Ers kungliga höghet, herr talman, fru statsråd, ärade ordförande och ledamöter av Sametingets plenum.
För en knapp månad sedan hade jag glädjen att få tjänstgöra vid kyrkhelgen i Saltoluokta kyrkkåta. Idag får jag nu äran att dela denna viktiga dag mer er. Tack för det!
Både för mig personligen och för Svenska kyrkan har de senaste åren inneburit mycket lärande om vårt förflutna, vårt nu och vår framtid med det samiska folket. Självrannsakan har varit nödvändig från Svenska kyrkans sida för att förstå kyrkans delaktighet i Sveriges koloniala historia. Sanningen har gjort ont och gör fortfarande ont, men vi måste ta in den för att kunna bygga förtroende där misstroende har fått djupa rötter. Genom vitboksprojektet och nomadskoleboken har fakta och berättelser berört oss. Och fått oss att förstå att vi måste be det samiska folket om ursäkt och arbeta för upprättelse. Viljan till en officiell ursäkt och beredskapen till ett sådant arbete finns nu i Svenska kyrkans alla stift.
Idag vill jag tacka Sametinget, de samiska nationella organisationerna, inte minst Sáminuorra, och Samiska rådet i Svenska kyrkan för diskussioner, ifrågasättanden och samråd på den väg som vi hittills har gått tillsammans.
Vi vet att det också behövs en statlig sannings- och försoningskommission. Fler sanningar kommer att komma fram, också om kyrkans agerande, inte minst i markfrågorna.
När kyrkan som planerat ska uttala en officiell ursäkt den 24 november i år – och vid Ságastallamat 2 nästa höst – kan vi inte göra anspråk på hur ni som hör ursäkten ska reagera. I den bemärkelsen kan vi inte annat än att stå inför er med tomma händer.
Samtidigt hör till en ursäkt också en vilja och ett arbete så att saker blir bättre och det onda inte upprepas. I den bemärkelsen får våra händer absolut inte vara tomma. Därför har vi idag åtta åtaganden. De handlar bland annat om repatriering av samiska kvarlevor, ökat samiskt inflytande, framtidshopp för samiska barn och unga och samiskt kyrkoliv. Hur dessa åtaganden bäst kan förverkligas hoppas vi kunna överlägga med er om. Egentligen är det ju bara hand i hand som vi, ja som hela mänskligheten har en chans att forma en framtid som är hållbar, ekologiskt, ekonomiskt, socialt och andligt.
Sanningens och försoningens väg är inte enkel. Det finns risk för felsteg och bakslag. Att ta i maktobalans och intressekonflikter kräver mycket av alla. Och vägen är lång. Vi gör gott i att ta vara på de rast- och mötesplatser som bjuds oss.
Men sanningens och försoningens väg är en god väg som är mödan värd. Det har Gud själv visat oss genom Jesus. Jag vill tro att vi har börjat ett gott verk. Och jag vill gärna citera aposteln Paulus som skriver: ”jag är övertygad om att Gud som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det”(Fil 1:6)
Må Gud välsigna er och ert arbete i Sametinget!
För en knapp månad sedan hade jag glädjen att få tjänstgöra vid kyrkhelgen i Saltoluokta kyrkkåta. Idag får jag nu äran att dela denna viktiga dag mer er. Tack för det!
Både för mig personligen och för Svenska kyrkan har de senaste åren inneburit mycket lärande om vårt förflutna, vårt nu och vår framtid med det samiska folket. Självrannsakan har varit nödvändig från Svenska kyrkans sida för att förstå kyrkans delaktighet i Sveriges koloniala historia. Sanningen har gjort ont och gör fortfarande ont, men vi måste ta in den för att kunna bygga förtroende där misstroende har fått djupa rötter. Genom vitboksprojektet och nomadskoleboken har fakta och berättelser berört oss. Och fått oss att förstå att vi måste be det samiska folket om ursäkt och arbeta för upprättelse. Viljan till en officiell ursäkt och beredskapen till ett sådant arbete finns nu i Svenska kyrkans alla stift.
Idag vill jag tacka Sametinget, de samiska nationella organisationerna, inte minst Sáminuorra, och Samiska rådet i Svenska kyrkan för diskussioner, ifrågasättanden och samråd på den väg som vi hittills har gått tillsammans.
Vi vet att det också behövs en statlig sannings- och försoningskommission. Fler sanningar kommer att komma fram, också om kyrkans agerande, inte minst i markfrågorna.
När kyrkan som planerat ska uttala en officiell ursäkt den 24 november i år – och vid Ságastallamat 2 nästa höst – kan vi inte göra anspråk på hur ni som hör ursäkten ska reagera. I den bemärkelsen kan vi inte annat än att stå inför er med tomma händer.
Samtidigt hör till en ursäkt också en vilja och ett arbete så att saker blir bättre och det onda inte upprepas. I den bemärkelsen får våra händer absolut inte vara tomma. Därför har vi idag åtta åtaganden. De handlar bland annat om repatriering av samiska kvarlevor, ökat samiskt inflytande, framtidshopp för samiska barn och unga och samiskt kyrkoliv. Hur dessa åtaganden bäst kan förverkligas hoppas vi kunna överlägga med er om. Egentligen är det ju bara hand i hand som vi, ja som hela mänskligheten har en chans att forma en framtid som är hållbar, ekologiskt, ekonomiskt, socialt och andligt.
Sanningens och försoningens väg är inte enkel. Det finns risk för felsteg och bakslag. Att ta i maktobalans och intressekonflikter kräver mycket av alla. Och vägen är lång. Vi gör gott i att ta vara på de rast- och mötesplatser som bjuds oss.
Men sanningens och försoningens väg är en god väg som är mödan värd. Det har Gud själv visat oss genom Jesus. Jag vill tro att vi har börjat ett gott verk. Och jag vill gärna citera aposteln Paulus som skriver: ”jag är övertygad om att Gud som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det”(Fil 1:6)
Må Gud välsigna er och ert arbete i Sametinget!