Tack för det, statsministern.
Nej, men det är ju alltså riktigt som sägs här att det ser ju inte bra ut. Det gör det inte, men det ser avsevärt bättre ut. Och det handlar naturligtvis om en samverkan mellan rättsväsendet och politik som har möjliggjort de här stora framstegen ändå som har gjorts. Så det här har ju sagts länge vara en lång resa, och att det är åtminstone en tioårsresa som vi har framför oss för att på riktigt komma till bukt med de här problemen. Och nu är vi ungefär fyra år in i den resan och vi ser väldigt tydliga resultat. Men hur den här resan fortsätter är ju såklart i högsta grad beroende av hur det här valet går. Vi vet att vi har någonting annat att vänta om det är så att olyckan är framme och vi inte får fortsätta, om vi inte får möjlighet att fullfölja den här viktiga riktningen som vi har påbörjat.
Om man tittar lite grann på hur oppositionen har hanterat de här frågorna under den här mandatperioden så är det väl rimligt för det första att titta på Socialdemokraterna. De har ju haft en utgångspunkt under hela den här mandatperioden där man väldigt tydligt säger att man har lagt om sin kriminalpolitik. Man hade en dålig kriminalpolitik tidigare, säger man, men nu har man en bra. Och de har röstat med oss i de allra flesta förslag som vi har lagt fram. Men de har tagit också några strider, och man kan tycka att några av de striderna har varit lite märkliga, till exempel när det gäller säkerhetszonerna, där man då har motsatt sig ett viktigt verktyg för polisen att bekämpa den här typen av brottslighet, det var socialdemokraterna motståndare till. Och inte minst då det sista som vi hanterade under sommarriksdagen här för några veckor sedan, alltså mängdrabatten på brott, där man också har tagit strid och där man också har lovat att riva upp de beslut som vi fattade om man får möjlighet efter den 13 september.
Man kan också titta på hur Socialdemokraterna lokalt har agerat i förhållande till de här sakerna, för att det är inte irrelevant. Kommunen har ju ett väldigt stort uppdrag också i det här. 120 av 180 ordningsvakter har sparkats i Stockholm till exempel. En trygghetsskapande åtgärd som man då i princip har mer än halverat, vilket är anmärkningsvärt. Vi tittar på hur Sveriges kommuner och regioner, där vi har en S-ledd vänstermajoritet, har agerat, så har man avstyrkt allt ifrån fotboja till det här så kallade mellantvånget. Man har också motsatt sig att riva sekretesshinder mellan polis, socialtjänst och skola. Det är alltså hur man har agerat och det är också vad som väntar om vi får ett maktskifte.
Socialdemokraterna har presenterat några nya förslag på det kriminalpolitiska området under den här mandatperioden, eller i den här valrörelsen. Det ena är att man ska ta kriminellas hundar och det andra är att man ska döpa om Ekobrottsmyndigheten. Det är väl den politik de har presenterat i princip. Sen ska man ju också då, om Magdalena Andersson ska bilda regering, samarbeta med andra partier, inte minst Vänsterpartiet som väl är de mest extrema, skulle jag säga, i förhållande till kriminalpolitiken. De har motsatt sig allt från preventiva vistelseförbud, de har motsatt sig utökad kamerabevakning, de har motsatt sig preventiva tvångsmedel för att förhindra och klara upp brott. Och det är ju sådana åtgärder som har varit efterfrågade av rättsvårdande myndigheter, som vi har sett till att de har fått. De har fått viktiga verktyg för att kunna bekämpa grov brottslighet. Vänsterpartiet har också sagt nej till att riva sekretessen. Och sen har vi Miljöpartiet. De har sagt nej till allt ifrån dubbla straff för gängkriminella till att kriminalisera rymning från fängelse. Miljöpartiet tycker alltså att det ska vara lagligt att rymma från fängelse. De har också anklagat, och det säger väl någonting om hur man ser på de här frågorna generellt, man har anklagat oss och regeringen för straffpopulism, trots att det är så uppenbart att den politik vi har drivit har fått effekt, att det faktiskt hjälper att låsa in farliga människor. Man har också sagt nej till att ersätta sluten ungdomsvård med ungdomsfängelse och så vidare. Sen har vi också ett parti till på den oppositionssidan och det är Centerpartiet. Och det är lite svårt faktiskt att få grepp om vad de tycker i de här frågorna och hur de faktiskt agerar. De har också röstat för många av våra förslag, men de tog ju också strid mot mängdrabatten till exempel.
Och vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, jag vill ha sagt att vi behöver fyra år till. För att det här ska kunna bli verklighet och för att vi ska kunna fullfölja också allt det där andra viktiga som vi har gjort för att komma till rätta med de allvarliga problem som vi har.
Jag vill också säga bara att en del av de här sakerna som vi har genomfört under den här mandatperioden har varit tillfälliga åtgärder. Alltså vi har infört det tillfälligt, tillfälligtvis på prov eller för att kunna utvärdera och så vidare. Och det rör ett antal saker, inte minst då det här med preventiva hemliga tvångsmedel. Och det här är ju en hel del av de här åtgärderna som faktiskt upphör av sig självt om det inte är så att vi aktivt förlänger dem. Så att med tanke då på hur det ser ut på oppositionssidan här, alltså i praktiken så räcker det ju med att till exempel Vänsterpartiet vägrar att förhandla i en viss fråga om förlängning för att en del av de här åtgärderna som vi har vidtagit faktiskt ska upphöra att gälla. Och det tycker jag man ska ha med sig när man går och röstar här om elva dagar.
Ebba.
