Välkomna alla ni som är i lokalen men också varmt välkomna till er som följer oss digitalt. Särskilt välkomna vill jag hälsa Sametingets representanter och ordförande, Sáminuorras representanter och naturligtvis regeringens representant, kulturminister Parisa Liljestrand, som är här för att ta emot våra rapporter från Sanningskommissionen för det samiska folket.
Kommissionen för det samiska folket har nu fullgjort sitt uppdrag att granska statens och kyrkans politik mot samer, beskriva vad det har fått för konsekvenser för det samiska folket och vilka åtgärder som behöver vidtas. Arbetet har tagit fyra år och det har bestått av många möten och oändligt många diskussioner och vägval. Och även för oss som har kommit in senare i arbetet så har det varit ett flertal viktiga möten med människor runt om i landet. Möten som har visat att Sverige har mycket kvar att göra för att möta de rättigheter som samer som urfolk har enligt svensk lag och internationella åtaganden. Men det har också visat på vikten av att göra upp med Sveriges historia som nation.
Kommissionens ledamöter och sekretariat har sett det som en stor ära att delta i arbetet. Vi har också upplevt det som ett stort och svårt ansvar att axla. Vi vet redan att det kommer att finnas de som tycker att vi inte har gjort tillräckligt eller att vi inte har tagit upp vissa frågor, att det finns de som tycker att vi har lagt fel förslag på åtgärder. Men flera hundra år av oförrätter är inte enkla att spegla och möta. Det här är inte ett facit som vi har tagit fram. Rapporten är förhoppningsvis ett verktyg för det kommande arbetet, starten på en förändring, precis som Jerker sa. Kommissionen ser vad som behöver göras, men det kan i vissa fall vara svårt att säga hur det som ska ske. Det måste det samiska folket själva styra. Samhällets förutsättningar förändras snabbt idag och huret kan se annorlunda ut efter alla olika samhällsförändringar. En del av lösningarna måste vara gränsöverskridande och upprättelsearbetet som pågår i Norge och Finland kan ge oss lärdomar, men det kan också vara så att arbetet kan samordnas med våra grannar.
Låt mig passa på att tacka alla som har bidragit, först och främst alla de som har givit sina personliga berättelser. Alla samarbetspartners, forskare, civilsamhällets organisationer och kollegorna i kommissionen och på sekretariatet. Kommissionen hoppas nu på att det samlade arbetet kommer att leda till en tydlig förändring för det samiska folket. Samernas historia och deras erfarenheter måste bli en självklar del av svensk historia. Sverige är ett land med två folk. Norge har slagit fast att man har två folk. Det måste även Sverige göra. Vi har en liknande historia. Samernas historia, kultur och livsvillkor måste bli kända för alla som bor i Sverige, okunskapen om Sveriges urfolk är stor bland majoritetsbefolkningen. Och för att få förändring till det bättre så behöver bland annat beslutsfattare på alla nivåer ha en ökad kunskap. Det behövs för att man ska kunna ta sitt ansvar och möta det förändringsbehov som finns för att uppnå ett livskraftigt samiskt samhälle. Samer ska inte utsättas för rasism, hot eller hat. Strukturer som förhindrar förverkligandet av samers lika behandling och mänskliga rättigheter måste undanröjas.
Resultatet av kommissionens fyraåriga arbete är tre omfattande rapporter. Tidigare under våren så presenterade vi en forskningsantologi. Den bygger på ett frivilligt deltagande från forskare och visar på den kunskap som finns inom akademin. Kring samers historia, liv och villkor. Men den visar också tydligt på vilka kunskapsluckor som finns. Och det är ju önskvärt att man snarast försöker fylla de här kunskapsluckorna med att stimulera forskning. Idag presenterar vi två rapporter. Dels en berättelsevolym: “Jag ber markerna tyst om lov”, den låg här väldigt praktiskt. Det är 300 samer som har delat med sig av berättelser och vittnesmål, starka berättelser. Den ger sin egen, sina förfäders historia. Och den här skriften är full av viktiga citat och det är en unik sammanställning av samiska röster i Sverige och det ger en stark och bred bild av vad samer har upplevt och upplever idag. Ni får höra mer om det senare i eftermiddag. Kommissionen överlämnar också den slutliga rapporten som kom gående här så passande: “Markerna berättar och minns”. Och den överlämnar vi då till regeringen eftersom vi har fått uppdraget där, men också till Sametinget och Saminuorra. Slutrapporten beskriver Sveriges urfolkshistoria och konsekvenser av de beslut som samhället har fattat och fattar idag. Beslut som många gånger har lett till rättslöshet, utanförskap och utsatthet för samer. Kommissionen ger i den här slutrapporten 71 övergripande uppmaningar och en rad konkreta förslag, närmare bestämt 49 konkreta förslag till Sveriges beslutsfattare och naturligtvis främst till Sveriges regering men också till Svenska kyrkan, myndigheter och museer. Och det här, de uppmaningar och förslag som vi har, kommer kollegorna i kommissionen berätta mer om senare under eftermiddagen.
