En stad i chock, ett land i chock. Starka känslor om vartannat.
Ett tänt ljus. En blomma på marken. Knäppta händer. Flaggan på halv stång. Tysta människor som samlas i grupp.
Allt talar där ord saknas. Där orden inte räcker till. Inte behöver räcka till. För vi hör dem ändå – ordlöst inom oss.
Frågorna. De många frågorna. Vad hände igår? Vad händer? Vad hände? Vem? Varför? Vilka?
Polisens frågor. Frågorna vi kommer att få svar på.
Vad händer – händer med Örebro, med vårt land, med alla som drabbas? Som oskyldigt drabbas där våldets flodvåg drar fram.
Vart är vi på väg? Den frågan är allas. Svaret på den bär vi tillsammans. Förenar oss. Vill och ska vi tillsammans söka svaret på.
Därför är vi här. Vi börjar så. I bön, i övertygelse om att vi inte står ensamma i detta.
Att ingen enda av de drabbade står ensamma i detta fruktansvärda. Och att vi aldrig gör det.
Att Gud är oss nära. Alltid nära.
Och att inget mörker – hur kompakt och förblindande det än är – förmår besegra ljuset.
Ljuset som så många brustna hjärtan nu söker efter. Längtar efter. Gråter över.
Tillsammans tar vi oss vidare. Det gör vi. Men det är morgondagens fråga.
Idag bara sörjer vi. Delar vi sorgen.
Tillsammans.
Amen.