Kära nationaldagsfirare,
Välkomna till Kungliga slottet i Stockholm!
Även detta år är Sveriges nationaldag annorlunda.
I stället för att traditionsenligt vara på Skansen med många människor samlade är Drottningen och jag här på slottet. Och när arméns musikkår spelar ”Svenska arméns stora tapto” lite senare ikväll – ja, då är vi bara några få personer här på Logården. Men förhoppningsvis är ni desto fler som är med oss via tv:s sändning!
När jag står här känns det naturligt att tänka tillbaka på förra årets nationaldag. Det var en småregnig försommarkväll här i Stockholm.
Vid den tidpunkten visste ingen hur länge pandemin skulle behålla sitt grepp om Sverige.
Hur många fler som på olika sätt skulle drabbas.
Hur hårt sjukvården skulle prövas.
Och hur länge vi alla skulle behöva hålla i och hålla ut.
Sedan den kvällen har ett helt år passerat. Ett år som har sett olika ut för olika människor i vårt land.
Jag tänker särskilt på dem som har förlorat anhöriga i pandemin.
På alla som har arbetat hårt under krävande villkor.
Och på alla dem som blivit sjuka eller arbetslösa och som nu kämpar för att komma tillbaka.
Sverige är fortfarande inte helt igenom denna prövning. Vi har alla ett stort eget ansvar att fortsätta agera klokt.
Men trots allt befinner vi oss nu vid vad som förhoppningsvis är slutet på en svår tid för vårt land.
Runtom i Sverige vaccineras nu tusentals varje dag, på vårdcentraler, i mässhallar och i kyrkor.
På många håll minskar smittspridningen. Fler av dem som blir sjuka överlever. Färre behöver intensivvård.
Vi har kommit till en punkt där vi kan börja blicka framåt, mot en ny tid, mot ett Sverige efter pandemin.
I dag, på nationaldagen, har vi återigen hissat vår blågula flagga. Den främsta symbolen för vårt land.
Den kan ha olika innebörd för var och en av oss. För mig personligen står flaggan för tradition och gemenskap – men också för optimism och framtidstro.
Nu är vi många som ser fram emot den ljusa svenska sommaren och mot att snart kunna mötas som vanligt igen. Vi längtar efter att vara tillsammans – på arbetsplatser och i föreningslivet, på gator och torg och i olika gudstjänstlokaler.
Och när det sker, när vi lämnar våra isolerade bubblor, då hoppas jag att vi gör det
med tacksamhet för de uppoffringar som gjorts
med förnyade krafter
och med en bergfast tro på Sveriges framtid!
Välkomna till Kungliga slottet i Stockholm!
Även detta år är Sveriges nationaldag annorlunda.
I stället för att traditionsenligt vara på Skansen med många människor samlade är Drottningen och jag här på slottet. Och när arméns musikkår spelar ”Svenska arméns stora tapto” lite senare ikväll – ja, då är vi bara några få personer här på Logården. Men förhoppningsvis är ni desto fler som är med oss via tv:s sändning!
När jag står här känns det naturligt att tänka tillbaka på förra årets nationaldag. Det var en småregnig försommarkväll här i Stockholm.
Vid den tidpunkten visste ingen hur länge pandemin skulle behålla sitt grepp om Sverige.
Hur många fler som på olika sätt skulle drabbas.
Hur hårt sjukvården skulle prövas.
Och hur länge vi alla skulle behöva hålla i och hålla ut.
Sedan den kvällen har ett helt år passerat. Ett år som har sett olika ut för olika människor i vårt land.
Jag tänker särskilt på dem som har förlorat anhöriga i pandemin.
På alla som har arbetat hårt under krävande villkor.
Och på alla dem som blivit sjuka eller arbetslösa och som nu kämpar för att komma tillbaka.
Sverige är fortfarande inte helt igenom denna prövning. Vi har alla ett stort eget ansvar att fortsätta agera klokt.
Men trots allt befinner vi oss nu vid vad som förhoppningsvis är slutet på en svår tid för vårt land.
Runtom i Sverige vaccineras nu tusentals varje dag, på vårdcentraler, i mässhallar och i kyrkor.
På många håll minskar smittspridningen. Fler av dem som blir sjuka överlever. Färre behöver intensivvård.
Vi har kommit till en punkt där vi kan börja blicka framåt, mot en ny tid, mot ett Sverige efter pandemin.
I dag, på nationaldagen, har vi återigen hissat vår blågula flagga. Den främsta symbolen för vårt land.
Den kan ha olika innebörd för var och en av oss. För mig personligen står flaggan för tradition och gemenskap – men också för optimism och framtidstro.
Nu är vi många som ser fram emot den ljusa svenska sommaren och mot att snart kunna mötas som vanligt igen. Vi längtar efter att vara tillsammans – på arbetsplatser och i föreningslivet, på gator och torg och i olika gudstjänstlokaler.
Och när det sker, när vi lämnar våra isolerade bubblor, då hoppas jag att vi gör det
med tacksamhet för de uppoffringar som gjorts
med förnyade krafter
och med en bergfast tro på Sveriges framtid!