Catharina Grünbaum: Vår fattiga svenska

Har någon i denna illustra församling, så väl
 förtrogen med svenska språket, någonsin
 hört klagomål över att detta språk skulle vara fattigt
 i jämförelse med andra språk? 

Det har i alla fall jag, alldeles för många gånger.
 Man saknar motsvarigheter till både det ena
 och det andra som engelskan har – ja, det är ju
 mest i förhållande till engelskan som det klagas på
 den sverigesvenska sidan. 

Jo, vårt språk är fattigt skall så bli för den
 som inte gitter se sig omkring i det för att
 ens få en glimt av vilka skatter det hyser.

Vårt språk är fattigt, skall så bli för den som inte
 gitter se sig omkring i det för att ens få en glimt
 av vilka skatter det hyser.

Och då tänker jag inte bara på ordet lagom,
 som anses så unikt både för svenskan och det
 svenska kynnet. Nu finns det faktiskt andra språk
 som hyser ett motsvarande ord. Men det saknas
 i den rika engelskan, och i franskan, tyskan och
 danskan likaså. 

Låt gå för lagom, säger den klagande, men vi
 har ändå till exempel inga morfem för att skapa
 diminutiv. Tyskan har -chen och -lein: Gretchen, 

Brüderlein, spanskan har -ito/ita: un poco, un poquito
 – ’lite’ och ’ännu mindre’, och Carmen, Carmencita,
 italienskan liknande: signora-signorina.
 För att inte tala om ryskan, där man till och med
 i verben kan peta in ett morfem som uttrycker intensitet,
 storhet eller litenhet. 

Vi klarar oss i svenskan, likafullt. Någon riktig
 motsvarighet till Gretchen har vi visserligen inte,
 men vi kan i alla fall säga Greta-lill. Detta -lill är
 förstås inte totalanvändbart: Britt-Marie-lill låter
 inte alldeles naturligt. 

Men ofta finns det andra utvägar. Lilla Stina
 kan bli Stina-stumpan, hennes bror Per Pelle
 ponken eller till och med Pelle-plutten.

Med förled som små- och stor- kan vi göra sammansättningar
 som småstad med motsatsen storstad,
 man kan servera småvarmt och jaga både storvilt
 och småvilt. 

Vi har hypokoristiska diminutiver, smekformer,
 som lillflickan och småpojkarna. Och visst
 kan vi diminuera eller åt andra hållet intensifiera
 både verb och adjektiv: småstäda/storstäda, småsnyfta/
 storgråta, smågnabbas/storgräla och till
 och med stormgräla. Vi kan småtrivas och stormtrivas,
 småflina och storskratta. Man kan vara
 småfånig. 

Vi har förstärkningsord som nästan blir morfem:
 jättebra, kanonbra, urbra, helbra, skitbra,
 dödbra. 

Färger kan förstärkas: knallblå, illgul, chockrosa. 

Vi har vidare begåvats med avledningsändelsen
 -is, vardaglig men praktisk, eftersom den lånar
 sig till både substantiv och adjektiv och åt he-
 la syntagmer: Bysis (gammal kortform för bysättningshäktet)
 champis, kändis, stridis, grattis, bakis,
 och de omistliga finlandssvenska specialiteterna
 krabbis och morkis. Så långt på sin vandring
 uppåt på stilskalan har -is gått att Arbis i dag är ett
 officiellt namn. 

Men annars är det i sammansättningarna som
 svenskan visar sin rikedom. Sammansättningar
 skapas oavbrutet i svenska språket, somliga tillfälliga,
 andra lexikaliserade. De flesta är alldeles
 odramatiska, som stolsben och pensionsförsäkring. 

Möjligheten att skapa sammansättningar har
 vi på både gott och ont. Vi är överrika på odrägliga
 myndighetsförlängningar som målsättning
 för det enkla mål och frågeställning för fråga, för
 att inte tala om påhitt som kvittblivningsproblematik
 (problemet att bli av med soporna) eller resursallokering
 och målfunktion och prestationsenhet
 (fråga mig inte vad som avses). Sammansättningar
 kan bli till hela paket för ett mångordigt
 innehåll, paket som inte alltid är så lätta att packa
 upp.
 Men inte så få av våra sammansättningar är å
 andra sidan poesi i vardagen: sommarvarm, vintervit,
 dödsmärkt: ”have the marks of death on
 one’s face” är vad en svensk-engelsk ordbok tillhandahåller
 för det senare, och det är ju inte ett
 begrepp utan en beskrivning. 

När vi i Dagens Nyheter en gång bad läsarna
 att skicka in vad de tyckte var svenska språkets
 vackraste ord kom det förstås sådana som solidaritet,
 vänskap och kärlek. 

Men de ord som låg i topp var ord som dags-
 meja, solregn, skärgård, sunnanvind, sjöbris, havsblå.
 Särskilt avhållet var vårdagjämning. Finns det något
 ord som väcker sådana förhoppningar om ljus och liv i
 våra vinterfrusna bröst som vårdagjämning?
 Vad är vernal equinox mot det? En doftlös term. 