Det krävs en rad förändringar, men det krävs också faktiskt efterlevnad av redan befintligt regelverk. Redan 1977 fastslog Sveriges riksdag att samer har en särställning. Det finns ett särskilt skydd för samer som urfolk i vår grundlag i regeringsformen, som reglerar rätten till språk och kulturell identitet. Men med dagens debatt så är det väl kanske också viktigt att konstatera att även renskötselrätten är ett särskilt egendomsskydd kopplat till markerna, och renskötseln har en bruksrätt som finns tydligt i lag och är inte bara ett privilegium som det ibland kan framställas i den mediala debatten.
Kommissionens kartläggning visar att staten och kyrkan under lång tid styrde vem som ansågs vara same, samernas livsförutsättningar, man styrde var samer skulle bo, hur barnen skulle gå i skolan, hur samer fick utöva sin kultur, religion och traditionella näringar. Man styrde över samernas användning av det samiska språket. Barn tvingades bort från sina familjer för att fostras i nomadskolor, arbetsstugor och skolhem, för att segregeras eller assimileras. Det här har självklart påverkat hela de här barnens liv, deras barns liv och barnbarns liv. Språket, kulturen försvagades och samer förlorade sina markrättigheter, som inte bara är en del av försörjningen för några samer utan också har stor betydelse för kulturen, för många samer. Det ledde till rättslöshet för samer, men det ledde dessvärre också till splittring mellan samer, en splittring som lever kvar i nutid. Och Sverige bryter än idag mot samers mänskliga rättigheter och de rättigheter som ett urfolk har enligt internationella konventioner. Det har skett övergrepp som har lett till många allvarliga konsekvenser för samer och det måste staten erkänna, kompensera och skapa förutsättningar för att läka sår och för att kunna gå vidare.
Kommissionens slutrapport och uppmaningar och förslag måste bli starten på ett förändringsarbete där dialogen och relationen mellan samer och övriga som lever i Sverige blir respektfull och lyhörd. En försoningsprocess måste inledas av att sanningen finns att ta del av. Och sen krävs insikt, medvetenhet och förståelse som kan leda till att man gemensamt kommer fram till vad som möjliggör en upprättelse. Och till slut så är det det samiska folket som måste värdera om det skapar förutsättningar för en försoning. Regeringen behöver i dialog med Sametinget och det samiska civilsamhället kraftsamla för upprättelse och försoning. En viktig del i det arbetet är, tror jag, en självständig mekanism, och det föreslår vi i vår rapport, en mekanism som får följa upp efterlevnaden av de uppmaningar och de förslag som finns i kommissionens rapport. Det skulle kunna vara en självständig urfolkspolitisk råd som får ett tydligt mandat. Det behövs strukturer för att ge det samiska folket verktyg för att styra över sin framtid och utöva sin kultur på egna villkor. Regeringen måste säkerställa ett samiskt inflytande och ökat samiskt självbestämmande i frågor som rör urfolket. Sametingets självbestämmande behöver stärkas, resurserna behöver ökas och den planerade parlamentsbyggnaden uppföras. Politikområdet rörande det samiska folket behöver också tydligare mål och det behövs en samordning av urfolksfrågor inom regeringskansliet för att arbetet ska stärkas. Och konsekvensbeskrivningar behöver tas fram i frågor som rör urfolket.
För att verkligen skapa förändring så krävs en rad åtgärder som riktar sig till majoritetsbefolkningen också. Det behövs ett kunskapslyft hos de som inte vet så mycket och inte har förståelsen för samisk kultur, historia och urfolksrättigheter. Det behövs också en förståelse för hur relationen mellan staterna och samerna har påverkat samernas liv idag. Elever i skolan behöver få kunskap om hela Sveriges historia. Och det krävs ett långsiktigt arbete mot rasism, diskriminering som riktas mot samer. Här behövs det insatser från många aktörer, lokalt och regionalt och nationellt. Och särskilt viktigt är det att ge nya generationer bättre förutsättningar. Det behövs mer av barn och ungdomsperspektiv i urfolksfrågorna. När vi tar fram åtgärder så måste vi se det också utifrån ett barn- och ungdomsperspektiv. Vi måste säkerställa att samiska barn och ungdomar blir funktionellt flerspråkiga. Samiska barn och ungdomar ska kunna utveckla sin kulturella identitet och utöva sin samiska kultur och stärka sin föreningsverksamhet.
Och tack vare Saminuorras initiativ 2008 så står vi här idag med ett resultat av en sanningskommission. Tack för ert initiativ. Samer ska inte leva i utanförskap, utsatthet, hot eller hat. Samer måste få rätten till sitt språk, kultur och bruksrätten av sina marker. Låt detta vara starten på en lång förändringsresa. Sverige måste leva upp till de rättigheter som ett urfolk har. Processen mot upprättelse och offentlig ursäkt till det samiska folket måste starta här och nu.
Arbetet börjar verkligen nu. Tack.