Sara Lidman: Den ohörsamme

Det var Nancy Sinatra som sjöng sin hit These Boots are Made for Walkin'. Klockan är en minut i sex den 31 augusti 1967. Vi får senaste nytt. Först ett telegram: 

EN FNL-SOLDAT SPRÄNGDE TIDIGT PÅ ONSDAGSMORGONEN PORTEN TILL DET STRÄNGT BEVAKADE PROVINSFÄNGELSET I QUANG NGAI 540 KM NORDÖST OM SAIGON I LUFTEN GENOM ATT DETONERA EN BOMB SOM HAN BAR PÅ. SOLDATEN DÖDADES VID EXPLOSIONEN MEN HANS HANDLING GJORDE DET MÖJLIGT FÖR ETT GERILLAFÖRBAND ATT BEFRIA ÖVER TUSEN FÅNGAR. 

En timme innan de första planen ska lyfta mot de reguljära målen i Hanoi och Mekongdeltat, två timmar innan vi ska börja jobbet i Bollmora eller Gröndal, kommer han smygande genom vårt sovrum, den unge terroristen, förklädd till bonde, med ett gungande bambuok över axeln och korgarna med ris, cassava-rot, te, sytråd, kanske en tvål, och knyten från mormor och grannens dotter. Tänker han försöka muta vakten att smuggla in en grillad kyckling åt brodern som han nog har därinne i fängelset Quang Ngai? Och alla vet att bönder i Vietnam vet ingenting om politik eller militära talesätt, de bara sitter emellan de verkliga fienderna. När vakten ropar halt kan ynglingen därför vagga vidare, klädd i bondens hela oförstånd ända fram till porten. Där ett par steg grips vi av paniskt medlidande med den stackars vietnamesen, som kanske trots allt är en bonde förklädd till terrorist. Vi måste hejda honom. Han får inte gå dit. När han just ska blotta dynamiten, som han haft gömd under kycklingen i den främre korgen, drar vi honom tillbaka, som en filmremsa, tvingar vi honom att åter och åter ha några steg kvar till porten, försöker vi få honom på andra tankar. 

Vi säger honom att våld inte lönar sig. Han är ju så ung – kan han inte pröva andra utvägar? Kan han inte tänka på sina föräldrar? Och han svarar inte att fransmännen halshögg hans far och våldtog hans mor.

Vi ber honom inse att den koloniala epoken är slut – inte bara i Vietnam utan också i vårt tänkande. USA har inte kommit för att kolonisera honom. 

Och han berättar inte om sin tid som vägarbetare åt USA – eldarna som sopade undan hyddor och människor i mitten på 50-talet för att ge plats åt USA:s flygfält, som kallades vägar medan de byggdes. 

Och vi säger att dessa flygfält var strategiskt nödvändiga enligt dominoteorin, som var allmänt accepterad till långt in på 60-talet. Nu när också USA har insett att denna teori var ett tragiskt felslut måste han försöka övervinna sitt patologiska hat. 

Och han svarar inte att bombplanen fortsätter att lyfta från de strategiska vägarna trots att dominoteorin är ute. 

Vi säger att det är beklagligt att så många människor måste flyttas för att ge plats åt flygfälten. Men de husvilla bereddes väl bostad på annat sätt, genom myndigheternas försorg. 

Och vietnamesen säger inte att de utbrända verkligen fick plats i de strategiska byarna där de räknades in som boskap om kvällen. Han ska inte komma undan med dessa gamla misstag. Som om inte vi skulle veta att både de strategiska byarna och deras efterföljare »det nya livets byar« var totala misslyckanden. Att USA ännu inte funnit en formel för pacificering av landsbygden – det där är ju saker som han inte behöver upplysa oss om, det är ju truismer. Men han kan väl ändå inte förneka att USA har skapat många arbetstillfällen. De vanliga vietnameserna – som inte nödvändigt behöver vara quislingar, de kan ju vara skeptiska även om de är arbetsvilliga – de får väl ändå betalt för de så kallade vägarbetena. Även om dessa transportleder inte precis är avpassade för oxvagnar. Efter kriget kommer vägarna att fa den största betydelse för industrin. De amerikanska ledarna för den asiatiska utvecklingsbanken är beredda att satsa så mycket pengar i Sydostasien att hela Marshallhjälpen i jämförelse ska te sig som småpotatis – eller jordnötter som dom säger over there. 

Och mannen under bambuoket frågar inte varför den utvecklingsbank som de amerikanska ledarna startat i USA inte medfört att de 30 miljoner som är fattiga där kan få ett mål småpotatis eller jordnötter per dag och en köttbit därtill.

Vi säger att Mr Johnson själv har sagt att det är en skam för USA att var tjugonde amerikan går hungrig till sängs. Så pass klarsynt är han ändå, även om han har rykte om sig att vara en idiot på många andra sätt.

Och vår förklädda bonde säger inte att klarsynta talesätt i Vita Huset har sitt värde.

Vi säger att bortsett från vad Vita Huset säger om saken så är fattigdomen alla folks värsta fiende. Och industrins rationaliseringar gör det nödvändigt att friställa arbetskraft. I västerlandet vet vi vad det vill säga att bli friställd. En okvalificerad vietnames borde inte fnysa åt de riskvilliga företag som är beredda att skapa arbetstillfällen åt honom. 

Och han säger inte att han och hans bror och en massa kompisar han känner själva har idéer om fabriker och grejer dom vill göra. 

Och varifrån ska dom få det tekniska kunnandet?! 

