Ingmar Bergman: Utkast till tacktal, 1974

Under de svåra åren i min ungdom hade jag en nära vän som ansågs vara Skandinaviens främsta teaterkritiker. Han blev i mångt och mycket min lärare. En gång då jag bittert klagade över den oförstående och kallsinniga kritik som jag på den tiden så ofta drabbades av, betraktade han mig med vänlig ironi och svarade:

Glöm aldrig käre Ingmar, att kritikern och konstnären är två slags Narrar, som gör sina konster inför samma publik på var sin sida av ett osynligt, men oöverstigligt kritstreck.

I dag repeterade vi Shakespeares TRETTONDAGSAFTON. Viola har just samtalat med narren som genomskådat hennes förklädnad och ler mot henne i hemligt samförstånd. Då han lämnat henne vänder hon sig mot publiken och säger följande:

"Den karln har visdom nog att spela narr;
Att få det väl gjort kräver ett slaga vett.
Han får ge akt på dem han skämtar med,
på mänskoart på lynne och på tid;
Hans är en idrott så mödosam som någon vis mans konst.
Ty dårskap, brukad vist, har något gott;
men vis mans dårskap sudlar blott hans vett."

Kära vänner. Denna eftermiddag har Narrarna på varsin sida om det oöverstigliga kritstrecket vänt sig mot varandra och vinkat till varandra i vänligt samförstånd och ömsesidig uppskattning. För detta vill jag uttrycka min glädje och min rörelse. Nästa gång vi gör våra konster tillsammans är det kanske inte alls så roligt som idag, och den ömsesidiga uppskattningen är kanske obefintlig, vad vet jag. I det ögonblicket kan det vara lämpligt att erinra sig ett annat Shakespeare-ord.

"En skugga blott som går och går är livet,
En stackars skådespelare som larmar och gör sig till
en timmes tid på scenen och sedan ej hörs av.
Låter stort, betyder intet."

Men idag är det glädje och tacksamhet som låter stort och faktiskt - betyder mycket. I varje fall för mig. Kanske också för er; i viss mån till och med för akademin som delar ut Oscarsstatyetterna.