Jag är inte här för att tala om valet till EU-parlamentet. Jag är inte här idag för att prata om rasistiska partiers framgångar på den europeiska kontinenten. Jag är inte här för att diskutera Sverigedemokraterna och deras politik. Anledningen till att jag är här, är ni. Motståndet.
Vi som varje dag tar kampen. Vi med kroppar som ifrågasätts och misstänkliggörs, men som vägrar böja oss. Vi som frivilligt ställer oss i vägen för rasisternas knivar i hopp om att rädda varandra. Vi som säger till klasskamraten, kollegan, läraren och chefen när hen säger något kränkande. Vi som är den dåliga stämningen.
Det är lätt att känna sig ensam i ett samhälle som präglas av klyftor och rasism. Det är lätt att känna sig ensam när man ser rasistiska partiers företrädare utan mothugg få spy ur sig sin propaganda. Det är lätt att känna sig ensam när man tystas, bestraffas och hotas för att man ifrågasätter, för att man vill förändra. Men inte nu längre, inte mer. Från Kärrtorp till Sergels Torg, från Malmö till Göteborg, från Eskilstuna till Umeå, genom varje stad som ställt sig upp och sagt nog. Se er omkring, vi är inte längre ensamma, vi är organiserade och vi är botemedlet på rasismen som infekterat oss.
Låt mig säga er detta, vänner. För varje Peter Mangs finns det tusen Julia, Soraya och Stefan som sliter dag ut och dag in för att krossa rasismen. För varje Sverigedemokratisk riksdagsledamot finns det en panter, en megafon och tiotusen vända ryggar som säger hit men inte längre. När jag inte längre orkar, orkar ni åt mig. När jag kämpar, så kämpar ni vid min sida. Så länge vi bär varandra kan ingenting hindra oss.
Det är vi som är motståndet, och vi är här för att stanna.