Det är en ära att återigen få dela ut Jerringpriset — det enda idrottspriset som röstas fram av svenska folket. Jag är imponerad över alla prestationer som de nominerade stod för under året. Men det som gör störst intryck på mig är idrottares ständiga strävan att vilja bli bättre. Att alltid resa sig.
Det spelar ingen roll om de faller och misslyckas ibland. De reser sig igen, lär sig av misstagen och tränar ännu hårdare för att bli ännu bättre. Jag ska inte jämföra mina egna prestationer med er som sitter här. Men jag vet hur det är känns när man inte lyckas. Det gäller både när jag kör ur i en STCC- tävling eller när ett tal på en viss idrottsgala inte blir som jag tänkt mig.
Det är bara resa sig upp, borsta bort sanden och få siffrorna rätt.
Hur lägger man då grunden för en nominering till Jerringpriset? Genom er som sitter här har vi lärt oss: hård träning, viljan att alltid bli bättre och tänka att ingenting är omöjligt.
Tack för det Idrotts-Sverige!