett gladt
umgängeslif och sällskapsnöjen? Men också detta måste offras.
– Det kändes svårt i början, sade den gamle, men historien gaf
ersättning. Jag fick sällskap nog. Alla Sveriges hjältar och kungar
ha varit mitt umgänge.
– Professorn härstammade från släkter, som ha tagit del i många
riksdagar och styrt landets öden. Hade inte professorn ämnat själf
spela en roll i detta hänseende? Det var också mångas mening att
sända professorn till riksdagen, men professorn nekade. Er historia
tog all er tid. Var inte detta hårdt?
– Det kändes hårdt en gång, men historien gaf ersättning. Hvem
har väl deltagit i flera rådslag än jag, hvem har ledt flera fältslag?
Hvem har upplefvat större växlingar af lyckan?
– Kan det inte ha varit professorns önskan och dröm ni som har
så många präster i er släkt, att få bekläda en biskopsstol. Men då
tiden kom och man bjöd er en sådan nekade professorn för historiens
skull.
– Jag hade nog ändå af kyrkomötet och andliga fejder, nog svårigheter
att styra Sveriges prästerskap, sade den gamle småleende.
– Professorn började sin bana som lärare, fortsatte frågaren. Ni
älskade era lärjungar och var älskad af dem. Professorn skref läroböcker,
arbetade för folkundervisningen, äfven sen ni blef prost i
Sunne, intresserade ni er för skolan och inrättade en högre folkskola
här i pastoratet. Hade det inte varit en ungdomsdröm att få
verka vidare på det området?
– Har jag inte arbetat för undervisning, sade den gamle. Har jag
inte lärt tusenden och åter tusenden. Har inte min skola sträckt sig
öfver hela landet?
– Professorn har utgått från ett prästhem, fortfor den unge prästen.
Professorn hade alltid tänkt sig att bli en predikare som vuxen
man, professorn fick också platsen som prost i Sunne, där er farbror
och farfar hade verkat före er. Men professorn måste efter några år
afstå från att utöfva prästämbetet för att kunna skrifva historien.
Nu hade den gamle blifvit allvarlig. Han dröjde med svaret. »Det
var ett stort offer», sade han lågt. »Det var kanske för stort. Jag sökte
i alla fall skrifva min historia efter Guds lag. Jag ville visa Guds
hand i historien och vara präst äfven som historieskrifvare. Men
hvad vet jag, om jag har lyckats. För intet har jag fått lida sådan
smälek som för detta. »
Gubbens hufvud sjönk ner mot bröstet. Han var åter borta. Han
hade inte kraft att höra oss vidare.
Vi hade suttit där och hört på liksom i andakt. Det var ett helt
stort lif, som hade dragit förbi oss. Vi förstodo, att den gamle var
en undervisare genom sin lefnad lika väl som genom sina skrifter.
Vid hade velat, att rummets väggar hade sjunkit, att hans ord
hade nått vida utöfver landet, att hela Sverige hade kunnat få del af
den lärdom, som gafs oss den kvällen. Lärdomen att lyckan ligger
i att lefva helt för ett stort verk och aldrig öfverge det.
Det var inte lång tid efter detta, som Anders Fryxell fick lefva
kvar på jorden. Han somnade bort lätt och stilla. Men två ting har
han lämnat efter sig, som ännu lefva, hans personlighet och hans
verk.
Hans verk det är hans historia, boken i de många delarna, som
det tillhör hela folket att skatta och värdera. Hans personlighet
åter tillhör det framför allt detta hans pastorat att taga i sin vård.
Här har han lefvat under många år, här finnas de flesta, som minnas
honom, som ännu veta att tala om honom. Och det är för att
uppfylla en sådan plikt, som jag i dag har framlagt något af det, jag
minns om honom.
Det är för att visa, att hans personlighet var oss dyrbar, att vi äro
stolta öfver att ha fått äga honom ibland oss, som vi ha rest hans
bild härute. Det är med önskan att med bilden också hans ande,
oförskräckthetens, redlighetens, pliktens, ärlighetens, måttlighetens
ande, de stora målens och företagens ande måtte följa hit upp
till oss, som vi i dag ha aftäckt hans minnesvård.