Det kan vara svårt att föreställa sig sina drömmars värld om ett decennium, när samtiden försöker övertyga en om att undergången är nära, att kriget kommer, att människor som flyr för sina liv är ett hot mot ens levnadsstandard och att ens grannar är farliga för en spridd av moral och ideal. Då krävs det mod att vara optimist, att höja blicken. Och när vi gör det, så ser vi att vi aldrig haft det bättre. Att brottsligheten har sjunkit, att fler är i arbete och att staten har pengar över. Förutsättningarna är idylliska. Och det är då vi inser att det är våra prioriteringar som begränsar oss, särskilt när vi låter dem styras av våra rädslor istället för vårt hopp.
Det är därför vi säger klart vi kan. Det är därför vi tror på systemförändrande omfördelning, omrustning och omställning. För vi ser att en annan värld är möjlig. Jag föreställer mig ett Sverige där kvinnors och mäns lika värde syns i lönekuvertet, i arbetsvillkoren och i hälsostatistiken. Där barn har rätt till alla sina föräldrar, oavsett om det är en, två eller flera, genom att omsorgen om barnet delas lika. Ett land där tid är mer värt än pengar och där alla har rätt till heltid, som nu är 6 timmars arbetsdag. För att vi har ställt om från en konsumtionsdriven ekonomi vars enda syfte är oändlig materiell tillväxt, till en ekonomi som tar ut produktivitetsvinsterna i tid och som förstår att uppskatta värdet av välfärden. Där alla människors ekonomiska självständighet är säkrad oavsett kön, etnicitet eller funktionalitet, eller ålder, särskilt ålder. Med ett pensionssystem som är mödan värd och räcker till mer än bara bröd och vatten.
Jag föreställer mig ett Sverige där män tar ansvar för sitt våld, sitt språk och sina vandrande händer. Där allt annat än ja, är nej, och att det även går att förstå för den som är domare och polis. En klok människa sa för inte så länge sedan något som jag tolkade som: ge mig något radikalt, något modigt, något stort. Vad sägs om öppna gränser? Vad sägs om att göra om Migrationsverket till Mottagningsverket? Att säga din nöd är min lag och min nöd är din lag. Att inse att om inte människor kommer hit så kommer vi inte kunna ha den välfärden som vi med rätta omhuldar. Att vi ska känna tacksamhet att någon alls vill komma till vårt karga land, där vi är så rädda för främlingar att vi inte inser att vi kan vara varandras räddning. Att vi är ömsesidigt beroende som människor.
Om tio år har vi förstått att det är vi, vi med, som bär skulden till flykten. Att vi inte kan fortsätta att exportera krig och död. För att det är vi som bär med oss erfarenheter av krig och förtryck, och vi som kämpat för freden även i fredstider, som får representera makten och bestämma vad som är politik. Det är vi som får prioritera och orera och definiera vad som får kosta och vem som ska betala. Då ska inte längre priset vara kvinnors kroppar vid varje gränsövergång och uppspolade barn på Lesbos stränder. För vi har ställt om från att exportera krig till att exportera liv i samklang med den planet som vi är så beroende av.
Vi har förstått att vår konsumtion har globala effekter och att vi redan tagit mer än vad som är vårt. Därför äter vi mindre kött, vi flyger mindre och vi åker tillsammans på den upprustade järnvägen. Lokalt är den förstås avgiftsfritt att resa. Vi har också förstått att det är i det lokala, i det glesa, i det uteslutna Sverige som värde skapats i åratal genom människors slit. Vi har förstått värdet av vår egen plats, av vårt avlånga land som både kan försörja oss med mat och energi. Vi har förstått värdet av olikhet, att det är viktigt för vår utveckling. Vår svenskhet rymmer fler och utmanar våra föreställningar om vem som anses vara den andre och vem som anses höra till. Det tar sig uttryck i en inkluderande arbets- och bostadsmarknad, en likvärdig kommersiell och offentlig service oavsett plats. Där det finns plats att föda, att vårda. Orten som varit perifri, förorten och landsbygdsorten får stå i centrum och vara norm.
Vi har inte längre stöveltramp från rasister och nazister. De styr inte längre över vår dagordning. Vi lever fria. Fria från hot och fria från hatbrott mot dem som vågar bryta normer. Även normen är rymligare. Människors rätt står över människors rädslor.
Låter det som en dröm? Ja, nu måste vi våga sätta ribban lite högre. Våga sätta mänskliga rättigheter på agendan. Våga visa att det går. Därför behöver vi en feminism som inte flagnar, som ser, erkänner och bemöter alla maktordningar. Som lever upp till högt uppsatta mål både i ord och handling. Där vi har tagit plats har vi förnyat vad som får definieras som politik och vem som får representera makten. Där vi har suttit vid makten har vi bromsat den bakåtrörelse som vi ser i dagens politiska klimat. Vi har visat och vi visar, gång på gång, att det går att omfördela makten och resurserna om den politiska viljan finns. Om vi vågar prioritera. Vi lutar oss mot vår feministiska antirasistiska budget. Den beskriver hur. Och vi är många. Många som bär på en längtan till en annan värld. Som ser att den är inom räckhåll. Om vi bara sträcker oss efter den.
Därför säger vi, klart vi kan.