Om svenska vore ett världsspråk, då skulle den svenskspråkiga
 lyriken vara världslyrik, från folkvisan till Tranströmer.
 En sådan språkglädje som det finns hos till exempel Stiernhielm,
 med friskdaggdrypande druvor, bäst att njuta av dem innan
 man ligger där stockstelnad, styver och döder. 

Och när barn fick skicka in sina älsklingsord,
 då blev det sådana som sommarängel – betydelsen
 är oklar, men kan man tänka sig något vackrare?
 – och stjärnprickig. 

Av de här enkäterna att döma är vi häruppe
 ett släkte som törstar efter naturupplevelser och
 skönhet mer än efter filosofiska och moraliska
 begrepp. Och vi uttrycker dem med sammansättningar. 

En särskild sammansättning, som jag i och för
 sig drar mig för att ta upp här vid detta festliga
 middagsbord, men som ni kanske är rustade att
 möta efter Mikael Reuters referat från student-
 en Hugo Bergroths gungiga överfart till Sverige,
 där den unge resenären bland många andra
 finlandismer använder ordet spuggla, det är
 vinterkräksjuka. Denna plåga som varje år drab-
 bar sjukhus och skolor kallas på engelska winter
 vomit disease – en klinisk benämning. Men det
 svenska ordet har nästan en poetisk klang, det påpekade
 en ändå av samma sjuka hårt prövad småbarnsmoder
 i min närhet. Jovisst, det har sammansättningens
 rytm, och det lever i en krets av
 vackra grannar som vinteräpplen, vinterträdgård,
 vinterpalats, vintersolstånd. Vinterkräksjukan är
 en åkomma värdig en snödrottning. 

Men vi ska inte glömma syntaxen. Möjligheten
 att inleda en mening med vilken satsdel som
 helst, det är sannerligen en gåva till svenska språket!
 Jag reser till Helsingfors i morgon. I morgon reser
 jag till Helsingfors. Till Helsingfors reser jag i
 morgon. Reser till Helsingfors gör jag i morgon. 

Engelskan har inte alls samma möjlighet att
 sätta vad som helst i fundamentsställning utan
 att det blir konstlat. 

Ibland undrar jag om inte en betydande orsak
 till att Astrid Lindgrens språk är så spänstigt
 beror just på att hon utnyttjar den här möjligheten.
 Den har man inte alls på samma sätt på engelska,
 och kanske är det en del av förklaringen till
 att hon inte alls är något stort namn i England,
 medan tyskarna, som har en friare ordföljd, kramar
 ihjäl henne. Men hör bara på några exempel:
 Emil hade en mysse. ”Emil had a cap. ” Den
 hade hans pappa köpt åt honom. ”His father had
 bought it for him.” Myssen hade Emil i ständigt
 bruk, den kunde han inte vara utan. ”Emil always
 had his cap on, he could not be without it.” 

Om svenska vore ett världsspråk, då skulle
 den svenskspråkiga lyriken vara världslyrik, från
 folkvisan till Tranströmer. En sådan språkglädje
 som det finns hos till exempel Stiernhielm, med
 friskdaggdrypande druvor, bäst att njuta av dem
 innan man ligger där stockstelnad, styver och
 döder.

 Hos romantikern Stagnelius blir det enkla
 gräset till smaragdegrunden och himlen till azurrymdernas
 kristallesalar. 

Karlfeldt bjuder på ord och formuleringar
 som skymningsväg, månglittermjöl (”Sub luna bibo,
 mörkt är mitt öl, svarmältat korn dess kärna,
 skummet av månglittermjöl”), ”vi skynda bort på
 ångestheta sulor”. 

Diktonius skapar sådana nödvändighetsord
 som tanketrassel men också poesi som ”läppjanljuva
 minnen” och sommaraftonsvalan, besläktad
 med Harry Martinsons träflöjtsklara gök, som
 ropar åt den ljuva Aino i det susande Karelen i
 hans ”Aniara”. 

Lars Huldén sitter i bilen ”på höger frambänk
 / och betraktar din ljuva gasfot”. Tomas Tranströmer
 kör ner händerna i sina haydnfickor. 

Ordskapande och ordlek har vi också hos Cornelis
 Vreeswijk och Povel Ramel och många andra
 utanför den höga lyriska parnassen. Jag kunde
 hålla på hela kvällen och visa upp ordrikedomen,
 men jag ska nöja med ett exempel från en
 genre där sverigesvenskar och finlandssvenskar
 konkurrerar men samtidigt är bäst i hela världen:
 snapsvisan. 

Jag är getingen, färdknäppen, orren och göken.
 Jag är tutingen, rackaren, järnet och kröken.
 Knappen innanför västen är jag.
 Jag är klämtaren, luringen, nubben och fjutten.
 Jag är jamaren, rövaren, supen och hutten.
 Ja, den godaste pärlan är jag. 

Inte förrän någon visar mig med konkreta exempel
 att det finns språk som har fler namn på
 snapsen än svenskan kommer jag att erkänna att
 vårt språk är fattigt – och då bara på det området. 

(Jag tackar grammatikern Maria Bolander, som gjort mig uppmärksam
 på Astrid Lindgrens bruk av satsfundament och Ulrika
 Thunstedt, som med sin snapsvisa vann det svenska mästerskapet
 i genren 2003.)