Carl XVI Gustaf: Jultal 2008

Kära svenskar hemma och utomlands.

Jag vill tillönska er alla en god fortsättning på julen.

Julen är i vår tradition årets största högtid. Då vill vi vara tillsammans med nära och kära.

När relationer präglas av respekt och värme är det rogivande att samlas kring ljus, en gemensam måltid eller en stunds eftertanke.

Men julen kan också bli en påminnelse om saknad. Ibland fattas någon runt julbordet. Vi är nog många som har den erfarenheten.

Band mellan människor kan se ut på många olika sätt. Det är viktiga att varje barn, men även vuxna, har någon som lyssnar och som bryr sig.

De senaste månaderna har vi påmints om att vi lever i en och samma värld. Finanskris och lågkonjunktur har påverkat människors levnadsvillkor. Ena dagen har hoppet om en bättre morgondag tänts, för att nästa dag slockna. Vi har tydligt blivit påminda om att vi lever i en gemensam värld och är beroende av varandra.

Mina och min familjs tankar går därför till er alla som drabbats hårt av krisen. Det är vår förhoppning att er oro och era problem lindras av det stöd och hjälp som samhälle och vänner kan ge.

Jag vill därför i min traditionella julhälsning lyfta fram det som trots allt kan ge hopp om en bättre värld och en tryggare framtid. När oron är stor, är det viktigt att ta tillvara de ljusglimtar som finns. Till och med finanskrisen kan tvinga fram någonting positivt. Världens ledare har, med stor kraft och beslutsamhet, agerat gemensamt. Det finns inga självklara lösningar, men det är ändå hoppfullt att se samarbetet och dialogen mellan olika stater.

Dystra nyheter förmörkar lätt sinnet och gör det svårt att se de här positiva möjligheterna i tillvaron. Jag blev påmind om det på de seminarier vi genomförde här på Slottet i höstas med hjälp av de Kungliga akademierna. Bland annat påmindes vi om hur det såg ut i världen på 50-talet, när jag var barn. Då stod världen inför hotet av snabbt ökande antal fattiga och svältande på vår jord. Den utvecklingen kunde vändas. Sedan dess har den absoluta fattigdomen i världen halverats därför att produktionen av livsmedel har tredubblats.

Men fördelningen av välståndet är alltjämt orättvis och fattigdomen stor. Utvecklingen har dock gått åt rätt håll. Vi måste hämta hopp och lärdom från denna historiska erfarenhet.

Framstegen har emellertid en baksida. Jag tycker, vi har inte tillräckligt mycket tagit hänsyn till de negativa bieffekter som utvecklingen för med sig. Men även när det gäller miljön, tycker jag att det finns positiva tecken. Det pågår förhandlingar mellan världens ledare för att hitta gemensamma åtgärder mot den globala uppvärmningen. Det blir en viktig uppgift nästa år för Sveriges regering, att leda det arbetet inom EU. Då ska också ledare från alla länder mötas för att fastställa mål och riktlinjer som motverkar hotet mot vårt klimat.

Jag har det gångna året deltagit i ett stort antal möten och konferenser både i Sverige och utomlands, som handlat just om åtgärder för en friskare värld. Det har bland annat gällt hur vår energiförsörjning kan bli mer hållbar. Det har givit mig ökad tro på att vi har förmågan att lösa de svårigheter vi står inför. Om viljan till samverkan finns kan vi också lösa de här problemen.

Under hösten har Kronprinsessan besökt Indien. Trots strider och oroligheter i den delen av världen sker stora framsteg som ger Indiens många folkslag ett bättre liv. Det positiva försvinner lätt bland rapporter om illdåd och olyckor. Kronprinsessan var glad och entusiastisk över den kreativitet och framtidstro hon mötte i detta väldiga land.

Glädjande är också, att många unga människor tar aktiv del i frågor som rör vår gemensamma framtid. Jag har under året mött många ungdomar som startar egen verksamhet eller utvecklar de företag, förvaltningar och organisationer de arbetar i. Runt om i landet tar tusentals duktiga unga män och kvinnor ansvar för många fler än sig själva. Alla dessa ungdomar är förebilder som förtjänar att lyftas fram. Jag har fått en tydligare bild av detta genom Stiftelsen Ungt ledarskap som jag fick möjlighet att starta för några år sedan. Att stötta och stimulera unga ledare är ett ansvar som vi alla något äldre bör ta på oss.

Det gäller inte minst de som arbetar med integrationsfrågor. Att skapa förståelse och ömsesidig respekt mellan människor med olika kulturell bakgrund är svårt men viktigt. Det tjänar vi alla på.

Det är obegripligt att förstå det här meningslösa ungdomsvåldet. Vad är det som pågår bland våra barn och unga? Jag har under året träffat många ansvarstagande pojkar och flickor på ungdomsgårdar, i skolor och i olika föreningar som tar sig an de här frågorna. Det är härligt, man blir glad och optimistisk. 

Under året har Drottningen och jag besökt flera länder i vårt arbete med att representera Sverige. Särskilt minnesrikt blev vårt besök i den gamla svenskbyn i Ukraina. Där bor ännu några få kvar i en svensk koloni som grundades för över tvåhundra år sedan. De sjöng gamla svenska psalmer för oss och var ivriga att berätta om hur de genom generationer bevarat svenska traditioner som en del av sin identitet.

Det blev en påminnelse om kulturens betydelse för att människor ska få fäste i tillvaron. Ofta får jag då även anledning att reflektera över hur stor betydelse konst, litteratur och musik har för vårt välbefinnande. Kanske kommer sådana tankar med åren. Jag tror att det har blivit allt viktigare i den gränslösa värld vi lever i idag, att ha tillgång till ett rikt kulturliv som både kan ge samhörighet och trygghet.

Jag har sedan unga år burit med mig en musikupplevelse som jag ofta återvänder till. Det är Hjalmar Gullbergs och Lars Eric Larssons svit Förklädd gud. Därför var det en upplevelse att för några veckor sedan få höra den i en konsert i Rikssalen på Stockholms slott. Den skrevs under en mörk tid - i början av andra världskriget. Trots det, är det en ljus och trösterik ton i både dikt och musik.

Med några toner från den musiken vill jag tillönska er alla, i Sverige och utomlands, ett gott nytt år 2009.