Lennart Johansson: Avskedstal till Råsunda fotbollstadion

Det är på torsdag tjugosjutusen sexhundratolv dagar sedan den dagen jag såg premiären på Råsunda 1937. Eller närmare två miljarder fyrahundra miljoner sekunder sedan. Då var jag sju år. Idag är jag 83. Men samtidigt är det svårt att förstå tidens gång och en resa som motsvarar nästan hela ens liv genom dessa siffror som bildar stora, abstrakta tal.

Det är bara minnena som kan väva ihop historien och göra den begriplig.

Jag minns alla stora ögonblick som om de inträffade igår. Jag minns den första premiären som igår, VM-finalen 1958, SM-gulden 1937, 1992, 1998 och 2009. Alla har vi vår alldeles egen uppsättning minnen som bildar det avtryck som Råsunda har lämnat hos oss. Vårt personliga DNA från Råsunda.

Idag återstår bara en enda match och ett enda minnesavtryck från den hemvist som har följt med oss genom livets skeden i trekvarts sekel nu. Varje minut lär kännas som en evighet, för att slutet på Råsundas långa och intensiva historia är så komprimerad som en enda match om 90 minuter plus tillägg, blir annars för svårt att ta in. Vi kommer nog frysa rejält på läktarna denna sena novemberkväll, men det är inget gentemot tiden själv, som lär frysa till is av att slutet nu är här.

På fredag finns Råsunda inte längre kvar där det känns som att Råsunda alltid har stått, insprängd mellan husen, torget, kyrkan och parkeringen.

Men för alla oss som har varit där, är det en plats som kommer viska dess namn i evighet:

Råsunda.
Igår, idag, imorgon, för alltid.