Jag och mina vänner satt och pratade om demonstrationen och om domen häromdagen. Och en av dem sa att han kände sig så otroligt uppgiven, att det spelar ingen roll längre och allt går åt helvete och man kan lika gärna skita i det och jag svarade honom att jag tycker inte att du har rätt att ge upp. Det sitter en tioårig flicka som undrar vad hon gjorde för fel och om det är någon som bryr sig, och vi ska ge henne ett svar.
Det är jävligt bekvämt att vara uppgiven. Att vara en av dem som klagar och säger att nu i dessa tider är det så tufft och allt är åt helvete och man vet inte hur det kommer gå. Som att vi är den enda generationen som har stått inför kriser. Som att vi är den enda generationen som har stått inför stora utmaningar och inte vet vad fan vi ska ta oss till. Ingen förändring sker utan hopp om en bättre framtid och när uppgivenhet börjar att bli en norm så är hopp ett ansvar.
Och det här handlar inte om Åke, det här handlar inte om några nämndemän hit eller dit. Det här handlar om oss. Det är vi som kan se till att förändra och forma det samhälle som vi lever i. Om vi vill ha en förändring så får vi se till att den sker. Språket tillhör folket som använder det. Rätten tillhör folket som kräver den och när du känner för att ge upp, så låna då kraften från alla som har kämpat före dig. Från alla som fortfarande krigar, som har krigat i åratal. Alla medarrangörerna här, alla som har talat idag. När dina ord tar slut, låna min röst. När din kraft tar slut, låna Ida Östensson, det gör jag jämt. När ditt hopp tar slut, låna mitt. Och vi läser samma deppiga nyheter som du, men vi har bestämt oss för att vi aldrig ska ge upp, för det är ett val. Att känna och sprida hopp är ett val och det är ett ansvar. Och jag har ingen spåkula, jag vet inte heller om hela världen kommer brinna och allt kommer gå åt helvete. Men jag vet att även om det är så, så kommer vi att dö i två kategorier: De som försökte och de som inte gjorde det, och jag vet i vilken som jag vill vara i.
Det här var det sista från oss. Tusen tack för att ni kom. Vi har några sista saker som vi vill hälsa: Skriv på uppropet som Nina Rung startade. Det finns på internet, det har snart 150 000 underskrifter där vi kräver en obligatorisk utbildning för rättsväsendet i allt från barnperspektiv till sexuellt våld. Skriv på det och sprid det. Sen skulle vi också vilja ta en gruppbild, så vi arrangörer kommer ställa oss här, och ni får jättegärna stå med lapparna med könsorden i luften, nävarna i luften, och tusen tack för att ni kom.
Jag älskar att ni kom. Tillsammans är vi förändringen.