Och han säger inte att dom uppfann en mängd saker under kriget mot fransmännen och att dom fortsätter att förbättra sina redskap. 

Ska dom uppfinna hjulet ... 

Och han svarar inte att om västerlandet dödar alla som idag kan transportera förnödenheter på en cykel, så kommer något barn att upptäcka hjulet igen i Vietnam. 

Men varför sätta sig i den situationen att behöva uppfinna hjulet – när datamaskinen finns inom räckhåll? Denna motvilja mot främmande inflytande är skadlig. 

Och han svarar inte att USA dagligen varnar honom för främmande ideologier. 

Han tänker då på revolutionen fastän han inte säger det. Men revolutionen behövs ju inte! Om han bara vill ta emot det riskvilliga kapitalet och den pacificering som kan göra hans land investeringsvänligt. 

Inget svar. Han tänker gå dit. Han tänker faktiskt göra det. Vi drar honom tillbaka. Vi skulle vilja ruska honom ... om inte ... Vi säger så lugnt vi kan att vi helt enkelt inte har råd med flera revolutioner. Förstår han inte att atombomben finns. 

Och han säger inte att där den brända jordens taktik tillämpats där är en törst så väldig som hade bomben redan fallit.  Och de som avlövas inpå benen av spillet från skyn de dör fastän bensingeléet och ogräsgiftet och den humanitära gasen är billiga vapen – sådana som västerlandet haft råd med. 

Han tiger som han har vett till. Han har aldrig läst ett enda reportage om Hiroshima – och då var den bomb som fälldes där bara en tusendel av den som skulle fällas över Hanoi. Förstår han inte att om de Verkliga Bomberna VVV fälldes så skulle de inte bara drabba honom utan vi som bor – låt oss säga i Skandinavien och som inte har ett dugg att skaffa med vietnamkonflikten – vi skulle också kunna skadas av utfallet. Det är lätt att skrika på revolution för den som inte kan överblicka konsekvenserna.

Och han skriker inte på revolution, han talar inte, viskar inte. Det är tyst omkring honom. Hans ljudlöshet tömmer luften på syre i vårt rum.

Vi måste ta det enklare. Klart att han inte kan fatta de globala sammanhangen. Hur skulle han kunna ha den överblick som vi har. Klart att figurer som Ky och Thieu retar honom. Att han inte vill tjänstgöra i Saigonarmen och bli kallad hare i Newsweek. Men det finns väl en tredje ståndpunkt – mellan Ky och FNL. Man kan välja att vara en liten grå man som vill leva bara – varken som hjälte eller förrädare, bara ett gråvänligt litet liv som taxichaufför eller så. Det är ingen skam att vilja ha det som en människa även om man är född i Vietnam.

Och den fanatiske vietnamesen svarar oss inte att hans systrar togs ifrån den strategiska byn i de första tonåren och stängdes in i ett annat strategiskt kvarter i Saigon. Och att han inte vill köra kunder åt dem.

Vi tar till den slagna generationens ironi och frågar om han tänker utföra ett hjältedåd i gammal stor stil. I så fall ska han inte räkna med oss. Avsky är ett starkt ord. Vi tar inte till det i första taget. Men om det finns något som vi ändå vågar påstå att vi hyser en djup och äkta avsky för så är det hjältebegreppet. Vill han till varje pris väcka uppseende kan han göra som buddisterna. Den sortens offer kan vi godkänna, på ett paradoxalt sätt – deras eld belyser hela tillvarons meningslöshet. 

Och han säger inte att vi inte har monopol på hela tillvaron. 

Dessa unga med sitt svärmeri för döden. Det finns livsåskådningskriser och somliga kan bara sluta på ett sätt. Men man kan vara mer och mindre pretentiös. I Vietnam finns alltid möjligheten att låta bli att ta täckning under ett bombanfall. Man kan gå på en mina som ett av 37 civila offer. Man kan låta det vara en hemlighet med makterna varför man inte orkade leva längre fastän man bara varit med i tjugu år. Känner han inget ansvar för andra ungdomar, hur han med sin romantiska gest kan förleda andra till överspända handlingar som bara tvingar USA att sätta in flera trupper. Varför vill han inte ha fred när världen i övrigt inte högre önskar än fred i Vietnam. Våra nerver tål snart inte mer.

Han tar ännu ett steg mot den väldiga byggnaden och klagar inte över att han inte hade råd att gå dit för fjorton år sen när detta fängelse var en skola. Vakten höjer sitt gevär och vi skakar av maktlös vrede över pyjamasbondens dövhet: varför ska han ha en mening med sin död när vi inte kan se någon mening med våra liv! Allt är inte så enkelt som han vill göra det till ... Ett levande tvivel är fruktbarare än denna dödliga tro han berusat sig med ... 

Om han bara kunde höra Nancy Sinatra sjunga om stövlarna som är gjorda för gyttja och sex och profit och tårar – 60-talets innersta sanning som han också kunde bli delaktig av – om han inte vore så högmodig. 

Och vietnamesen tar ännu ett barfota steg och väntar inte på Nancys stövlar. Vi kan inte hejda honom längre hur vi än klänger efter honom. Han vänder inte ens blicken åt vårt håll. Hans mått och steg är hans egna. Som om han visste hur det är att sitta i fängelse undervisad av västerländska rådgivare. 

Som om han älskade sina bröder i fängelset – som varit en gammal skola i Quang Ngai – går han upp i porten. 

HANS HANDLING GJORDE DET MÖJLIGT FÖR ETT GERILLAFÖRBAND ATT BEFRIA ÖVER TUSEN FÅNGAR.